År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Sylvias egna noteringar
• Och där gick han sin väg
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Isländskt på bokmässan

Landet tycks också erbjuda en jordmån för många författare. Jón Kalman Stefánsson (delikat trilogi som rekommenderas), Steinar Bragi (romanen Kvinnor, kusligt bra) och Arnaldur Indriðason (deckarförfattare, har inte läst dem). Ytterligare en i raden av isländska romaner som publiceras på svenska är Den sista kvinnan, av Auður Ava Ólafsdóttir.

Romanen utspelar sig i modern tid, det vill säga just nu, bara en flygresa bort över Atlanten. Läsaren bjuds in till en nyårsafton där föräldrarna till ett tvillingpar på två och ett halvt år står på balkongen och skålar in det nya året med champagne. Tolvslaget innebär en tvärvändning för alla inblandade. Maken berättar att han nu har bestämt sig för att lämna sin hustru och släppa fram sitt sanna jag som homosexuell. Det här sker efter elva års äktenskap med huvudpersonen som står i en festklänning och fryser.

Maken ger sig av redan på självaste nyårsaftonen och menar att han kan komma och hämta sina tillhörigheter senare. Mannen han ska flytta ihop med bor bara några kvarter bort. Det blir inget känslosamt uppträdande, författaren undviker att beskriva vad huvudpersonen känner och koncentrerar sig i stället på dialog och vad som sker i form av handlingar. Och det går framåt, en timme i taget.

Den första personen som får veta om mannens uppbrott är Perla, den märkliga grannen som bor i källaren under familjens bostad. Hon är psykolog och spökskrivare åt en kriminalutredare och har kunskaper om såväl det mänskliga psyket som berättarteknikaliteter i deckargenren. Med hennes inträde i historien infinner sig ett visst obehag. Hela tiden kommenterar hon de olika faserna i en brusten kärleksrelation, och förklarar att hon just nu är mitt uppe i att skriva om otrohet, svek och kärleksuppbrott. Liksom passionsmord. Grannens kommenterande snuddar olycksbådande nära den känslofas huvudpersonen befinner sig i.

Något passionsmord inträffar inte, vilket gör mig smått besviken. Min fantasi kring figuren Perla förleder mig att tro; tjohoo (!) nu ska jag få uppleva ett hämnddrama med en resa till djupt, dolda källare i det mänskliga psyket. I stället inträffar andra oväntade händelser bara några enstaka dygn efter att maken går sin väg. Huvudpersonens biologiske far vill plötsligt träffas efter att ha varit totalt frånvarande under huvudpersonens uppväxt.

När inga galna psykologiska porträtt fyller sidorna får jag i stället annat, nämligen de små tingen i livet. Ja, och jag presenteras för faktumet att de flesta familjer består av individer som bär på hemligheter. Personerna i romanen handlar irrationellt och tvärtemot samhällsnormer.

Är läsningen spännande? Här måste jag stanna upp och tänka efter. Det sker omvälvande händelser under berättelsens gång. Möjligen är det spännande som en kontrast till livet som blivit en att-göra-lista: Skola, resor i världen, finna en bostad och arbete. Söka upp en likasinnad att ingå ett parförhållande med, försöka bilda familj med barn, se barnen växa upp. Och så vidare … Ólafsdóttirs budskap tycks vara: Den moderna människan kan visserligen göra upp en plan för sitt liv. Men ingen lever ett helt liv såsom planerats. Plötsligt är där en öppen dörr eller en fallgrop att handlöst falla ner i.

Romanens styrka är främst att huvudpersonen inte ältar sina känslor. Grannen Perla är en sidekick att älska; jag önskar att jag själv gjort nedanstående språkliga iakttagelse:

– … Det tog mig en gång sju månader att hitta rätt ord, hör jag att hon säger. Det är otroligt vilken existentiell kris vårt alfabets trettiotvå bokstäver kan skapa. Älska och dräpa består båda två av fem bokstäver.

Den andra av romanens styrkor är att skildringen genomsyras av en väldigt stark nu-känsla. Händelseförloppet sker hela tiden i presens och dialogen är enastående verklighetsnära. Vidare gestaltas chockfasen under bokens första hälft mycket trovärdigt. Den förstärks givetvis av att den isländska vintern både är mörk och kall.

Det är inte någon sorglig känsla som blir kvar i mig när sista sidan är utläst, det verkar på något sätt inte vara meningen. Livsplaner avbryts på de mest overkliga sätt. Verkliga händelser som ägt rum bland människor jag känner och de händelser som utspelar sig i Den sista kvinnan har många likheter. Läs gärna en isländsk roman i vår – om inte annat för att undersöka om det dyker upp en svart korp …

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Ett väldigt sprucket glas
• Mångbottnad klaustrofobi
• Modersrelationen
• Mamma mia – att förstå en mor