Snäppet lättare är det att förklara varför någonting inte är roligt. Det är dumt, det bygger för starkt på schabloner, det är sexistiskt eller rasistiskt eller någonting. Nej, det måste inte vara politiskt korrekt för att vara roligt i min bok, men det måste ta någon sorts oväntad vändning.

Sådana vändningar, eller skevheter, finns det gott om i David Nessles Muralgranskaren. Den tycker jag alltså är rolig. Riktigt rolig. Så var det sagt. Då ska jag bara försöka förklara varför också.

Muralgranskaren började som ett Twitter-konto 2015, spirande ur en ren ordlek med granskningssajten Viralgranskaren. Nessle utgår från äldre bildkonst och lägger till en kommentar på knögglig medeltidssvenska, typ ”Plöthsligt Insåg Edmond att Thet War Nittio-Siu År Kwar af Hundraårs-Krighet” eller ”När Bockstens-Mannens Blochflöits-Solo Pågått i Siu Timmar Begynthe Per och Erich Sneghla Förstulet mot Torf-Mossen”.

Texterna lyfter fram konstens alla bisarra detaljer, från aviga proportioner och monster till märkliga blickar och ansiktsuttryck. Här är någons könsdelar märkligt övermålade (”Mysteriet med Wart Then Unge Prinsens Genithalier hade tagit Wägen Syssel-Satte hela Hofwet”), där ett tygstycke fäst över desamma på ett iögonenfallande sätt (”Holophernes Wägrade Tillstå att han Fäst Lakhanet Öfwer Judiths Blygd med Twåcomponent-Lim”). Nessle lägger inte bara till något knasigt, utan får en verkligen att se alla knasiga detaljer som redan finns där i bilderna.

Det skapar faktiskt mersmak. Jag blir nästan sugen på att lära mig mer om varför de här konstnärerna målade som de gjorde. Vad var det egentligen för världsbild som tog sig de här uttrycken?

Oavsett vilken kolliderar den alldeles underbart med vår egen, när Nessle skamlöst anakronistiskt läser in hipsterstilar och citationsgester i de medeltida bilderna. Finns det en sensmoral så handlar den kanske om det evigt mänskliga kontra det fåfängt förgängliga.

Kanske finns det ingen sensmoral. Då är det helt enkelt bara roligt.

Similar Posts:

• Nessles snåla röda
• Satir som kunde nått längre
• Färg och form
• Fan så roligt
• Recensionen, ditt as

Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var skulle Karl Marx stövla in som jultomten och hojta: Guds död i stugan, finns här några tunga industriarbetare? Var skulle Velourmannen mobilisera en armé av ”milda och fina killar” och ställa det ohyggliga hotet till omvärlden att han kanske ”inte blir god att tas med”? Och var annars skulle det låta pa-trask! när någon svingar sig in genom en fönsterruta, ka-brunch! när någon landar efter ett fall eller biff! baff! och brosk! när någon får spö?

Det är ovanligt med en serie så otvunget sprungen ur skaparglädje och med ett så medryckande uppsluppet underhållningsvärde som David Nessles muskulöse skogsproggare med Gustav Vasa-frisyr i superhjältetappning. Att jag inte har en aning om vem Ola Ullsten, Tant Mård eller Simon Spies är eller var gör ingenting.

Trist nog är nu albumet Den maskerade proggarens stora röda inte alls så omfattande som titeln antyder. Förbluffande många av den skäggige hjältens äventyr som tidigare publicerats i evigt saknade kvalitetstidningen Kapten Stofil har utan förklaring utelämnats. Nessle kommenterar på sin blogg att vissa serier ”innehåller element som inte är förankrade i de andra” serierna eller att han inte varit tillräckligt nöjd med dem. Alltså saknas pärlor som när Proggaren blir intvingad i en åttiotalsrockvideo av ärkefienden Postmodernisten, duellen med Högerspöket och Klichépolisen som kidnappar Björn Ranelid.

Möjligen behagar detta exklusiva urval Nessle själv, men det snuvar läsaren på den rejäla, heltäckande utgåva som egentligen anstår serien. Den maskerade proggaren kan vara lite ojämn från scen till scen inom äventyren, och nivåskillnader avsnitten emellan hade knappast gjort skada. Ärligt talat, den där halvsanningen om att less is more ligger rätt långt ifrån progg och den ligger ännu längre från superhjältesatir på progg.

Därför kunde till och med andra av de superhjältevarianter som Nessle bidragit med i Kapten Stofil gärna fått ingå. Figurer som den rimmande vampyrdödaren Lennart van Hellsing och den biodynamiska duon Alfalfahannen och Mungbönan skulle ha funkat bredvid den mantelprydda Proggaren när Nessles stil och idévärld ändå är så egen och sammanhållen.

Fjorton äventyr med Den maskerade proggaren har valts ut till albumet och jag räknar till över tio som utelämnats. Jag ser inte det försvarbara i detta. I brist på en samlingsutgåva värd namnet finns gamla nummer av Kapten Stofil fortfarande tillgängliga för beställning.

Similar Posts:

• Historiskt roligt
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Supervanligt
• Dali och Marx i ett
• Jag tror inte det är över