Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det svenska bokförlaget Modernistas mycket läckra omslag till Djuna Barnes Natt bland hästar i ett bokhandelsfönster. För mig var det av någon anledning självklart. Eftersom jag gillade DJ-duon Djuma Soundsystem så skarpt vore väl helt logiskt om en författare vars förnamn lät nästan likadant, kunde ge mig lika positiva erfarenheter, resonerade jag. Av någon anledning är det dock först nu, jag tagit mig an något som amerikanskan har skrivit.

Det är således med ganska höga förväntningar jag givit mig i kast med Djuna Barnes Nattens skogar som i sitt engelskspråkiga original kom ut 1936. En svensk översättning kom först tjugo år senare, men det är Modernistas utgåva från ifjol jag läst.

Boken består av åtta berättelser, som inte är helt lättillgängliga. På många håll beskrivs den som Barnes mästerverk och redan i bokens förord varnar T.S. Elliot att ”den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den”. Det har även kallats ”världens mest komplicerade terapiroman”.

Barnes lär har också arbetat ner den från sina ursprungliga 670 sidor till de mer hanterbara 156, för att hon var skraj för att läsarna med den tidens ögon kunde uppfatta det hon skrivit som alltför erotiskt och religiöst frispråkigt.

Hur som helst ska man nog läsa denna bok för att njuta av språket och författarens förmåga att iaktta människor. Det tar ett tag att komma in i språket, men när man väl kommit i det, lyser det som solen första vårdagen efter en lång och grå vinter. Den vimlar också av sinnliga metaforer.

Berättelsen ”La somnambule” 39 sidor in i boken till exempel – utspelas på ett café i närheten av St. Sulpicekyrkan i Paris. Till Café de la Mairie du Vie tar doktor O´Connor med sig sin betydligt yngre vän Felix. Och jag gillar hur Felix betraktar doktorn

Till och med doktorns favoritgest – att plocka hårstrån i näsborrarna – föreföll som en vulgarisering av någonting som en gång varit ett tankfullt plock i skägget

Några sidor in i berättelsen kommer dessa två herrar rädda en kvinna (som enligt en rusande pojke som hämtar dem) ”som svimmat men inte vaknar”.

Ängslig för att avslöjas som en läkare utan legitimation räddar doktorn henne, och några dagar senare besöker Felix och O’Connor henne på det hotell där hon säger sig bo. Hon heter Robin. Berättelsen ångar av de tidigare nämnda sinnliga för att inte säga antydande erotiska metaforerna, men som läsare vet du inte riktigt vart de ska ta dig. Väl på hotellet bestämmer sig de bägge herrarna och damen att ta en promenad till Luxembourgträdgården och på bara några sidor har Felix och kvinnan både hunnit gifta sig och få barn. Ingående beskrivs sedan det som verkar vara en förlossningsdepression. Robin vill absolut inte veta av sin son, och barnets far Felix står handfallen. Robin flyr från Paris och vart den lille pojken tar vägen vet ingen.

Ibland kan man njuta av litterära verk utan att helt och hållet förstå dem. Men för mig blir Nattens skogar lite som att betrakta alla träd men inte riktigt se någon skog.

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Sängkammarfars anno dazumal
• Fullständig fullträff
• En recension är en recension är en recension
• Att vara ung och möta världen

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!