Handlingen kretsar kring den unge mannen Chinonso som lever ett enkelt men förnöjt liv i Nigeria. Han tar hand om sina höns med samma tillgivenhet andra tar hand om sina barn och har inga större problem än att hålla rovfåglar borta från sin lilla gård. Tills han en dag möter Ndali, en kvinna som förändrar hans livsbana långt mer än han från början skulle kunna tänka sig. Hon är dotter till en rik man och hennes familj är inte det minsta imponerade av den fattige Chinonso. När han inser att de aldrig kommer acceptera honom som han är bestämmer han sig för att skaffa sig en universitetsutbildning i hopp om att de ska tycka bättre om honom då. Av en händelse stöter han på en bekant som kan hjälpa honom till ett universitet i Europa. Han ger sig av för att göra sig värdig Ndali men får lära sig mycket mer än han väntat sig – framför allt att människor varken har kontroll över sin framtid eller sitt hjärta.

Obiomas första bok jämfördes ofta med de grekiska klassikerna både i sitt tema och hur Obioma använde sig av element liknande körerna från antika grekiska dramer. Minoritetsorkestern spinner vidare på detta spår i sin handling som lätt kan kopplas till Odysséen, vilket huvudpersonen Chinonso själv också gör vid flera tillfällen. Samtidigt är boken djupt rotad i traditionell igbo-kosmologi – berättaren är Chinonsos chi (en slags personlig ande) som vittnar om hans liv inför guden Chukwu. Det är en snygg blandning som gör sig väl och där båda tillför fint till helheten.

Under tiden som huvudhandlingen följer hur Chinonso offrar allt för kärleken och vad det har för konsekvenser för honom pågår mycket annat i bakgrunden. Obioma målar upp verkligheten för migranter på ett osentimentalt sätt utan att vare sig försköna eller smäda. Hans bild av nutida Nigeria är inte heller helt okomplicerad – läsaren får både möta godhet från huvudsakligen Chinonso och Ndali men också grymhet representerat i Ndalis snobbiga familj.

Stilen är minst sagt imponerande. Ibland konkret och enkel som när det beskrivs hur Chinonso tar hand om sina hönor, ibland högtflygande och abstrakt i sin utforskning av människans inre natur. Här gör sig ramberättelsen, Chinonsos chi som vittnar för en gud, extremt bra och möjliggör ett utanförperspektiv som Obioma utnyttjar mycket skickligt. Jag tycker dock att det periodvis blir väl tjockt och tungt att läsa just när passagerna borrar sig in i det undermedvetna. Historien är så pass spännande att jag vill veta vad som händer härnäst vilket är tur eftersom det gör att jag fortsätter läsa, men det är också det som gör att de metafysiska utläggningarna känns så tröga: de är i vägen för min snabba framfart genom handlingen. Samtidigt är de filosofiska utläggningarna en viktig del av boken eftersom den handlar om så mycket mer än bara det fysiska skeendet. De viktigaste förändringarna sker i Chinonsos medvetande och det är fascinerande att följa hans gradvisa omvandling.

Trots att jag hade lite svårt för den bitvis på grund av den komplexa stilen är det en bok som i slutändan tog sig och det rejält. Allting känns otroligt verkligt och Chinonso skildras så nära att jag inte riktigt kunde släppa taget ens när boken tagit slut. Det är en imponerande utforskning av det mänskliga psyket utan att det känns upplagt eller forcerat. Obioma fortsätter visa att han är en av Nigerias nya supertalanger.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Med dubbla röster
• Mellanförskapets mästarinna
• Den sträng som brast
• Globaliseringen – romanen

Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Den sträng som brast
• Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv
• Allt går sönder, allt gror