Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade

Därmed inte sagt att Carin Hjulströms bok är alltför stereotyp och enkelspårig för att vara läsvärd. Hon skildrar mycket engagerat och medkännande livet och människorna i ett litet småländskt samhälle, i boken kallat Bruseryd. Enligt Hjulström är det samhället Bruzaholm som är förlagan och som inspirerat henne till boken. Men hon har inte beskrivit det helt ur verkligheten och berättelsen med dess personer är helt tagna ur hennes fantasi. Bruseryd har avfolkats mer och mer, butiker stängts, eftersom invånarna handlar billigast på stormarknader, bostadshus står tomma. Människorna har flyttat till större småländska städer, som Jönköping, Växjö, det närliggande Eksjö eller till storstäder. Eftersom boken får mig att associera till film, så tror jag att berättelsen skulle kunna göra sig bra som film eller TV-serie. Den handlar om en situation som säkert många små samhällen befinner sig i idag.

Till Bruseryd kommer journalistpraktikanten Frida, 23 år, och hon fungerar som en väckarklocka i och med att hon ser samhället utifrån. Hon studerar vid journalisthögskolan i Göteborg, vill som de flesta ha praktikplats i en större stad på en stor tidning, men blir alltså tilldelad en praktikplats på Smålandsbladet, därtill som ensam ersättare på lokalredaktionen i Bruseryd, journalisten som arbetar där har blivit utbränd. En bra förberedelse kanske ändå för arbetslivet, det är lätt att hamna på sådana jobb i början när man sedan väl är färdigutbildad.

Frida visar sig fungera bra som journalist, men också som terapeut och inspiratör till flera personer i berättelsen. De öppnar sig och berättar för den nyanlända sådant om sina liv som de inte skulle berätta för sina gamla vänner, bekanta och grannar. Frida upptäcker snart under sitt arbete att det företag som producerar telefonkatalogerna bestämt att orter med färre än hundra invånare i fortsättningen inte längre ska finnas med på katalogernas kartor. Frida skriver bland annat om detta i tidningen. Bruseryds invånare blir upprörda över hennes negativa artikel, eftersom det i Bruseryd bor knappt nittio personer.

Språkligt och litterärt bjuder inte boken på några stora upplevelser, men det tycks heller inte vara syftet med romanen. Här är det själva innehållet och handlingen som är allra viktigast, att den visar på att det går att agera när det gäller glesbygdsproblematiken, går att göra något om man bara vill, får inspiration, känner samhörighet och samlar sin kraft och gör något tillsammans.

Ett par av romanens övriga teman är kärleksbekymmer och huvudpersonens problem med en omogen och krävande mor, ett tema som jag känner jag igen från I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén. Är det ett tecken i tiden att mödrar till kvinnor födda på 70- och 80-talet beskrivs som omogna, självupptagna och krävande eller är detta bara en tillfällighet? Mammorna till huvudpersonerna i de båda böckerna är i alla fall obehagligt lika varandra.

Det är roligt att Carin Hjulström har valt att skriva om glesbygden. Jag har själv vuxit upp utanför Värnamo, en mindre småländsk stad, som dessutom omnämns ett par gånger i slutet av romanen, måhända för att Hjulström vill få med ytterligare en ingrediens av händelsefattig och hemvävd avkrok. Men kanske ska man istället se omnämnandet som en vilja att synliggöra en liten idyllisk småländsk stad. Snart kommer i alla fall Värnamo att få en särskilt framträdande plats på kartan, eftersom ett betydande konst- och designmuseum ska byggas strax intill staden.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Att tiga är silver på orten
• Medryckande uppväxtskildring
• Barndomen som rå maktkamp
• Försvinner i havsvindar och ord