Vistelsen på San Quentin blev på inget sätt slutet på denna kriminella ”karriär”, men det var där han träffade den dödsdömde och skrivande Caryl Chessman och själv tog upp skrivandet. 1973 publicerades hans första roman, No beast so fierce, som också filmatiserades, och efter att Bunker släppts ur fängelse 1975 kunde han försörja sig som författare och skådespelare, mest känd i rollen som Mr Blue i Quentin Tarantinos Reservoir Dogs.

Huvudpersonen i romanen Djurfabriken, Ron Decker, är inte Edward Bunker. Ron är en 25-årig collagestudent som övergått i en bekväm tillvaro som heltidslangare, med flott lägenhet och coola bilar. Han hade kunnat komma undan med ett villkorligt straff, som den välartade medelklasskille hans advokat försöker framställa honom som. Det gör han inte.

Istället hamnar han på San Quentin, där han snabbt inser att andra fångar äter söta unga grabbar som han till frukost. Det gäller att sätta sig i respekt direkt. Äta eller ätas.

Fängelset är en värld med egna regler och Ron har turen att bli vän med Earl, en äldre fånge som gör sin tredje vända på San Quentin och har goda kontakter bland såväl fångar som vakter. Med hjälp av honom kan Ron orientera sig i fängelsets brutala tillvaro, han får allierade, goda råd och hjälp i akuta lägen, men undrar samtidigt vad Earl egentligen förväntar sig i gengäld.

För den som önskar sig trigger-varningar på böcker skulle den här romanen vara fullsmockad av dem. Det är våld, det är ”raskrig” mellan fängelsets olika gäng, det är bögskräck och våldtäktshot och droger. Läsningen är på en gång påträngande autentisk och obehagligt surrealistisk – är det verkligen möjligt att institutioner kan fungera så här i vad vi vill föreställa oss som civiliserade västländer? Det är en tillvaro som, precis som romanens titel antyder, stöper om människor till djur.

Som Jens Lapidus skriver i sitt förord: ”Djurfabriken borde vara obligatorisk läsning för de flesta av oss, men särskilt för dem som tror att världen blir bättre av hårdfört nertryckande metoder.”

Similar Posts:

• Av naturen stenhård
• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Vem tjänar på brott och straff?
• Tema: brott och straff
• Porträttsamling från fängelset

Bunker är av naturen stenhård. Många moralpredikanter säger antagligen motsatsen och förbannar hans livsstil men de har, ack, så jäkla fel.

Bunker hade en lite strulig uppväxt och sedan blev allting värre. Efter diverse problem som ledde till militärskolor hamnar han som den yngste i landets historia på San Quentin, ett av landets hårdaste och farligaste fängelser. Han var sjutton år gammal och några år senare dyker han upp på prestigefyllda FBI:s Ten Most Wanted.

The Animal Factory handlar om den pojkaktigt vackra Ronald Decker som skjuter upp som lokal drugdealer lika snabbt som han ramlar rakt ner i händerna på polisen och hamnar på San Quentin, ett av USA:s hårdaste fängelser. Eftersom Decker är en kille som sköter sitt liv, har gått ut highschool och tidigare är ostraffad säger sig domaren vara beredd att ompröva domen inom två år om Ronald sköter sin vistelse utan trubbel. Nu är kombinationen San Quentin och vacker ung pojke inte den lättaste att hålla problemfri, vilket Ronald snart får erfara.

Många försöker köra med nya fångar, utnyttja dem i det hierarkistiska system som råder. Är de precis som Decker dessutom unga och ser bra ut måste de med tydliga handlingar markera att inte tänker förvandlas till queens (fångarnas substitut för kvinnor) med bar överkropp, tajta ficklösa jeans och plockade ögonbryn.

Decker möter Earl Coper och deras vänskap utvecklas snart till en slags familjerelation. Coper ser efter Decker, lär honom hur man överlever i San Quentin, förser honom med saker som gör tiden uthärdlig och ger honom en trygg vänskap utan krav.

The Animal Factory handlar om människor som redan är döda. De vet att de kämpar mot det omöjliga och att vägen tillbaka till ett liv utanför murarna är en återvändsgränd. De vet att de kommer tillbaka, förr eller senare.

Att kriminalvården skulle handla om rehabilitering, att ändra kriminellas syn på livet till någonting bättre, känns som en kass lögn när jag läst boken. Håll de missanpassade borta från samhället, om de sedan, precis som titeln antyder, slutar som "Animals" är mindre viktigt.

Edward Bunker har varit där, levt det, vet hur det fungerar och att det inte fungerar. The Animal Factory är på riktigt och du vet att det är sant. Den slänger verkligheten i ansiktet på dig och du förstår att den är skit.

Similar Posts:

• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• Med livsgnistan i behåll
• ”I stop some where waiting for you”
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande