Boken består av tre delar, tre helt olika berättelser, från tre olika epoker och med tre olika berättargrepp. Den gemensamma nämnaren är chokladkannan som dyker fram ur gömmorna lite då och då. Upplägget ställer en del krav på läsarens tålamod. Att låta romanen cirkla kring ett föremål är en intressant idé, tyvärr bär den inte och jag förstår inte varför så många stilarter måste prövas. Jag funderar flera gånger vid läsningen om Santos haft olika romanutkast liggandes och inte kunnat bestämma sig för vilket hon skulle satsa på?

Första delen om Sara, Max och Oriol utspelar sig i nutid. Den är träaktigt skriven utan att gestalta och personerna känns skissartade. Vi får veta att Sara träffat Oriol i hemlighet sen hon gifte sig med Max och att de har hett sex. Hon drömmer om att få slicka på hans adamsäpple. Sexavsnitten är tack och lov få då de känns pinsamt styltiga:

Efter en aktiv eftermiddag med så många orgasmer som det går att tänka sig med två så unga kroppar som de hade då, behövde de båda fräscha upp sig lite grann.

Bokens andra del utspelar sig på 1800-talet. Handlingen berättas här i du-form och spinner kring en förmögen familj i chokladbranschen. Familjen skakas av en skandal då den unga vackra hustrun rymmer med sin älskare som är operasångare. (Vi får veta mycket om opera.) Varje morgon medan hon ännu är kvar i hemmet dricker hon tre koppar choklad ur samma fina kanna som i första delen. Kannan bärs in av en piga som själv gärna smuttar på den exotiska drycken. När hon tvingas sluta sin anställning stjäl hon med sig kannan som sedan följer henne genom livet.

Tredje delen är bokens klart bästa och det är synd att Santos inte låtit detta bli hela romanen. Här är språket levande och sprakande och berättelsen är också skriven som en skröna med många dråpliga inslag. Tiden är 1700-tal och berättaren en ung man som skriver brev till Madame Adélaïde, chokladkannans ursprungliga ägare och dotter till kung Ludvig XV av Frankrike. Hennes brorson Ludvig XVI har sänt en delegation till Barcelona för att inhämta upplysningar om en ”mekanisk uppfinning för chokladtillverkning”. Ett av kapitlen är skrivet som ett pjäsmanus med scenangivelser och allt – en blinkning till en annan av berättelsens många historiska karaktärer – dramatikern Beaumarchais (som bland annat skrev komedin Barberaren i Sevilla). Ytterligare en historisk person är Madame de Pompadour som bland mycket annat grundade porslinsfabriken i franska Sèvres. Och ja, det är där chokladkannan tillverkats.
Boken avslutas med ett register över alla medverkande, fiktiva som historiska personer med födelse- och dödsår samt en kort notis med fiktiva och faktiska biografiska data.

Similar Posts:

• Den svarta fjärilen
• Ljusglimtar i förintelsen
• Historisk roman som vill mycket
• Kostymdrama som inte når ända fram
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin

Marina är en spännande blandning av detektiv- äventyrs- och kärleksroman. Allt blandat till en oförglömlig historia om ensamhet och kärlek, men även hemska och fasansfulla hemligheter om vad människan är beredd att göra och offra för att övervinna det enda vi kämpar emot och fruktar; döden.

Full av undertexter och metaforer, skrivet i ett lättläst format och fördjupad i gamla historier, är boken invecklad på ett enkelt sätt. Den lyckas knyta ihop många liv genom vad man kan kalla för Den svarta fjärilens hemlighet. Även om den utspelar sig under 1980-talet så känns det som om man stiger in i en epok där legender är sanna och allting är gammalmodigt. Det känns som om de gamla berättelserna om vålnader och underjordiska mysterier utspelar sig på 1800-talet, eller är minst lika gamla som Barcelona själv. En lysande och skickligt skriven bok, enligt mig. Man får en bild av hur Barcelona såg ut, även fast man aldrig varit där.

Spänningen börjar när Marina visar Óscar det som är början till hela mysteriet; en svartklädd kvinna i en närliggande kyrkogård som alltid lämnar en röd ros vid en namnlös grav den sista söndagen av varje månad. Hon stannar en stund, sedan försvinner hon. Hon beger sig i vad författaren beskriver som ”stadens underjordiska labyrint”, det vill säga den invecklade hemligheten. De två tonåringarna följer efter henne och lyckas hamna i mitten av händelserna som pågått många decennier och förstört många liv.

Enligt mig är budskapet i Marina att sanningen alltid kommer fram, hur länge det än dröjer. Sanningen övervinner allt.

Similar Posts:

• Två koppar för mycket
• Ingen snålblåst över Barcelona
• Vackert mästerverk som berör
• Ett vidöppet och underbart ordflöde
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning