Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Sverige bortom storstäderna
• Shop ’til we drop?

Vet inte varför jag hakar upp mig på bildspråket. Kanske för att någon i radioprogrammet Spanarna för ett tag sedan diskuterade varför sjukdomsmetaforerna blivit så vanliga i ekonomijournalistiken. Effekten är i alla fall intressant, bilden av finanskapitalismen som något naturligt, något vi dör ifall det stannar upp. Fullt så ”naturligt” är det kanske inte, men nog påverkar det våra liv i allra högsta grad.

Harvey är akademiker – man skulle kunna säga hardcore-akademiker. Det är nästan så att jag ibland tappar bort mig bland alla teoretiska begrepp. Så plötsligt glimmar det till, och man blir påmind om att det faktiskt är just människors liv det handlar om, ditt och mitt.

Uppfostran av barn i ett urbant bostadskvarter äger rum i en helt annan tidrumslig ram än den som definieras av transaktionerna på dagens finansmarknader. Människor gör klokt i att söka efter ett tryggt personligt rum – ett hem – där de hoppas kunna leva sina dagliga liv och reproducera sig inom en tidshorisont på kanske tjugo år. Men för att kunna gör det måste de bli legala bostadsägare genom att söka bostadslån på en marknad som är organiserad efter en helt annan tidrumslig logik. En del av dem bor i tältläger på grund av att denna logik spårade ur.

Det är ju en skarpsinnig analys, om än kanske inte det enklaste sättet att formulera det på.

Kapitalismen håller ett tempo som knappast är människovänligt, som ökar och ökar. Den griper ständigt efter nytt, mer. Den drar alltid vidare, hittar någonstans där det är billigare att tillverka, lönsammare att sälja. Koloniserar mer och mer av världen, kanske till och med av våra liv? Och just eftersom den alltid drar vidare, alltid måste mer, drar den ständigt med sig kriser, ojämlikhet, ”kreativ förstörelse”.

Enligt Harvey är evig tillväxt knappast möjlig och det är uppenbart att den alltmer oreglerade kapitalismen skapar mängder av lidande, slöseri och förstörelse. Men hur göra motstånd? Särskilt konkret blir nu Harvey inte, men han presenterar en teori om ”samevolution”, om olika mentala, materiella och organisatoriska sfärer där förändring skulle kunna starta. Det är inte en kraft som driver utvecklingen framåt, utan flera.

Det är lätt att bli frustrerad över att Harvey inte erbjuder mycket mer att ta fasta på än så, men hans är en teoretisk helhetsbild, en akademisk förståelse av kapitalismen. Det behövs också. Det når bara kanske inte hela vägen fram.

Similar Posts:

• Kapitalismen under lupp
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Kommunismen som miljöpolitik
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Samtidigt, någon annanstans

Som den geograf han är, så spelar självklart rummet en central roll för analysen av kapitalismen. I den första av bokens fyra artiklar försöker Harvey därför problematisera vår förståelse av rummet. Men rummet måste också förstås i en historisk kontext, som rum-tid, vilket även behandlas i bokens texter. För Harvey är i synnerhet staden av central betydelse för att förstå den moderna, globala kapitalismens framväxt. Kampen om stadens rum blir därför en av de centrala frågeställningarna han behandlar i många av sina arbeten, vilket också framgår av denna antologi.

Det torde inte vara överraskande att Harveys analys i grunden är mycket politisk. Urbaniseringsprocessen under kapitalismen är inte – men skulle dock kunna bli – emancipatorisk. För att bli det krävs det dock ett handlande politiskt subjekt som gör stadens tid-rum till en central politisk fråga. Harvey föreslår därför att ”rätten till staden” borde bli ett slagord för en modern, anti-kapitalistisk social rörelse. Det är främst på det här området jag hade önskat mig mer av denna antologi: det känns som att det saknas en analys eller diskussion av hur en sådan rörelse verkligen skulle kunna tillämpas i praktiken för att kunna utmana kapitalismens grundläggande strukturer.

Man ska inte föreställa sig annat än att Harvey skriver akademisk prosa. Det är därför inte alltid helt lättillgängliga texter om man inte redan är inkörd i den sortens litteratur. För den hugade läsaren väntar dock en utmanande tankevärld, oavsett om man håller med Harvey eller inte.

Similar Posts:

• Systematisk risk var ordet, sa Bull
• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Shop ’til we drop?
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor