Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.

Similar Posts:

• Att mista sin bästa vän
• Att vända hem till något trasigt
• Elofs och Olgas bok
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Inget danskt hygge

Intrigen i Nu spränger vi taket är smidigt uppdelad i två tidsplan. I ett nu lever Marre (Marie) med sin familj och är skrivledig. Mellan raderna kommer det fram om tidigare böcker och även en akademisk karriär. Hon kämpar med skrivandet samtidigt som vardagen ska fungera med matlagning, städning, rutiner och kontakten till en äldre släkting: nittioåriga Sigrid som bor i sitt barndomshem i en skogsbacke i det Lerlax där Marre växt upp och tillbringat barn- och ungdomsår med en utsjasad socialarbetarmamma och en alkoholiserad rävfarmarpappa. Barndoms- och tonårsåren var tuffa: det råa åttiotalet med tonårsfylla och sexuella övergrepp i en småstad med tristess och social kontroll.

Det är vänskapen med Vonne som räddar Marre. Som femtonåring blir hon vän med Vonne som pushar henne, får henne att läsa på proven i högstadiet och kämpa genom gymnasiet. Vonne räddar Marre (“Bongotrumman”) efter ett övergrepp på en dansplats. Även “Plankan” Vonne har sitt: oskuld och okysst som 17-åring med en städande mamma med hjärntumör. De ska lämna småstaden bakom sig och de gör det: bor ihop i Åbo och upptäcker studielivet, sommarjobbar i Stockholm men hela tiden med kompassen riktad mot en bättre framtid.

Nu är de över fyrtio och de har tagit sig bort, ut. Utbildning, karriärer, upplevelser och kontakter. Kort sagt, ett bra liv. Men nu följer Marre Vonnes kamp mot cancern. Marre försöker intala dem båda att det kan finnas hopp, vetenskapen går framåt och vården fortsätter trots stomi och hårlöshet. Vonne gråter och ingreppen är smärtsamma. Hon ber Marre om en sista tjänst: att förse henne med sömntabletterna som kan förkorta lidandet. De är i ständigt kontakt och Marre flyger titt som tätt från Vasa till Stockholm, sitter vid Vonne sida på Karolinska och senare på Ersta sjukhus.

Det är osentimentalt berättat: rakt och innerligt. Vonne kämpar med sin rädsla för att dö och Marre fruktar både Vonnes död och ensamheten efteråt. Gamla faster Sigrid har levt ensam – hon berättar om och tänder ljus för de en gång unga män som sedan länge ligger på krigskyrkogården i Lerlax: hon “bär de dödas berättelser”. Marre lovar Vonne att skriva hennes nekrolog – hon ska bära berättelsen om vännen Vonne som kommer att fattas henne hela hennes framtida liv.

I slutet av boken finns ett efterord där Vonnes riktiga namn – Johanna Blom – kommer fram. De båda vännerna påbörjade boken (som är en roman) tillsammans. För att hedra Johanna Bloms minne går hälften av intäkterna av bokförsäljningen till Cancerstiftelsen. Bokens titel är dubbel och syftar på vännernas livsresa, allt det som de kämpat sig genom tillsammans men även den sista resan som Vonne gör med Marre vid sin sida: “Dags att spränga det sista taket”.

Förutom allt det ovannämnda som skildras rakt men varsamt, fäster jag mig vid språket och alla uttryck som man som kännare av det österbottniska direkt förstår: staden Nykarleby nämns aldrig vid namn men omisskännligt handlar det om “Nordens Betlehem” med Topeliusparken, Andra sjön och “Smedberg i hissa” (honom har jag själv haft till kollega). Även sådant som att Vonne var en sådan som “sprang i stafettkarnevalen” eller tal om “hjältegravar” och “änkan Jungarås enda båån”, “en moster i Stockholm” eller “bossigaste husi i stan” betyder mycket mera än vad orden objektivt berättar. Rent dialektala uttryck som “Så ni lever nå än?”, “Nå itt jär i väärdin” eller “Ja jestas” gör dialogerna levande och trovärdiga.

Speciellt är att flickorna mellan sig använder det finska uttrycket “Kaveria ei jätetä” (En kamrat lämnar man inte) som soldaterna använde i vinter- och fortsättningskriget. Även de stupade togs om hand och fördes hem. Och det är just detta det handlar om i boken: riktigt vänskap bär.

Similar Posts:

• Brev och svek
• Att välja och skriva sitt liv
• Livets vägar
• Att vända hem till något trasigt
• Donner versus Donner