I Ouzounidis dramatisering möts två av Antigones syskon, systern Ismene samt den döde brodern Polyneikes, genom en monolog. Ja just det, för det är inte en dialog mellan de två, utan en lång monolog av en och samma talare på scenen. De båda syskonen kommer till tals genom samma talare.

Eftersom jag läser det här i bokform blir jag nyfiken på hur monologen skulle framföras på en scen. Till exempel om övergångarna mellan Ismene och Polyneikes skulle tydliggöras på något sätt genom scenerier eller agerande? På boksidan är det lätt att se varje växling eftersom det är tydligt utskrivet med namnen, men ofta sker det mitt i en mening. I och för sig finns där alltid någon signal direkt om att det är en ”bror” eller en ”syster” som talar, men det är många gånger relativt inbäddat och jag är inte säker på att jag skulle hänga med om jag bara fick höra texten uttalad utan att se den framför mig.

Samtidigt är texten i sig så stark och fängslande, att det inte skulle göra alldeles mycket om jag inte hängde med på vem som talade när. Jag är verkligen ingen fena på grekisk mytologi och det finns säkerligen en hel del referenser i texten som går mig helt förbi.

Men även om jag inte hänger på allt vad som faktiskt sägs, så kommer känslan igenom starkt och det är det som drar mig in i texten och håller mig kvar. Vad är det att leva, förstår vi någonsin något av det medan vi håller på med det? Vad är moral, och vad är valfrihet? Finns de ens, på det sätt vi tror?

Jag läser på bokens baksida att Ouzounidis är en av Sveriges ledande dramatiker, men hon är en ny bekantskap för mig. Terroristens kropp är en systerpjäs till Spår av Antigone och jag blir genast nyfiken på att läsa fler av hennes texter. Det här var ett så nytt språk för mig, och ett nytt sätt att upptäcka de grekiska dramerna. Det ger mersmak.

Similar Posts:

• Om maktmissbruk och utsatthet
• Tvivlet som funktion
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Sista delen i Kippo-trilogin

Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.

Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.

Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Om maktmissbruk och utsatthet
• Svammel och drömhönor
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”
• Den omöjliga friheten

Dramat blandar berättelsen om Antigone från den grekiska mytologin med berättelsen om ett övergrepp som drabbar en ung kvinna eller flicka i nutid, eller vilken tid det nu ska utspela sig, i alla fall är flickan elev i en mellanstadieskola.
Antigone trotsade härskaren Kreon när hon begravde sin bror Polyneikes, som hade varit sitt lands fiende. Att begrava honom var belagt med dödsstraff. Antigone stod upp för det hon tyckte var rätt och begravde ändå sin bror, men fick då ta sitt straff. Hon stängdes levande in i ett gravvalv, där hon begick självmord. I den andra berättelsen i dramat handlar det om flickan som blivit våldtagen av sin lärare. Dessa båda berättelser vävs samman, och vi får gå in i de båda kvinnornas tanke- och känslovärld.

Det är oerhört viktigt att lyfta fram temat i denna text. Texten belyser och analyserar mannen och hans maktmissbruk och hur detta missbruk skapar en utsatt tillvaro för hans offer, präglad av påtvingad försiktighet och ständig fruktan.

Och att den som är van vid makt är van vid den. Och att den som är van att bli utsatt är van att bli utsatt. Det finns ingen objektivitet där, ingen möjlighet att se saken utifrån.

Mannen finns inte. Mannen är en konstruktion. Mannen är en fiktion. […] Mannen är en narcissistisk störning. Mannen är ett symtom. […] Utan maktmissbruket finns inte heller mannen. Utan maktmissbruket läker mannen ut, koagulerar, ramlar av.

Spår av Antigone är skriven för scenen. Själv tycker jag att det är problematiskt att läsa dramatik just av denna orsak. Dramatik skrivs för att gestaltas audiellt och visuellt, det är alltså meningen att man ska höra någon uttala texten högt, med betoningar, känslor och att vi ska se kroppsrörelser och ansiktsuttryck. Därför känner jag vid läsningen att det är svårt att få ett samlat och kraftfullt intryck av texten, det krävs en scentolkning. Jag vill att den ska förmedlas i tal och att den ska bli visuell.

Ofta tänker jag också på att människan är extremt inkonsekvent. Samtidigt som vi ständigt uttrycker avsky inför våld och förtryck, särskilt mot barn och kvinnor, tycks vi mer än gärna ta del av fiktiva vålds- och övergreppsskildringar på TV, bio och i böcker. Ofta är det just unga kvinnor som är utsatta i dessa skildringar, de blir kidnappade, våldtagna och mördade. Detta är alltså underhållning! Ingen verkar protestera, inget av detta är tabu. Tvärtom visas det upp som något som normalt händer. De som skapar dessa filmer och böcker tjänar stora pengar. Vi lever i ett samhälle fyllt av våld, och vi godkänner indirekt detta genom att skapa ännu mer våld i form av påkostad underhållning. Vi, de mest motsägelsefulla av varelser.

Christina Ouzounidis drama Spår av Antigone kommer att ha sin urpremiär på Göteborgs stadsteater den 13 februari 2015. Vi får hoppas att pjäsen kan skapa förändring och att den inte bara blir en del av vår förströelse.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Tvivlet som funktion
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten
• Ett krångligt fruntimmer