Författaren bygger sin historieskildring på biografier och memoarer om/av de inblandade huvudpersonerna. Han säger själv att han inte kommer att återge de här människornas "känslomässiga bergochdalbana", eftersom han tycker det vore "förmätet" att återge den biten av den historiska redogörelsen. Istället väljer han att fokusera på de militära aktiviteterna som sådana.

Varför det skulle vara förmätet att i sig återberätta människornas känslor förstår jag dock inte riktigt (i så fall skulle man väl i princip underkänna de flesta försök att skriva levande och inkännande biografier?). Men att göra det skulle förstås kräva mer av författaren för att göra människornas öden rättvisa. Kontentan blir i alla fall att boken blir ganska steril och opersonlig.

Genom att fokusera på de enskilda människornas motstånd kan den här boken kanske vara ett komplement till den sorts militärhistoria som annars brukar fokusera på de stora slagen, eller de tunga krigsmaskinerna. Men även om initiativet må vara lovvärt, så blir boken tyvärr inte särskilt levande.

Similar Posts:

• Godkänt om bälttåget
• Mot strömmen
• Den vita terrorn i Finland
• Levande om socialismens död
• På cykel med hemliga dokument