Fortfarande är jag svag för romaner där handling och problematik är underställd själva språket, förekommer liksom bara som självklara ingredienser i livet. De stora frågorna och de svåra relationerna kommer vi ju inte undan, detaljerna som omgärdar dem – en skiva, en drink, en stad, ett kafé – kan vara avgörande för hur de framstår i litterär form. I princip har jag alltså inget emot det långsamma, fragmentariska och likgiltiga i Mellantider. Det börjar också lovande. Carin flyttar från Stockholm till Uppsala för att läsa lite humaniora på universitetet. Hon och Klara, bästa vännen sedan länge, hänger på nationer, dricker öl och lyssnar på indiepop i sin gemensamma lägenhet. Terminerna glider över i varandra, en kurs avlöser en annan, en samtidigt sorglös och rastlös tillvaro skildras på ett snyggt sätt.

Efter studieåren flyttar Carin in i en lägenhet "på gränsen mellan Örnsberg och Axelsberg" tillsammans med sin nyfunna pojkvän Klas. Medan Klas är iväg på långtidsarbete som bartender på en båt får Carin tid att reflektera över sitt liv, förhållandet med Klas, vänner och jobb i en ändlös räcka eftermiddagar av likgiltighet och ickeliv. Svanar i viken och dagliga löprundor upptar all tid som inte ägnas åt funderingar kring förändring och mening.

Utan att meddela Klas beslutar sig Carin impulsivt men utan större engagemang för att tacka ja till att hyra en bekants bekants lägenhet i Berlin. Väl där fortsätter löprundorna och svanarna att hålla henne sällskap, tillsammans med regelbundna men planlösa besök på bibioteket där hon mest konstaterar att folk sitter och studerar eller letar i dammiga arkiv.

Helena Ljungström har tidigare skrivit kortprosa, vilket inte förvånar. Många passager skulle tjäna på att läsas som noveller. Sammantaget blir dessa trehundra sidor jämntjocka, den sakligt redogörande och inre reflekterande prosan håller inte uppe vare sig tempo eller nivå genom hela boken. Carins liv liknar alltmer ett slags vegeterande tillvaro, en väntan på något förlösande som inte kommer. Ett par hundra sidor in i romanen bryr jag mig helt enkelt inte om hur den ska fortsätta, samtidigt som jag börjar söka alternativa handlingar och på egen hand i tysthet föreslår hur Carin borde gå tillväga. Vid det laget framstår det nämligen med tydlighet att inga drastiska förändringar kommer att inträffa, vare sig med Carin eller mitt intresse för berättelsen.

Similar Posts:

• Smäller sisådär
• Ett offer för könstillhörigheten
• Plocka upp en fjolårsdebut
• Bist du allein?
• Att knyta tunna band

När jag som 20-åring fick "Startpistolen" av min mor i julklapp fann mitt rastlösa och då lässvaga sinne den lite väl tjock. Men när jag väl börjat läsa i de över 600 sidorna kunde jag knappt släppa boken ifrån mig. Förutom den bisarra och vidriga handlingen var det samtidsdetaljerna som fängslade.

Handlingen kretsar kring den mentalt störde Robert Englund (känns namnet igen från "Terror på Elm street" filmerna?), en 25-årig kille som är svensk elitidrottsman i triathlon och engagerad i Ny demokrati. Englund lever på att kidnappa blonda tonårstjejer som han får tag på via heta linjen. Dessa skickar han sedan iväg som sexleksaker till rika män runt om i världen.

Det råa våldet kan stundtals verkligen vara magstarkt. Jag minns exempelvis när jag satt på tåget och läste det hemska slutet. Detta fick mig att i chock snabbt gömma undan boken. Inte bara på grund av det skrämmande innehållet. Jag var även rädd för att ertappas med vad jag för tillfället upplevde som kriminellt rått.

Men boken är som sagt inte bara våldsam. Den är hysteriskt rolig också. En mycket lustig sekvens är exempelvis när huvudpersonen vid ett riksdagsmöte på något sätt tar sig till talarstolen för att där börja plädera för ett nytt Storsverige, eller när han för första gången på flera år besöker en skivaffär för att där inte hitta en enda vinylskiva. På utvägen frågar han en långhårig hårdrockare om vad en cd är. När hårdrockaren svarar, "det vet väl alla", nitar Englund hårdrockaren.

Det hör inte till vanligheten att jag får sådana här julklappar och jag tror inte att min mor visste vad hon gav mig. Men det är i alla fall en bok som har satt spår i mig och mina kompisar. Och som samtalsämne har den räddat många annars tråkiga stunder.

När folkölen börjar smaka illa och dysterheten blir alltför påtaglig i sällskapet kan man häva ur sig någon episod ur boken. Typ, "Fan grabbar, kommer ni ihåg när Englund var missnöjd med intervjun som Christer Ulfbåge gjorde med honom för sportspegeln? Och som hämnd skulle han kidnappa Ulfbåges tonårsdotter". Efter ett tag kommer svaret från någon, "Ja just ja, men tandställningen som hon hade omöjliggjorde en försäljning på den vita slavmarknaden vilket räddade henne från kidnappningen". Och så vaknar någon annan till, "Eller när Englund blir fängslad i Thailand för droginnehav och endast får göra ett samtal från häktet och han ringer till en polare för att få senaste avsnittet av Melrose Place inspelat". "Apropå Melrose Place…" och så är snacket och festen igång igen.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, en bra generationsroman riktar sig inte bara till en grupp individer, den stärker även samhörighetskänslan i denna grupp. Med samtidsdetaljer som Ulfbåge, Ny demokrati (kanske inte så aktuella nu), triathlon, Melrose Place etc, blir boken inte bara mer lättåtkomlig. Igenkännandet fungerar även som ett stärkande klister för gruppen som har läst den.

Bokens referenspunkter gör att man känner igen sin vardag precis som andra känner igen deras vardag. Detta igenkännande gör att man uppmärksammar hur mycket man har gemensamt med sin omgivning och stärker därmed banden med varandra.

Nu har denna bok vandrat runt bland mina vänner så mycket att jag inte längre vet var den befinner sig. När jag senast såg den var den knappt i läsbart skick. Som generationsroman har den verkligen fullgjort sin plikt.

Similar Posts:

• Imorgon börjar livet – kanske
• Smäller sisådär
• Att bli synlig
• Sliding down the surface of things
• Nobelpriset i litteratur 2012

Claes Holmström säger sig själv skriva om vardagen, vardagsrealism. I Grand slam får vi ta del av olika människors liv i en hissnande färd genom Australien till Europa och vidare till den amerikanske kontinenten. Det är realism såtillvida att Holmström studsar ner i dessa människors liv och speglar ett antal dagar utan att själv lägga sig i med moraliska pekpinnar. Gigi Perez en puertoricansk tennisstjärna i dubbel, Jimmy Hjort en avdankad rockstar från Sverige och en holländare, Wim, som brinner för sitt kall som Greenpeaceaktivist, är de tre liv som knyts samman i boken genom en rad underliga sammanträffanden.

Från knarkande backpackers till överflödiga fester, arrangerade av världens ledande vapenexportörer med kändisar som Lady Diana och Elton John, löper Holmström från bottenskick till toppskick i samhället utan att blinka och utan att dölja något.

Jag ser paralleller med Balzac, fransmannen som beskrev Paris som ett levande inferno, ett glödande bubblande träsk av begär efter pengar, lust och kärlek i flera romaner under 1800 talet. Paris är en miniatyrmodell av världen, ett ghetto som ruvar på människans dolda sidor, hämndbegär, apati och andra grymheter. Kärleken är grym och guldet är den enda vägen vidare upp i samhällsstegen. Holmström behandlar ungefär samma ämnen som Balzac och knyter dem till händelser som är hyfsat aktuella idag, precis som Balzac anknöt till sin epoks skeenden.

Det som skiljer de tre huvudrollsinnehavarna åt i Grand slam är egentligen inte mer än pengar. De lever under samma vardagstristess och de blir alla utsatta för livets både små och stora överraskningar. De tre figurerna går runt varandra och utsätter sig ständigt för otrevliga överraskningar, och sedan när de väl lyckas få kläm på saker och ting tar de återigen ett felsteg och vrickar foten.

Det Holmström verkar vilja framhäva är att människan verkar vara omedveten om sin egen historia, hon lär sig kort och gott inte av sina misstag. Han skulle lätt ha kunnat fortsätta skriva och skriva och skriva, eftersom det inte verkar finnas någon hejd på människans dumhet, hon lär sig inget och bryr sig inte om något än sig själv. Jag får känslan av att Holmström bara mal på för att han själv är totalt fångad av sina påhittade figurers dårskap.

Holmströms realism påträffas i de ingående och journalistliknande beskrivningarna om hur bl.a. Greenpeace fungerar, det dagsaktuella läget rörande olika u-länder inbördeskrig, vem som har vunnit Grand slam-turneringarna de senaste årtiondena, hur den illegala vapenexporten ser ut, etc. Huruvida Holmström har exakta källor till allt han nämner i sin roman låter jag vara osagt. Men visst, det finns mycket information att ta till sig, kanske en aning för mycket utfyllnadsliknande text ibland.

Similar Posts:

• En litterär passion
• Tidsresa till Paris
• Lilleputtsjälarnas julafton
• "Startpistolen" – min generationsroman
• Imorgon börjar livet – kanske