Äventyret börjar när Alva och Joel plötsligt faller ner i farmor och farfars brunn, då de ska hämta vatten. Och dyker upp någon helt annan stans… Eller egentligen börjar det ju redan när katten Oden fångar den där musen. Som nästan dör, men inte riktigt. Och kanske börjar allt inuti Alva. Där rädslor blandar sig med ångest, sorg och saknad, och skapar något obehagligt som bara växer sig allt större och starkare.

Landet bortom brunnen har stora likheter med C S Lewis berättelse om Narnia, och då kanske framför allt den mest kända, Häxan och lejonet. För all del, Foley plockar inspiration från flera håll: den vita häxan möter häxorna hos Roald Dahl, möter Rädda Joppe, död eller levande! (någon som kommer ihåg den gamla teveserien?), Ronja Rövardotters rumpnissar, och så lite traditionella fantasyinslag som förtrollade vapen, att vara ”den utvalde” och föra kampen mellan gott och ont. Flera av dessa alster råkar jag tycka väldigt mycket om. Jag har dessutom tidigare uppskattat Foley som författare. Ändå är det flera saker som inte funkar med Landet bortom brunnen.

Till en början känns tonen varm. Jag fnissar åt jargongen syskonen emellan, och känner sympati med storasyster Alva, som har ont i magen för att hon snart ska få sin första mens. Lillebror Joel må vara lite väl klok emellanåt, men lite charmig lillgammalhet har väl ingen dött av? Tyvärr börjar problemen hopa sig nästan genast när vi slängts ner i brunnen. Karaktärerna är vilse, det må så vara. Men som läsare blir jag snart nog själv vilse, på ett inte lika önskvärt sätt. Alltför mycket vill in i denna berättelse. Dramatiken och de tvära kasten tar plats från gestaltningen, som blir platt och trött. Övertydlighet blandas med mer grundläggande logiska luckor; som att jag inte är säker på vilken tid nutiden är förrän 200 sidor in i boken. Bristen på mobiltelefoner gör, hur illa man som författare än kan tycka om den saken, genast romaner till historiska. Markeringar borde ha använts, särskilt som det nu visar sig vara åttiotal.

Sedan undrar jag också över andra saker som har med trovärdighet att göra. Om jag vaknar upp i en skog, ensam och vilse, jag vet inte vilken tid jag befinner mig i eller var min lillebror har tagit vägen och jag har dessutom blivit skrämd av saker som finns i denna skog; inte fan är det första jag tänker ”usch så skitiga mina kläder är. Jag måste nog tvätta dem, bada naken och sedan lägga kläderna att torka på stenen här”?

Foley gör fin poäng av hur vi kan hantera våra rädslor. Och skriver stundtals mycket medryckande. Då sträckläser jag och gillar att befinna mig i denna andra värld där vad som helst kan hända. Ibland blir det riktigt läskigt (vilken ålder är målgruppen?). Ibland är det roligt. Men dålig redigering tar alltid ut sin rätt. Boken vimlar av grammatiska fel, dåliga upprepningar och icke trovärdiga lösningar (”Vi hittar en båt! Vilken tur att jag kan köra en båt!”). Då och då är människor mer än onda eller goda. Dock tillräckligt sällan för att det ska kännas särskilt fräscht eller intressant.

Lava förlag är, kan tilläggas, en ”andra generationens utgivning”. Saxat från hemsidan betyder det: ”Författarna skriver avtal med Lava som produktionspartner, där författarens varumärke och plattform står i centrum. Varje ny bok bemannas med en unik lansering, med författaren som beställare, medan förlaget säkerställer kvalitén i utgivningen hela vägen från innehåll, språk produktion och försäljning/lansering.” Låt oss med denna bok som exempel ställa oss ytterst tvivlande till ett sådant säkerställande.

Trots de lätt unkna könsrollerna från C S Lewis tid är det honom jag genast känner sug efter att läsa istället. Situationen när Edmund går över till den vita häxans sida, minns ni den? Han har hört att hon är ond, men eftersom han är ovän med sina syskon tror han inte riktigt på dem, och tar därmed det förödande beslutet att förråda dem. Och skammen som sedan sakta föds, när han inser att han handlat fel… Det är psykologi som får läsare att rysa av välbehag, men som Foley endast lyckas snudda vid. Jag vill verkligen gilla den här boken, den har ambition till rättspatos och att våga möta sina innersta rädslor, att komma till sans med sig själv och öppna upp läsaren för nya spännande världar. Men det är för mycket som tynger ner. Jag läser om Häxan och lejonet, för kanske minns jag i barndomsskimrande falskt ljus. Det är en annan typ av berättelse förstås, en saga, men det första som slår mig är effektiviteten i berättandet. Ytterligare ett exempel på saker som är svåra att få till själv, här krävs en hård och duktig redaktör. Att ge ut en bok är inte en tjänst du köper dig. Det är och bör vara ett tidskrävande samarbete, först så kan ett bra slutresultat uppnås. Och Landet bortom brunnen är inte riktigt där.

Similar Posts:

• På verklighetens gräns
• Spänning som tar slut
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring
• Det handlar om makt
• Människor behöver sagor

Caroline är mobbad i skolan. Men hemma på datorn finns Per, som lyssnar på det hon har att säga. Eller skriva; de har ju inte träffats i verkligheten än. Hon har inte ens sett honom på webcamen. Även om hon visat sig själv… Hon vet att det är dumt. Men det kittlar ju så spännande.

Brittisk-svenske Douglas Foley är främst känd för sin serie om elvaårige Habib, som älskats och lästs av mången skolungdom, och även har filmatiserats för SVT. Böckerna cirkulerar kring utanförskap, att vara invandrare boende i den svenska förorten. I den här novellsamlingen vänder sig Foley till en lite äldre publik, men rör sig fortfarande i det lättillgängligt snabblästa. Jag läser glatt story efter story och förundras över hur jag aldrig kan förutsäga vad som ska hända utan jämt blir förvånad.

Ibland är det läskigt. Ibland gränsar det till det övernaturliga. Men alltid med en högst mänsklig, allmängiltig grund att stå på. Visst är det lite ojämnt, en del kunde plockats bort till förmån för andra. Och vissa hade jag önskat var längre; där har jag precis lärt känna karaktärerna när det abrupt tar slut. Jag tycker inte heller att utdrag ur längre texter lämpar sig i en novellsamling. Synd också på den lätt bristande korren, där ger jag Lava förlag bakläxa.

Men flera av berättelserna kommer att stanna kvar i mig långt efteråt, för sin finstämdhet eller för sitt chockartade utförande. Och för en skoltrött femtonåring tror jag det är ett alldeles perfekt format. Det är texter som uppmuntrar till läsning, ja kanske även till att skriva själv.

Similar Posts:

• Medryckande men slarvig fantasy
• Karaktärsutveckling överskuggar skattletandet
• En fläkt av 1980-tal
• Levnadsöden bakom varje ord
• Där och då hände det