Lindman: Kan man vara förberedd inför döden?
Koldenius: Jag trodde att jag hade förberett mig, men då det verkligen hände visade det sig att jag inte var förberedd alls. Man kan föreställa sig hur det ska bli intellektuellt, men man kan aldrig förbereda sig känslomässigt. Vi borde sluta se döden som ett misslyckande, som något att försöka skjuta upp så länge som det är möjligt, utan istället som en realitet.

Lindman: ”Djuret människan” har insikten om döden. Hur påverkar det oss?
Gustafsson: Det skakar om oss i grundvalarna, vi tror hela tiden att vi har kontroll, men döden bevisar motsatsen. Precis vad som helst kan hända närsomhelst. Vi balanserar alltid vid stupet, det finns inga skyddsräcken. Men när man står vid stupet; vilken utsikt!
Wikström: Konsten, poesin, musiken skapar rum i vilka vi kan dväljas inför vårt tvekande, men vi får inte svar. Det vackra härbärgerar inte något svar, men bildar ett rum att tala om det svåra i. Det finns en dimension i tillvaron som inte är självklar.

Lindman: Vi lever utan bilder av döden i vår kultur. Tidigare har vi ju haft entydiga bilder; himlar, skärseldar, med mera.
Gustafsson: De gemensamma, färdiga bilderna av döden har inte samma tyngd längre. Det finns istället många privata bilder. Vi borde kanske dela våra bilder med varandra.
Koldenius: Så länge Sam klarade sig tänkte jag inte på döden. Tankarna kom när han dog. Jag har problemet att jag är ateist. Jag kan inte ha några bilder av att han är i himlen, utan för mig är bilden att allt är svart, han ligger i jorden som ett skelett, han finns inte längre. Han lever vidare i våra berättelser och minnen. Min kropp kan fortfarande inte förstå att han är borta, jag letar efter honom med blicken, händerna minns honom. Länge kunde jag inte gå till graven för jag ville bara lyfta upp honom.

Lindman: Är det bra för oss att tänka på döden?
Wikström: Ibland. Det är bra att reflektera över, för tillslut står man där. Det finns en blå hinna över livet och när man varit i ytterskärgården ligger den fortfarande kvar. Det ger en extra intensitet i tillvaron. Det lär en att kunna välja bort.

Lindman: Många sekulära personer lämnas med bilden av döden som att det bara blir svart, och frågan; om det är så det slutar, hur kan det då vara meningsfullt att leva?
Gustafsson: Som naturvetare försöker jag tänka trösterikt och ändå veta att det finns evigt liv. Allt tas till vara på materiellt i kretsloppet, varje atom används på nytt. Man ingår för evigt i gemenskapen, både som levande och sedan som död. Så om det bara blir svart är det ändå en vacker svärta.

Lindman: Kyrkans tolkningsmonopol på vad som sker efter döden är brutet, men vi har inga nya bilder, inget att egentligen hålla oss i. Det finns en ordlöshet som du beskriver väldigt bra i din bok, Annika, där du inte skriver ut ordet dö eller döden utan avslutar meningarna ”att.”.
Gustafsson: En del tankar kanske bara ska sluta med ”att.”.

När jag senare på dagen åker spårvagnen till mitt vandrarhem passerar vi kyrkogården. På en ingång kan man läsa ”Tänk på döden”. Jag tror att jag ska börja göra det lite oftare.

Similar Posts:

• Läsarnas uppgift är inte att bestämma vilken litteratur som ska skrivas.
• Litterära sällskap för nybörjare
• Det som är botten i dig är botten också i andra
• Min mässa
• Josefine rapporterar från mässgolvet

Frid och Koldenius inleder sitt manifest med att fråga författarna om de inte är intresserade av vilka böcker läsarna vill läsa och om de har glömt att det utan läsare inte finns några författare. Redan här är läsarnas manifest på väg att urholka den litteratur som de anser sig älska, för litteratur ska inte skrivas för sina läsare, litteratur skrivs av en författare för att den måste skrivas. Inte för att läsaren inte vet sitt eget bästa, utan för att litteraturen måste komma från den som producerar den, inte från den som ska konsumera den.

Därför är litteraturen inte beroende av sina läsare, författare kommer alltid att skriva oavsett om de blir lästa eller inte, men läsaren är beroende av litteraturen. Utan böcker att läsa finns inga läsare. På så sätt blir läsaren alltid underordnad författaren även om läsaren har en viktig roll i litteraturen som fenomen, men i skapandet av själva texten har inte läsaren någon uppgift. Att då från läsarhåll berätta för författarna vilka böcker de vill läsa liknas vid beställningsjobb och de blir sällan till god litteratur.

Manifestet avslutas med att säga att vi läsare inte vill bli skrivna på näsan, det stämmer, många av oss vill heller inte att vår talan ska bli förd av två självutnämnda språkrör.

Similar Posts:

• Tänk på döden
• Det är inte litteraturen som behöver förnyas, utan litteraturkritiken
• Manifest för 2010-talet
• Överflödigt om globaliseringsrörelsen
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!