Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

Nej, i den här boken är det kunskaper som gäller. Läsaren tas med på en fantasieggande upptäcktsfärd ner i saltvattnet och in i bläckfiskarnas tillvaro.

Celia Svedhem och Filippa Widlund har gjort en härlig bok där text och bild samspelar perfekt. Jag är svag för genomskärningar och här bjuds en god inblick i bläckfiskarnas fascinerande anatomi.

Dessa djur har mängder av förmågor. Att de kan spruta bläck vet de flesta. Men bläckfisken kan dessutom skjuta ut en ”slemskugga” av sig själv för att distrahera rovdjur. Den är också expert på kamouflage och kan även regenerera förlorade armar. Bläckfiskar är starka och större arter kan faktiskt ta upp kampen med hajar! Inte undra på att det fordom spreds skräckberättelser bland sjömän.

Många barn har en fas då dinosaurier utövar starkt dragningskraft. Om du är en högläsande förälder till ett sådant barn kan den här boken vara ett alternativ till alla skräcködle-faktaböcker någon gång då och då. Stora boken om bläckfiskar vidgar fantasin på samma sätt men utan de tungvrickande svåra namnen.

Förresten: rubriken är för snäv. Boken handlar även om de tioarmade och om dem med uppemot 90!

Similar Posts:

• Bläckfiskar och Greklandsresa
• Kom igen mänska, det svänger ju
• Djur som inspirerat
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Uäck!