I Den andra dottern kliver Ernaux in i minnet genom att skriva ett brev riktat till denna döda syster; systern som ”dog som ett litet helgon” och ”var snällare än hon där” enligt Annies mamma. Brevet är ett sätt att i vuxen ålder försöka närma sig denna mystiska syster – som egentligen inte är en syster:

”(…) du är inte min syster, du har aldrig varit det. Vi har inte lekt, ätit, sovit tillsammans. Jag har aldrig rört vid dig, kramat dig.”

Brevet är också ett sätt att söka efter ett svar på frågan som följt Ernaux genom livet sedan hon fick veta om systerns existens: hur kan det komma sig att denna helgonlika syster dog och hon själv fick leva?

Har man läst andra böcker av Ernaux är metoden bekant: pendelrörelsen från den vuxna människan i nutiden som förmår formulera tankar och känslor som inte gick att sätta ord på som barn, till barnets upplevelse av världen i dåtiden sett genom en suddig lins av tid. Ernaux behandlar minnen på ett till synes helt ärligt och generöst sätt i texten: det finns kommentarer om hur saker har blandats ihop med tiden, hur Ernaux kanske minns saker på ett vis men med sina vuxna, logiska glasögon inser att det måste ha varit på ett annat. Återkommande är också beskrivningen av detaljer som etsat sig fast och ekar genom tiden, som säger något om vad som var viktigt för Annie – flickan som fick växa upp.

I slutändan finns det bara ett sätt som Ernaux får ihop den märkliga logiken att den goda systern dog och den långt ifrån helgonlika flickan som var hon själv fick överleva: ”Hon dog så att jag kunde skriva.” Genom att skriva brevet till sin syster verkar Ernaux alltså få fatt i hur hon ska leva i någon annans ställe, inte bara för sig själv utan också för systern som inte fick leva. Genom brevet för Ernaux fram systern ur hemlighetens och glömskans skugga, in i ljuset och visar än en gång vilket svindlande kraft som litteraturen och våra minnen har.

Similar Posts:

• Varsam dissektion av en ung kvinna
• Byggd av minnen
• Konkreta drömmar
• Ångest, självförakt och relationsproblematik
• Om minnen och systerrelationer

Ernaux närmar sig med tillförsikt. Hon går helt in i flickan som var Annie D, samtidigt som hon måste hålla ett avstånd för att kunna skriva – Annie D är på samma gång hon själv och någon annan. Det är ett arbete med mål att försöka förstå den unga kvinnans tankar och känslor med hjälp av den äldre kvinnans erfarenhet och förankring i världen. Det är att försöka förklara tidens och livets gång genom avgörande ögonblick, men också att återuppleva och ta ställning. Ernaux dissekerar metodiskt sina minnen för att kunna lägga något på plats inom sig. Hon skriver:

”Ofta genomfars jag av tanken att jag skulle kunna dö när boken är färdigskriven. Jag vet inte vad det står för, rädslan för utgivningen eller en känsla av fullbordan.”

Perspektivet växlar mellan en nära blick på flickan: scenerna som är tydliga i minnet, hennes första sexuella erfarenheter som tar plats på kolonin, hennes trevande steg in i en annan värld, och författarens nutida reflektioner över dessa minnesbilder. Då och då förankras flickans egna upplevelser i omvärldens händelser, men de blir aldrig mer än en kuliss. Ernaux beskriver att hon den 11 september 2001 likställer intrycken av terrordåden som skakade världen, med minnena av vad hon upplevde natten mellan den 11:e och 12:e september 1958 – det personliga är så pass omvälvande och angeläget att det nästan alltid måste hamna i förgrunden.

Maria Björkman har översatt och gjort ett fint jobb med att fånga en eftertänksam, varsam ton som aldrig blir feg. Ernaux vill precisera, men aldrig förringa. Hon är till exempel tydlig med att den unga flickans åtrå är bärande i minnena av händelser som liknar övergrepp. Ett genomgående tema är detta; kvinnans sexualitet och plats i det sociala rummet, hela tiden fokaliserat kring Annie D.

Det är en flickas memoarer, men hon hade nog aldrig skrivit det så här själv, medan hon var mitt i det. Detta är en brännpunkt för Ernaux, en förutsättning för själva förmågan att kunna skriva, menar hon. Hon skriver:

”Det är frånvaron av mening i det man upplever i ögonblicket då man upplever det som mångfaldigar skrivandets möjligheter.”

Boken är ett tydligt exempel på detta. Det är också en av alla tankar som stannar kvar efter bokens slut – reflektionen över vilka händelser som har varit avgörande i ens eget liv.

Ernaux har lyckats öppna upp ett rum där den allmänmänskliga igenkänningen är hög, trots distansen i både tid och rum. På lite drygt tvåhundra sidor lyckas hon förmedla åtskilliga storheter, paketerat i en prosa där varje litet kommatecken sitter där det ska. Det är en ynnest att få läsa.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Klassiska brev från 1600-talet
• Fransk roman med underströmmar
• ”Min bror är död”