Jag tänkte mig en son.
Livmodern är varken ett ur
eller en klämtande klocka,
men i dess livs elfte månad
känner jag november,
kroppens lika väl som almanackans.
Om två dagar fyller jag år
och som vanligt är jorden färdig med skörden.
Den här gången jagar jag död,
natten jag lutar mot,
natten jag vill.
Men då så-
säg det!
Det fanns i livmodern hela tiden.

Det här är första versen ur Menstruation vid fyrtio, från Anne Sextons diktsamling Live or die. En diktsamling som belönades med Pulitzerpriset 1967.

Anne Sexton föddes 1928 i Newton, Massachusetts, hoppade tidigt av skolan, gifte sig som tjugoåring och fick två döttrar. Den vita medelklasstillvaron med sina krav på perfektion som maka och mor verkar vara en trigger för Anne Sexton som efter en förlossningsdepression börjar gå i terapi. Terapeuten Martin Orne kom att spela en avgörande roll då det var han som tyckte hon skulle börja skriva.

Anne Sextons lyrik kallas bekännelsepoesi. Ett begrepp jag värjer mig inför och tycker är relativt ointressant och snärjande. Hennes språk är rättframt, krasst och ber absolut inte om ursäkt. Det är människokropp, mat och djur. Hon skriver om oförmåga och skuld. Hon var banbrytande och chockade med dikter som behandlade galenskap, abort, onani och självmord. Döden rör sig över allt hon skriver, som om hon måste förhålla sig till den lika mycket som till livet.

Ur Brev till dr Y, en samling texter utgivna 1978 av hennes dotter Linda Gray Sexton, skriver hon dessa fantastiska, hårt drabbande rader:

Allt jag säger till dig är fruktansvärt allvarligt.
Jag skämtar inte.
Jag låter inte tungan slinta.
Jag betalar med kalla hårda kontanter.
Jag är snabb som du har märkt.
Jag är en av få som gör sånger.
Mina systrar skrattade alltid åt mig.
När jag ritade skrattade de.
När jag dansade skrattade de.
När jag skrev skrattade de.
När jag åt skrattade de.

Ha ha ha.

Urin och tårar strömmar ur mig.
Jag är den du knäckte.

Det är helt obegripligt att Anne Sextons författarskap inte kunnat läsas på svenska på så länge. Att förlaget Ellerströms tagit sig an denna guldklimp och med varsamma händer översatt på ett briljant vis kan bara applåderas och det är översättarna Jenny Tunedal och Niclas Nilsson som har gjort ett eget urval från Anne Sextons nio böcker.

Sanningen de döda vet är en bok att återkomma till, många gånger. Klarögd, halsbrytande poesi som aldrig gör sig till, som rör sig obehindrat kring kropp och ande, liv och död. Friskt och ärligt skriver hon om Jaget som lika väl kan vara Duet. Fan vet. Hennes lögner är lika sanna som sanningarna. Humorn och sorgen lika glödande. Dubbelheten i enkelheten. Som i dikten ”Kockarnas furie”: ”…Ge mig lite tomataladåb, Helen! Jag vill inte vara ensam.”

Anne Sexton led av vad som nu kallas bipolär sjukdom och begick självmord 1974. ”Det finns ingen trygg plats”, konstaterar hon i ”Middagspromenad vid sinnessjukhuset”, och jag tänker att vissa människor ser världen alltför klart, med alltför avslöjande ljus. Och jag önskar det fanns en dimmer för smärtan, mot den skärande alienation det innebär, men inser samtidigt att för att skriva poesi som berör och rör på djupet krävs denna särskilda blick, och att det i sig är ett slags nåd.

Similar Posts:

• Debutartad debut 2001
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Vecka 49: Livet i språk
• Ett krav på inlevelse, empati

För vi är många av oss som är bekväma i engelskan. Själv har jag alltid fått höra att jag har språköra, att det är något jag borde satsa på, men på gymnasiet var det teatern som lockade och drog, mer än franskan. Och sedan har det mest varit det svenska språket jag fördjupat mig i. Ett tag tänkte jag att min framtid låg inom filmen, och då var det helst dansk film jag ville göra, för där var de ju så mycket bättre på det än i överdramatiska Sverige. Nu blev det inget av med den saken. Några år senare förälskade jag mig i en dansk, och blev ambitiös igen. Såg på Riget och svensk film med dansk text, köpte danska diktböcker av Pia Tafdrup och lärde mig fem glosor per dag. Men så kär var inte han i mig…

Den franska drömmen har jag också närt. Om att flytta till Paris och träffa en romantisk konstnär, som jag skulle sitta modell för och sedan bli tillsammans med. Försökte jag förklara på franska för den franske poeten på poetry slammet. Efter några glas tror jag gärna att jag kan. Då växer självförtroendet och det dyker upp ord som jag tror att jag glömt, för någonstans långt bak; tro fan om den inte finns där: den löjligt svåra grammatiken? Å, om vi bara hade haft franska i vår vardag som vi har engelska! Tänk vilken gratisträning vi får, i alla Hollywoodfilmer och importerade dokusåpor…

Veckan på dagensbok börjar med att Tone läst Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar av Tadeusz Borowski. Hon tycker att det är en briljant novellsamling, skriven ur ett ovanligt perspektiv vad gäller förintelselitteratur.

Imorgon, tisdag, skriver Joel ”om något så oväntat som” Knyt Slipsen! av Andreas Nylund, en bok med exempel på slipsknutar. Joel tycker den är ganska rolig i all sin meningslöshet. Betyg 6.

Nina har läst Sanningen de döda vet. av Anne Sexton och känner sig helt lyrisk. Högt betyg blir det!

På torsdag skriver Kari om Peter Sylwans Människans natur, ett slags berättelse om allt, som Kari har svårt för.

På fredag skriver Anna Liv om den nyligen Mare Kandre-prisbelönte Martin Tistedts fjärde roman Vår. Det är en lyrisk liten smaragd som doftar skog. Det handlar om att stå på kanten till vuxenvärlden, om att vilja mycket men att emellanåt bli begränsad av självförtroende, äckel och blygsel. Språket böljar och blandar gamla, nästan utrotningshotade vokabulär med moderna uttryck.

Och på lördag firar vi att det i år är hundra år sedan Tove Jansson föddes. Finska! Det blir stor special, där vi rör oss långt utanför det välkända muminlandet… Bland annat har jag läst hennes fina novellsamling Meddelande, och Håkan skriver om Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson – Arbeta och Älska, som rör sig i andra världskriget, och handlar om kärlekens betydelse i ett mycket färgrikt och produktivt konstnärsliv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Benjamin Steins Den vita duken. Det är en roman med två möjliga startpunkter där läsaren uppmuntras att själv välja berättelsens ordning. Positiv förvirring utlovas!

Similar Posts:

• Kometer och konster och kärlekar
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson