Parallellt med att Viktor utforskar sin nya makt över människor omkring sig, bryts torkan på den lokala nyhetsredaktionen av ett mord. En ung kvinna hittas död på en badplats. Strax innan har Beata och hennes flirtiga bästis Celia plockat upp en ung man just där, en man som tycks fullkomligt förhäxa Celia men ger Beata kalla kårar. En annan ung man, Krister, har alltid haft ovanligt, för att inte säga övernaturligt, god hand med djur och arbetar på Länsstyrelsens djurskyddsenhet. Plötsligt drabbas han av obehagliga anfall.

Vattnet drar, Madeleine Bäcks debutroman och första del i en trilogi, är ett intrikat nätverk av parallellhandlingar. De utspelar sig på platser som Gävle, Storvik, Torsåker och Hofors, mestadels små, bedagade bruksorter. ”Bruksskräck” är också det begrepp författaren själv lanserat, vilket uppenbarligen fört många recensenters tankar till Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi.

Mina tankar går snarare till två tv-serier, svenska Jordskott och amerikanska True Blood. Den senare inte minst för att ondskan i Vattnet drar har en så stark sexuell laddning. Viktor kan få hela orgier att bryta ut med sina nyvunna krafter och Beatas väninna Celia är, lite unket, ett klassiskt slampigt offer. Liksom i Jordskott finns såväl kopplingen till det lokala och till naturen, som den kloka, allmänt ansett galna gamla kvinnan i skogen, bäraren av uråldrig kunskap som är det enda som hjälper mot den nyväckta ondskan.

Gemensamt med Engelsfors har Vattnet drar förstås själva bruksorten, men kanske inte helt det stora hjärta som förankrade Strandbergs och Bergmark Elfgrens tonårshäxor så stadigt hos deras läsare. Vattnet drar är liksom skitigare, vuxnare, mer fylld av småorternas misär med hembräntsmaffia, tristess, alkoholism och brist på framtidstro. Det gör det bitvis svårare att engagera sig riktigt i karaktärerna, men det är samtidigt skickligt skildrade miljöer och människor. Diskbänkrealismen bär över också i det övernaturliga, och där har Bäck definitivt en styrka.

Det är en spännande historia, som utspelar sig på platser man inte är särskilt bortskämd med i litteraturen, och jag kommer absolut att hålla ögonen på när nästa del släpps. Tyvärr ser det inte ut att bli förrän till våren.

Similar Posts:

• En kraft som vägrar släppa greppet
• Vinnare av Eld!
• Vecka 18 på dagensbok: Valborgseldar och andra eldar
• Nordisk mytologi ur ny vinkel
• Död mans svans

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Eftersom det är så många som har skrivit om vampyrer gäller det för uppkomlingar att variera sig för att hålla läsarna intresserade. Det är inte längre särskilt spännande att läsa om den plågade, djupa vampyren som dränerar unga kvinnor i europeiska 1800-talsmetropoler (ett faktum som Garth Ennis och Steve Dillon insåg och lät karaktären Cassidy effektivt göra sig av med den här typen av vampyrer i Preacher: Dixie Fried). Detta förstod Ajvide Lindqvist och lät sin roman utspela sig i förorts-Sverige och detta förstår också Charlaine Harris.

Romanerna i The Southern Vampire Mysteries utspelar sig, vilket namnet skvallrar om, i den lilla staden Bon Temps i Louisiana i den amerikanska Södern. Huvudkaraktären, den tjugofemåriga Sookie Stackhouse, jobbar som servitris i en bar i staden. I romanerna har forskare i Japan lyckats framställa syntetiskt blod vilket har gjort att vampyrer har kunnat komma ut ur kistan och leva bland människorna, och när en vampyr en dag kommer in i baren där Sookie jobbar är hon inte sen med att bekanta sig med honom. Vampyren, Bill Compton, är en av de som efter ”the outing” försöker att praktisera ”mainstreaming”, alltså att leva, så gott som det går, i harmoni med människorna. Sookie och Bill blir naturligtvis djupt förälskade. Deras kärlekshistoria är egentligen ganska så tråkig – Sookie är en kåt helhylletjej som måste tampas med det faktum att hennes kille är en svartsjuk och galet passionerad vampyr. De har supersex, men Sookie känner att det finns ett avstånd mellan dem (i och med att hennes pojkvän är död…) som gör att hon aldrig kan komma Bill ända in på livet. Bla. Bla. Bla.

Den komplicerade kärleken mellan människa och vampyr är inte behållningen i böckerna, den historien har tragglats alldeles för många gånger för att kunna hålla för sig själv. Det är istället den miljö som Harris placerar sin berättelse i som gör dem läsvärda. Vampyrer associeras ofta med New Orleans, men här befinner de sig i den verkligt smutsiga, sunkiga Södern. Det är Harris förmåga att kunna framställa det övernaturliga som trovärdigt, att få berättelserna att vara skrämmande samtidigt som de är kaxiga, romantiska och roliga som gör dem så underhållande!

De tre första böckerna handlar, i turordning, om en seriemördare som härjar i Bon Temps, en fundamentalistisk kyrka som är ute efter att utplåna vampyrerna och en kidnappning som visar sig ha trådar till höga poster inom vampyrhierarkin. Historiernas berättare är Sookie, och hon är en lättsam och underhållande karaktär att följa, även om hon ibland kan bli lite långtråkig. Ball valde att ge Sookies chef Sam, hennes bästa vän Tara och hennes bror Jason större roller och mer utrymme i TV-serien, vilket var ett smart drag eftersom Sookie tenderar att bli tjatig. Annars är det inte särskilt mycket att klaga på – Harris blåser nytt liv i vampyrgenren genom att placera varelserna i den amerikanska Söderns småstäder och skapar genom sitt detaljerade berättande ett stort och trovärdigt universium som säkerligen kommer att underhålla läsare i många fler böcker framöver.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Osexiga vampyrer
• Under the dark
• Enkel och rak vampyraction
• To sleep, to dream no more … eller inte

Neil Gaiman balanserar som vanligt utmärkt på gränsen mellan vardag och fantasi, och denna gång blandas de två på ett intressant sätt. En bebis vaknar en natt och tultar ner för trappan i huset där han bor och fortsätter glatt ut, eftersom ytterdörren står öppen. Föga vet han att det blev hans räddning, eftersom hans familj just mördas av den som lät ytterdörren stå öppen. Bebisen tultar vidare mot kyrkogården, där ett par döda står och ser honom komma. När de strax efter ser nyligen avlidna föräldrar be dem rädda pojken, så gör de precis det. Pojken tas omhand av det döda paret och får en bostad på kyrkogården. Han får dessutom en förmyndare, den ende som kan röra sig obehindrat såväl på kyrkogården som bland vanliga människor (och som kan charma folk till att göra som han säger, samt sover på dagarna men är uppe om nätterna … ja, ni förstår säkert, även om Gaiman inte nämner vad Silas, som förmyndaren heter, är för en figur).

Pojken växer upp, får lära sig en massa saker på kyrkogården, som inte vanliga barn får, men vill till slut även gå i vanlig skola och träffa vanliga människor, vilket väl fungerar sådär halvbra efter ett tag. Han får även en levande väninna, som han återser igen efter många år, och tillsammans med henne träffar pojken åter mannen som mördade hans familj.

Det är en fascinerande saga Gaiman har fått ihop, fast jag ska väl direkt säga att jag redan är ett ”fan”. Men oavsett det, så är det här en bra historia, och en som Gaiman-fantaster inte lär bli besvikna av – den är mer åt Stardust än Anansi Boys, för er som läst dessa. Den har tillräckligt knasiga vändningar för att det ska kännas fantasirikt, men ändå en hel del vardagsrealism som gör att man får en viss igenkänningsfaktor i annat än karaktärernas tankar och beteenden. Han får till de äldre spökenas språk fint (såvitt jag kan bedöma), och försätter huvudpersonen i situationer som känns spännande och realistiska, om man köper balansen mellan fantasi och verklighet.

En perfekt sagobok för en kulen höstkväll, helt enkelt.

Similar Posts:

• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Under the dark
• Vampyren och det moderna samhället
• En modig tjej
• Värdet av misstag och andra kreativa råd