Spårvagnen, dom konstiga betalapparaterna som jag aldrig förstår, mässan. Igen. Här. Känslan är omedelbar: det kan inte vara ett år sen sist, det kan inte ha gått så fort!

Försöker minnas vad som hände då, vem jag var, varför jag var här. Det var mitt första besök på bokmässan, då får man vara förvirrad, då får man gå runt och se ut som att man inte vet vart man är (trots att jag har grymt bra lokalsinne och hela tiden vet exakt var jag är, problemet är nog mer att jag inte vet vart jag ska), men inte andra gången. Då ska man kliva in lite nonchalant, inte behöva fråga kvinnan i informationen vart man ska och man ska inte behöva kika på den där kartan hela tiden.

Jag blickar ut över det där golvet, över dom där människorna, över dom där böckerna, märker att jag ser det som ett uppdrag som ska slutföras, ett problem som ska lösas. Alla seminarium att passa tider till, montrar som ska hittas, människor jag känner som ska hälsas på, alla böcker som ska komma i min ägo. Det är en folkmässa som ska forceras, jag börjar nu.

Sorlet ger mig huvudvärk, det är kartor och program, lokaler som ska hittas. Och hela tiden känslan av att jag missar det. Att jag är här mitt i men på fel ställe. Att allting pågår runt omkring mig och att jag inte är delaktig. Lyckas ändå få min bok signerad av Monika Fagerholm och lyssnar på Jenny Tunedals samtal med Hanna Nordenhök och Elise Ingvarsson. Jag avslutar med Karolina Ramqvists miniseminarium om romanen Flickvännen, som jag inte vågar missa med tanke på att jag ägnat hela våren och sommaren åt att tjata om hur bra hennes bok är.

Sen bestämmer jag mig för att det får vara nog, att jag ändå inte tar in ett ord till av det som sägs. Skyller förvirringen på lokalerna, på att det är för mycket böcker överallt och tänker att det nog inte bara är jag. Det är nog bara jag. Under armen bär jag med mig ett signerat exemplar av Glitterscenen och tänker att det nog varit värt det. Mission completed!

Similar Posts:

• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Förbjudna fantasier
• Med karta, kompass eller sistarader
• Bokmässan 2008: Lördag

Allvarsamheten skrämmer, men rädslan är ingen dygd. Det handlar inte om att inte vilja bli glad. Det är omöjlighet, en vägran. Det i sig är en synd.
Elise Ingvarssons dikter är allt annat än skön naturlyrik och bjällerklang. De är djupt allvarliga och existentiella. Frustrerade. De ifrågasätter i princip all språklig kommunikation, på McDonalds, på postkontoret, till Bob Dylan och i kyrkan – det fungerar ju inte. Något som inte kan sägas gestaltas ändå i Ingvarssons dikter. De är störiga och otillgängligt taggiga. De säger inte de saker de vill säga. Den sanna närheten kryper ständigt undan.

Som om jag skulle skriva rakt ut om. Eller. Eller. / Det skulle bli fel. Tror jag, eftersom jag inte ens tänker på det så./ Jag bara lever och Rör mig i det (i Gud). Skulle det vara att. Se.

Att dikten är så tydligt otydlig gör den väldigt intressant, men till en början svårläst, och får jag erkänna irriterande – som ville den vara viktig. Tror den att den är något? Ingvarsson experimenterar mycket med meningsbyggnad och upphävande av dem genom olika sorters interpunktion och ofta Versaler mitt i en mening. Varje dikt kan läsas på ett otal olika sätt, med olika betoning och innebörd. Precis som en människas ord till en annan kanske också kan (fel)tolkas. Trots att den språkliga experimentlustan och de riviga söndertrasade dikterna gjorde mig inkännande, trotsigt arg och ömsint på samma gång kommer Ett förslag aldrig bli någon av mina riktiga favoriter,

Men läs Ett förslag(Läs som ett förslag), något ironiskt
eget

Similar Posts:

• Uppdrag: bokmässa
• Riktig ”kylskåpspoesi”
• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Det finns hopp ändå
• Storslaget och drömskt om träd