Samlingen är uppdelad i olika delar, som dock inte verkar ha någon dramaturgisk funktion utan snarare verkar vara en enbart praktisk disposition. Stilen är närmast prosalyrisk, med många berättande partier. Genomgående för Turners dikter är att de kontrasterar krigets brutalitet mot livets skönhet. Genom olika små stilgrepp framhäver Turner det sanna, det sköna och det goda och ställer det mot krigets verklighet. Därmed framstår krigets bestialitet i full realitet.

Detta fungerar bäst i de dikter där Turner utgår från konkreta personer och deras livshistoria, som i en av de inledande dikterna där Akbar bär sin son Habib till sängen för att natta honom, och när Habib hör skottlossningen på gatan nedanför frågar han sin far vad det är för något. ”Det är bara trummorna, en ny musik”, svarar hans far då med en närmast tranströmersk metaforik. Det är konkret och berörande i sin lågmäldhet.

Det kan också fungera när Turner tar sin utgångspunkt i en speciell plats, som när han i en dikt utgår från den stora handelsvägen, ”kryddvägen från fordom”, som kriget förvandlat till ”Dödens motorväg”. Turner frammanar vällustiga associationer till kryddor, frukt, aloe, vaxkakor och siden och ställer det mot krigets verklighet. Det blir en mycket effektiv kontrastverkan.

Eller det kan handla om poetens egen kropp som hotas av ”kulan som kommer” (samlingens titel): ”Här finns önskningens brutna nyckelben, aortans öppnade klaffar, språnget/ som tanken gör vid det synaptiska spaltrummet.” Och poeten är klar över analysen: ”det är här världen tar slut, varje gång” som kulan träffar. I själva diktkroppen ställs den förstörande kraften hos kulan mot poetens (och människans) okränkbara, men inte oförstörbara, liv.

På samma sätt arbetar Turner i en av samlingens bästa dikter, där han beskriver ett samlag med en irakisk kvinna som ”kysser in arabiska i min hud och jag förstår vartenda ord.” Genom sin blotta kropp förmedlar hon hela sitt land till honom och under samlaget spelas den irakiska geografin upp inom honom. Dikten kulminerar med beskrivningen av samlaget som ett slags motståndshandling mot kriget, där poeten och kvinnan han älskar med ”andas fram” sårade och försvunna människor och ger dem nytt liv.

Men när det inte är konkret fungerar det sämre. Många av dikterna vill vara övergripande resonemang kring döden, livet och kärleken. Det verkar inte som att Turner riktigt har de verktyg som skulle kunna göra ett sådant resonerande allmängiltigt och aktuellt även för läsaren. Dessutom är Turners bildspråk ganska begränsat, och efter ett tag börjar samma metaforik återkomma, vilket känns tröttsamt. Till sin karaktär är ju denna samling också mycket begränsad och daterad eftersom den berör en så pass specifik plats och tid. Jag menar inte att poesin per automatik inte är relevant bara för att den utgår från konkreta platser och tider – tvärtom, Turner visar ju på motsatsen i sina bästa dikter. Men när Turner högst medvetet skriver in hela samlingen i ett specifikt sammanhang riskerar dess aktualitet att bli daterad. Framtiden får utvisa om det blir så eller inte.

Similar Posts:

• En krigskorrespondent med hjärta
• Sanningen, krigets första offer
• I krigets fotspår
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik