För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Vänsterprassel i arkiven
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• ”Words and ideas can change the world”

Allt började när Brita skulle diska ett stop med oklart innehåll. När hon blev hindrad av sin husmor, tyckte Brita att det var konstigt.

Året var 1684 och pigan Brita Johansdotter hade arbetat tre månader som piga. Den sista månaden hängde hoten i luften och hon hade inte fått lön för de månader hon arbetat. Den som lyssnade till hennes larm var prästen, men brottsmisstanken var nödvändig att föras vidare till den världsliga rätten. Anklagelsen var att Anna Persdotter, husmor på gården i Hälsta, försökt förgifta sin make, Johan Johansson.

Författarna Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström kan inte låta bli att dela med sig av händelserna de stöter på i gamla handskrivna protokoll. Egentligen arbetade de med ett annat projekt för att kartlägga vilka sysslor människor utfört i historisk tid. Diskning utfördes främst av tjänstefolk, och i bondesamhället var det pigornas jobb, sådant som tillhörde Britas arbetsuppgifter.

I korta kapitel rekonstruerar författarna händelsernas bakgrund, förlopp, slut och efterspel. De beskriver tidens sociala skyddsnät när ett bondehushåll råkat ut för brand, hur bondehushållen skulle avlöna sitt tjänstefolk, vad det innebar att ingå äktenskap och vad som skedde när en gårdsägare dog. Att gifta sig var ett sätt att bli vuxen och bilda en egen försörjningsenhet om där fanns en egendom att förvalta. Majoriteten av de svenska medborgarna livnärde sig på enkla jordbruk, där drängar och pigor tjänstgjorde som nödvändig resurs. Handgripliga sysslor utfördes för att få mat på bordet men lika mycket för att bidra till det svenska kungariket. Sannerligen var Sverige ett administrativt mönsterland redan på 1600-talet, men det är inte något nytt för den som känner sin Axel Oxenstierna.

Dåförtiden hade husbonden rätt att aga sin hustru, sin familj och sitt tjänstefolk. Det till och med påbjöds och stöd fanns i såväl Bibeltexter som i Hustavlan. Ståndssamhällets hierarki sågs som självklar på ett sätt som vi idag har svårt att föreställa oss. Å andra sidan har nog 1600-talsmänniskan väldigt svårt att föreställa sig 2000-talsmänniskans sätt att leva och tänka.

Vad kom då fram i häradsrättens rannsakan? Jo, bland annat följande: en dräng slog sin husmor, husmor och husbonde från två olika hushåll hade sex med varandra, dräng och husmor hade sex med varandra, giftmordsförsök och obetald lön. Häradsrättens tolv män lyssnade till vittnesmål, gjorde överläggningar och tog hjälp av högre instans för att få ännu en bedömning. Hade brott begåtts – och i så fall – vilka var skyldiga att dömas till straff?

Historikerna Hassan Jansson och Lindström är författare av fakta, och gör inte som Herman Lindqvist fantasifulla antaganden om sina historiska personer. De återger repliker som kan hämtas ur protokollen – men tror sig inte veta vad personerna tänker eller känner. Eller som de själva formulerar det: ”Likt detektiven är historikern bunden av vad som faktiskt går att belägga.”

Författarna visar skickligt att en faktabok kan ha en snygg dramaturgi. Läsaren får en pusselbit i taget. Några av kapitlen avslutas med cliffhangers som lockar till läsning av nästa kapitel. Jag är också förtjust i kapitelrubrikerna som summerar kapitlen i korta satser. 1600- och 1700-talet förs in med en liten blinkning, eftersom både Swift och Cervantes använde sig av detta stilistiska verktyg.

Läsaren får följa huvudpersonernas öden så långt det går. Britas initiativ att gå till prästen gjorde att en sten kom i rullning för en hel by. Det är rafflande läsning men också en konkret inblick i levnadsförhållandena och samhällsstrukturen förr i tiden. Jag tror många läsare kommer att förvånas över hur välorganiserat samhället ändå var på 1600-talet. Det var långt ifrån godtycklig granskning som utfördes när någon handlade mot lagar eller normer.

Skildringen berikas även av allt spännande bildmaterial, såsom kartor från Lantmäteriet, dåtida kopparstick eller illustrationer ur Erik Dahlbergs verk Suecia Antiqua et Hodierna (Wikipedia = ett topografiskt planschverk med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige på 1600-talet).

Horet i Hälsta är inte enbart en historiebok om ett rättsfall år 1685 i Västmanland. Den berättar också om ett land som kunnat bevara historiska dokument under många århundraden. Undantaget branden i slottet Tre Kronor år 1697, har många svenska arkiv varit fredade och har klarat sig från naturkatastrofer där skrifterna förstörts. Förhoppningsvis förblir dokumentbevarandet stabilt också i framtiden. Jag hoppas också att de får besök av nyfikna forskare som vill fortsätta dela med sig av sina fynd för allmänheten.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spelets fånge
• Freden intressantare än kriget
• Nygammalt
• Historia ur den osynligas perspektiv