Förr var det lite av en högtidsdag för språkintresserade när det var dags för en ny upplaga av SAOL, Svenska Akademiens Ordlista. Idag är den lättåtkomlig på internet på adressen svenska.se och busenkel att spara bland bokmärkena i telefonen. Men hur mycket utrymme ges det till reflektioner kring språkutvecklingen i telefonapparnas tid?

Författaren Birgit Häggkvist har funderat under en längre tid kring nutidssvenskan och resultatet har blivit en bok. Där lyfter hon fram sina observationer av hur den talade och den skrivna svenskan alltmer späckas med engelska ord. Följden av detta blir att en mängd svenska klangfulla ord blir bortglömda.

Språkpolis, säger du när du kommit så här långt. Då svarar jag: Inte alls. Häggkvist själv skriver ”sej”, ”mej” i texten i stället för att använda sig av skriftnormens ”sig”, ”mig”, vilket talar för att hon fokuserar på något annat än konservativa element. Hon har ett annat syfte med sin bok, nämligen att lyfta fram den rikedom av formuleringsmöjligheter som finns på svenska.

Det stämmer inte alls att engelskans ordförråd och uttryckssätt är rikare än det svenska, menar hon. Lånord är nödvändiga ibland för nya företeelser och med tiden ingår de i det fasta låneförrådet. Men spontanlån ställer hon sig mycket undrande inför. Exempel ges med orden cuteness, back in business och gå all in. Varför inte använda de svenska orden gullighet, tillbaka på banan och satsa allt som är minst lika träffande? Vidare menar hon att de kreativa ordbildningsmöjligheterna i svenskan underutnyttjas. Ett tredje område som drabbas av influenser utifrån är grammatiken. Svenskan är inte sämre för att den har omvänd ordföljd (Predikat + Subjekt i exempelvis ”Igår köpte jag en bok”) även om andra språk vanligen tillämpar rak ordföljd (Subjekt + Predikat ”Yesterday I bought a book”).

Häggkvist förklarar att många tror att engelska är svenska fast med andra ljud.

Ett numera världsbekant exempel från företagsbranschen är C-H Svanbergs språkgroda ”We care about the small people”. [- - - ] Vad Svanberg alltså har trott att han sagt är ”Vi bryr oss om dom vanliga människorna”, medan det han sagt i verkligheten är ”Vi bryr oss om dom kortväxta människorna”.

Forskning visar att många förlorar förmågan att uttrycka sig nyanserat när engelskan inte är det egna modersmålet. Inte heller är det lättare att röra sig kvickt längs abstraktionsstegen. Jag minns att jag tänkte på detta för några år sedan när jag förstod att universitetslitteratur inom ekonomi och statsvetenskap var på engelska. Är inte risken stor att idéutvecklingen stannar av om studenterna enbart matas med anglosaxiskt språk inom dessa områden? frågade jag mig.

Bokens kapitel innehåller flera hänvisningar till tidningsartiklar inom språkdebatten och språkvetares böcker. Några krönikörer som idoliserar det engelska språket får rejäla snytingar. Den debatterande stilen ångar kraftfullt kring upplevelsen av att ingen i svensk språkvård tagit på sig ledartröjan för att mota bort de engelskspråkiga influenserna. Flera av författarens repliker till språkvetareliten innehåller vass ironi för att öka effekten i argumentationen. Är det en privat vendetta Häggkvist ägnar sig åt, undrar jag? En av de uthängda språkvetarna tycks inte alls vara omedveten om riskerna med engelskan som dominerande språk på högskolenivå. Det framgår åtminstone i en längre artikel om språkpolitik som Olle Josephson skrivit i tidningen Clarté under 2017.

Jag hade önskat att Häggkvist försett mig med fler av sina funderingar kring trendängsligheten som formar sig på olika sätt. Alltså det nästan omedvetna beteendet hos människor som vill visa sin samhörighet med gruppen de vill identifiera sig med. Det reflexartade hos var och en av oss hänger väl också ihop med att vi är bekväma och vill spara energi? För att inte tala om spontanlånen från engelskan som görs i skämtsam anda för att blinka till musik, tv-serier och sociala mediers trender? Jag ser inte språk som något som lever utan sin kontext, tvärtom är faktorerna som påverkar språkuttrycket många.

Språkvård är spännande. Genom årtiondena har språkpolitiken pendlat mellan att vara deskriptiv och normativ. Den deskriptiva språkvården vinnlägger sig om att inte nedvärdera de tillfällen när man bryter mot normen, och väljer att förstå omkringgivande faktorer. Den normativa språkvården är bra att vända sig till när man önskar ett svar på frågan ”Hur heter det egentligen?”

När jag läst klart Häggkvists bok infinner sig ett leende på mina läppar, trots mina efterlysningar av lite fler infallsvinklar. Språk är oändligt fascinerande. På radion hör jag hur en sportkommentator säger ordet ”toucha” i fotbollsreferatet. Är orsaken till ordvalet att det svenska ordet ”snudda” är omodernt på något vis? Hoppas att de yngre generationerna börjar reflektera, och jag hoppas att det inte känns som att jag ”shamear” (skambelägger) någon.

Similar Posts:

• Verktygslåda för lekfull ordhantverkare
• Om vi vägrar se, har det kanske inte hänt?
• Är det fint att kalla någon ”Din knickedick!”?
• Jäderlunds kroppslighet värmer
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”

Det är skolgårdens vardag som möter mig. Det är en vardag där det gäller att äta eller ätas. I Försöksråttan befinner jag mig plötsligt mitt inne i centrum av gängtillhörighet och utanförskap. Det är mobbarens tankar jag läser. Hela klassen, ja, även läraren följer mobbarens minsta vink. Alla förstår instinktivt att det är lika bra att följa strömmen. Den som inte följer med kommer automatiskt att hamna på den andra sidan, på fel sida, på de ensammas sida.

Visst hade de alla varit Lottas vänner innan gängledaren sa det där med råttan, men det var ju bara för att de inte tänkt på att Lotta var äcklig förut. Nu när alla i klassen visste att hon var äcklig så fanns det ju intet annat sätt att skydda sig mot äcklet än att förskjuta henne längre och längre ner i sin äcklighet så att den inte kan smitta någon annan. Därför var hela världen som genom ett trollslag förvandlad till Lottas fiender. Lotta däremot låtsas som om inget, absolut inget har hänt. Det enda som inte får inträffa är att Lotta erkänner att det görs så vidriga saker mot henne, för om hon erkänner skulle ju allt vara sant och hon skulle vara precis så äcklig som de andra säger att hon är.

Det är så otröstligt att läsa. Jag vrider mig och tänker att så här går det väl ändå inte till? Jag försöker att minnas min egen högstadietid men minnet slinter. Jag frågar mig om det verkligen är så att ingen bryter sig in i cirkeln och tar parti för den som står där ensam och utlämnad? Dessvärre vet jag ju redan svaret, ingen är det som tar ställning. Det gäller att rädda sitt eget skinn. I Lottas värld finns det inte ens vuxna som träder in.

Det är en hård och djurisk bild av människan som serveras i Häggkvists bok. I alla de fyra novellerna är avsaknaden av medmänsklighet talande. Det skulle vara enkelt att tala om Foucault och om maktteori men till vilken nytta? Istället för att dra paralleller låter jag mig släppa fram min rädsla. Försöksråttan är otäck. Den tvingar mig att se en sanning som jag helst blundar för. Läsningen är plågsam. Den som har makten utnyttjar den till max och den som är maktlös fortsätter att så vara i all evighet. Ingen rättvisa existerar och det är ingen som gör något åt det. Tiden bara mal sakta fram emot det som är orubbligt.

Det finns linjer som håller de fyra novellerna samman. De kan stå var och en för sig men de skulle därmed tappa en del av den förtätning som denna upprepning av det outhärdliga ändå ger. Kanske kan jag även med lite god vilja se fortsättning på vissa trådar i de respektive novellerna. Birgit Häggkvist bygger upp något mycket obehagligt men vad förväntas av mig som läsare nu sedan jag blivit skrämd? Skall jag förändra världen eller skall jag skämmas när jag åter faller in i mönstret?

Similar Posts:

• Snudda eller toucha?
• Stilig satir
• Stark novelldebut 
• Äntligen en riktig bokaffär!
• Kort och gott