Innehållsmässigt är det här dock en antologi med kortare essäer som spretar åt flera olika håll. Här kan man alltså läsa om allt ifrån klassklyftor i renässansens Florens till modern arkitektur eller vilka effekter Brexit (kanske) kommer att få på världshandeln. Att boken skulle spreta kunde man kanske ha gissat redan utifrån beskrivningen av författarna till bidragen i antologin: en fastighetsmarknadsanalytiker, en politisk filosof, en statsvetare, två arkitekter, en historiker, en finansmarknadsjournalist, en stadsplanerare och en ”business guru” (jo, han beskriver sig själv just så).

Ett par av essäerna finner jag mer intressanta. Det främsta exemplet är nog Erica Benners essä fokuserad på medeltidstänkaren Machiavellis syn på ”civility” (höviskhet). Mina förkunskaper om Machiavelli sträckte sig till hans idéer om maktpolitik i boken Fursten, så här kunde jag lära mig något nytt om hur han samtidigt menade att allt för stora klassklyftor skulle underminera ett hövligt samhällsklimat. Absolut en tanke som förtjänar att uppmärksammas mer idag.

En del av de andra essäerna lyckas iallafall jag inte få ut så mycket av. Nicholas Boys Smith skriver exempelvis en något längre essä om stadsplaneringens historia. I sig en fungerande översikt på det temat, men poängen som Smith vill visa med sin essä är att detta med stadsplanering har en mångtusenårig historia och inte är ett socialistiskt påfund för att inskränka den fria marknaden. Att det fanns en sådan vansinnig idé bland en del nyliberaler hade jag ingen aning om innan, men om det nu gör det så får man väl hoppas att Smiths essä kan ändra någons uppfattning på den punkten. Ett annat exempel är essän av ”business gurun” Kjell Nordström, som diskuterar hur kapitalismen besegrat alla politiska alternativ samt skissar på scenarier för ”Capitalism 2.0” – hur ett framtida kapitalistiskt samhälle kan se ut. Den här essän förefaller mig dock så övermättad med klyschor och buzzwords att jag har svårt att hitta något substantiellt innehåll i den. Men kanske är det bara jag som har svårt att ta till mig av guruns lärdomar.

Sammantaget är det här en bok jag har svårt att se en målgrupp för. Flera av de enskilda essäerna kan säkert ha sina läsare, även om jag kanske inte alltid själv finner alla så särdeles intressanta. Men jag kan däremot inte riktigt föreställa mig vem som är så intresserad av alla de olika ämnen som behandlas i bokens essäer att man skulle vilja köpa helheten.

Similar Posts:

• På spaning efter en fiende
• De som försåg oss med 1:a maj
• Spretigt om Kinas utveckling
• Vi apor och pengarna
• Kapitalismen under lupp

En stor del av boken ägnas åt att beskriva just hur ett antal av hennes gamla vänner och bekanta har ändrat uppfattning under senare år. Flera av dem verkar dock ha uppfattningen att de inte alls har ändrat politisk ståndpunkt. Vid ett tillfälle skriver Applebaum som hastigast att hon på senare tid ”börjat misstänka” att många av de konservativa som tidigare utgav sig för att vara demokrater i själva verket kanske inte alls prioriterade demokrati särskilt högt förut heller, jämfört med andra politiska värden som, i just det exempel hon då skriver om, att bevara den brittiska nationens privilegierade ställning i världen. Den här misstanken kan för mig förefalla tämligen elementär. Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta hur konservativa personer som Margaret Thatcher eller Ronald Reagan lätt omfamnade diktaturer på diverse håll i världen, så länge de ställde sig på rätt sida under kalla kriget. Går man ännu något längre tillbaka i historien så var det kännetecknande för konservativa partier just att de var motståndare till demokrati. Men detta – att många på högerkanten av den politiska skalan hycklat, och även idag hycklar i sitt omfamnande av demokratiska principer – är alltså en ny misstanke för Applebaum.

Mycket av boken handlar om hur högerextrema krafter kom till makten i exempelvis Ungern, Polen och Brasilien. Hon skriver också mycket om Brexit-kampanjen i Storbritannien (med en skildring av hennes gamla bekante Boris Johnson som en lat, karriäristisk, bekymmerslös, lallande idiot), liksom om återkomsten av högerextremistiska krafter som Vox i Spanien. Men Applebaum försöker också torgföra den gamla kålsupar-teorin om att det är både höger- och vänsterextremister som hotar demokratin idag. Just de delarna av boken känns ganska krystade. Att det varit så förr i tiden, när kommunistiska partier hade någon makt att tala om, råder det väl ingen tvekan om. Men är det så i någon demokrati idag? Applebaum nämner som hastigast regimen i Venezuela, men går framförallt tillbaka till en tokig, obskyr liten sekt i 1960-talets USA – The Weather Underground – för att skildra en vänsterrörelse i västvärlden som passar hennes narrativ. Den historiska utvikningen förefaller mig lite märklig i sammanhanget eftersom det ju borde gå att hitta betydligt mer samtida exempel på detta än just den sekten. Men allt från brittiska Labour och vänsterut på den politiska skalan stämplas av Applebaum på andra håll i boken som ”vänsterextremister”, och hon tvekar inte att genom guilt by association skriva som om Weather Underground-sektens ideal faktiskt representerade vad vänstern i bredare mening stod för då (och därtill står för idag). Det känns ungefär lika trovärdigt som om någon skulle generalisera om den politiska högern baserat på vad nazi-terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd gjorde på 1990-talet. Här når boken alltså sitt lågvattenmärke.

Det som förvånar mig mest med den här boken är dock hur frånvarande folket, demos, är i denna diskussion om demokrati. Mycket av fokus ligger just på att många konservativa – enligt Applebaum – har ändrat inställning i frågan. Men hur kommer det sig att så många människor ändå röstar på den här sortens partier? I korta ordalag, utan någon djupare diskussion, avfärdar författaren att det handlar om materiella faktorer, som ekonomi. Hennes egen käpphäst handlar istället om dominansen av sociala media i dagens samhälle. Traditionella tidningar, radio och teve – med en gedigen pressetik och reglerade av olika institutioner – dominerar inte längre medielandskapet på samma sätt som de en gång gjorde. Myter och konspirationsteorier kan frodas i omodererade diskussionsforum på nätet. Politiker kan idag komma undan med att ljuga ohämmat, utan att de blir granskade som förr. Och utifall en ljugande politiker faktiskt skulle bli granskad av grävande journalister så finns det väldigt många som helt enkelt inte längre tror på granskarna. Visst har Applebaum säkert en del poänger i detta. Samtidigt känns det som ett allt för lättvindigt avfärdande av materiella faktorer. Här hade hon också kunnat ta chansen öppna en diskussion om hur olika situationen kan vara i olika länder, där det ju i vissa fall – som exempelvis i Brasilien eller Spanien – förefaller främst handla om en medel- och överklass som stöttar de auktoritära rörelserna, medan det i andra fall – som exempelvis Ryssland – kan handla om ekonomiskt eftersatta till exempel på landsbygden. Men den chansen till problematisering missar tyvärr Applebaum.

Författaren hymlar nu inte med var hon själv står politiskt (liberal-konservativ), så detta att hon ogillar vänstern överraskar egentligen inte. Det som förvånar mig är istället hur pass illa argumenterad boken är på så många punkter. Det överraskar mig i synnerhet eftersom jag tyckt att ett par tidigare böcker hon har skrivit, exempelvis Röd hungersnöd, har varit tämligen välskrivna. Kanske kan den här boken vara till hjälp för en del liberaler som känner sig vilsna i vår samtid, och som inte förstår hur det kommer sig att så många konservativa – i Sverige såväl som i många andra länder – välkomnar samarbeten med nyss-nazister och andra högerextremister. Men inte ens för den målgruppen förefaller mig den här boken ha särskilt många djupare insikter om hur detta politiska landskap ska hanteras.

Similar Posts:

• En annan demokrati är möjlig?
• Ett hungrande Ukraina
• Jakten på demokrati
• Det politiska spelet
• Partipiskan viner

Nu har nära fyra månader passerat av år 2020 och alla länder i Europa kämpar i stället med en pandemi. Medborgare anpassar sig efter restriktioner och följer presskonferenser som hålls av statsepidemiologer. Några länder har mer fokus på de auktoritära politikerna som vill visa musklerna. Vilket har sina förklaringar, eftersom alla länder har sin egen historiska kontext.

Jag märkte att jag för ett tag behövde fly undan kurvorna som illustrerar smittspridning och blev glad när jag häromveckan fann John le Carrés senaste roman till utlåning på lokalbiblioteket. Hans böcker är kioskvältare och sällan tråkig läsning. Jag nappade snabbt åt mig låneboken likt en fyndare av ett fint loppmarknadsgods. Tydligen kände jag ett behov av påfyllning av denna brittiska thrillergigant.

Huvudpersonen i En fri agent är anställd av den brittiska säkerhetstjänsten. Han blir hemkallad med anledning av att han börjar närma sig en ålder som bättre lämpar sig för kontorsarbete. Han har haft många uppdrag i utlandet genom åren och behärskar både ryska och tyska. Det visar sig att hans arbetsgivares olika underavdelningar konkurrerar med varandra och chefernas karriärstegar är viktigare än nationens front mot skadliga krafter. Som nyligen hemkommen medarbetare förhåller han sig lite avvaktande men skyler den allt starkare misstron mot sakernas tillstånd med sina yttre handlingar. En agent är vältränad i sådant.

Jag får också en guidad tur i Londonkvarteren, där oligarker köpt de dyraste bostäderna på de finaste adresserna med pengar som dolts i skatteparadis. Finansvärldens systematiska penningtvätt och mörkläggande av dubiösa aktörers kapital blir sågad vid knäna.

Precis som i tidigare verk av le Carré, är det inte skjutvapen och snabba bilfärder som är kärnan i intrigen, snarare ägnar han sig åt en studie i relationer. Banden mellan människor är aldrig enkla, och det är inte heller banden mellan olika nationer eller olika samhällsorgan på inrikesplanet. Författaren tecknar – mig veterligen – aldrig relationer som något statiskt utan de påverkas av både historia och nutid. När händelserna inträffar får vi del av huvudpersonens förstärkta gemenskap med hustrun. Ett par rader som uttrycker deras ömsesidiga lojalitetsförklaring lyser av kärlek, trots att mannen haft några eskapader utanför äktenskapet.

Boksidorna ger även plats åt en våldsam kritik mot Trump och Putin. Inte heller döljs kritiken av de Torypolitiker som dragit den brittiska nationen i Brexit-träsket. Alla omnämnda slår i sina medborgare de mest befängda föreställningar. Och här får jag en känsla av att drivkraften hos en av agenterna faktiskt är skamkänsla. Alltså, att agenten avskyr Storbritanniens politiska ledning som brutit samarbetet med Europa. Han önskar hitta en öppning för att landet ska förhindras bli beroende av Trumps förödmjukande villkor i framtida förhandlingar.

Min önskan att få prata om teman som rättvisa kontra ryggradslöshet tillsammans med min pappa har yttrat sig starkt i mötet med denna bok. I tanken minns jag med värme andra gånger när vi delat bokupplevelser över en lunch. Gott så.

Similar Posts:

• Självdistansen är en styrka
• London runt i ett par vandringsskor
• Den ultimata Suede-texten
• En konservativ sörjer sin flock
• På andra sidan välfärdssamhället