Tidsspannet i Gärdsmygen omfattar tiden för uppbrottet, och de kommande årtiondena. Att det är dotterdottern Nell som får inleda ger romanen en rivstart. Nell, som är Carmels dotter (Phils dotterdotter), lever likt många i nutiden med internets verkligheter och flyktmöjligheter. Scener med manipulation i relationen hon befinner sig i är stundtals otäcka men fängslar mig som läsare. Jag vill absolut veta om situationen ska eskalera eller utmynna i frigörelse.

Nells historia berättas i jagform, till skillnad mot de andra romanpersonerna som skildras i tredje person. Det är lätt att se poängen med att kvinnan ur den yngsta generationen får återspegla samtidens jagfokus som dominerar i bloggar och sociala medier.

I romanen tar den förlupne fadern form främst genom den friktionsfyllda dynamiken hos kvinnorna som blivit kvar på Irland. I själva verket är det ett snyggt författargrepp att levandegöra tidsandan på 1960/-70-talet, det vill säga återge hur ”manliga genier” dyrkades medan kvinnliga motsvarigheter ofta förringades. Först uppfattade jag hans figur, en riktigt larvig och självupptagen person, som en klyschigt återgiven mansgris. Men porträttet förändras med hjälp av inflikade fiktiva dikter (lekfullt intalas vi att de är skrivna av poeten själv). Genom dessa visar Enright det allvar och den självförståelse som varje skapande människa fylls av. Förmodligen hade hon också roligt när hon som författare blev en annan författare i sin egen roman.

Det finns mycket att fascineras av hos huvudpersonerna och hur de misslyckas i sina försök att kommunicera tankar, önskningar och känslor. De släpper ifrån sig utrop, viskningar, eller skriver ofullständiga SMS. Samtidigt visar de omsorgsfull omtanke och sårbarhet. Ingenstans väcks min lust att spåra personliga erfarenheter ur Enrights liv och jag tänker att hennes samlade iakttagelser helt enkelt illustrerar en sannare verklighet än verkligheten själv.

Familjerelationers komplexitet har varit tema i Enrights tidigare romaner. Men hennes romaner har olikheter, och förklaringen är att personerna som befolkar dem är så olika. I Gärdsmygen belyser Enright också hur attityder och världsbilder gradvis förändras när decennierna avlöser varandra.

Det är en fröjd att förströ sig med läsning. I det här fallet är det en bonus att följa hur en skicklig författare gjort medvetna val av ord, meningsbyggnader och stilar som resulterat i en riktigt bra berättad historia att vilja återvända till.

Similar Posts:

• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Bookerpriset lägger ut alla nominerade böcker på nätet
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död

Däremot lockades jag att läsa Aktrisen av irländska författaren Anne Enright, en roman om skådespelaren Katherine O’Dell – en fiktiv person vars kändisskap medförde stora publikskaror på båda sidor om Atlanten och hemma-hos-reportage. I romanens upptakt kontaktas dottern Norah för en intervju av en collegestudent som vill skriva en avhandling om O’Dell, död sedan 1986.

Norah märker att den här collegestudenten har en egen agenda och intervjun avbryts abrupt. Frågorna avslöjar att studenten har teman som tycks handla om hens eget identitetssökande. Norah frågar sig om mammans liv verkligen ska fylla andras syften även som död?

Till en början är minnena av mammans melodramatiska uppträdanden laddade med irritation. I hemmet arrangerades fester med tredjeklassens producenter och manusförfattare. Norah glömmer aldrig hur hon morgnarna efter partajandet navigerade bland vinflaskor och glas som gästerna fimpat i. Grinigt minns hon också hur kompisarna tittade på mamman omväxlande med beundran och avund.

Som denna irritation utvecklar sig, är det svårt att tro att Norah verkligen vill gå vidare med att undersöka mammans liv. Humörsvängningarna gör att maken uppmanar henne att skriva en bok i stället för att gräla. Nåväl, hon besöker teaterarkiv samtidigt som bilderna av mammans sista sjukdomsår väller upp i tankarna. De var svåra med tung medicinering och drabbande ångestattacker.

Enright skildrar kontraster mellan yttre glans och inre kaos på flera sätt. Mamman bar fina kläder från filmåren och Norah kommer ihåg hur studiekamraterna under det vänsterradikala 1970-talet klandrade henne för att tillhöra borgarbrackornas gäng. Själv visste hon ju hur knapert de levde därhemma. Mammans glamour var en bluff. Hon fick bli en galjonsfigur för amerikaner med irländskt påbrå. Detta krävde hårfärgning (rött) och att öva upp en irländsk accent eftersom mamman egentligen var född i en förort till London. I början av karriären skrevs en artikel som innehöll en felskrivning med apostrof i efternamnet. Korrekturfelet togs snabbt till vara för att stärka varumärket eftersom O’Dell förmedlade irländska anor mer än det riktiga efternamnet Odell.

I en sicksackande stil porträtteras även Norah som nu är sextio-plus-någonting. Hur det var när hon var ung och hur hon på nutidsplanet bearbetar åren med mamma. Relationen dem emellan romantiseras aldrig och ofta är Norah full av sin egen misslynthet. I tankarna glider hon också tillbaka till tiden för det egna sexuella uppvaknandet. Gråzonerna verkar nästan oundvikliga bland de involverade vars sexuella aptit går hand i hand med den egna nyfikenheten.

Enrights tolkning av passerade decenniers tidsanda och samhällsklimat innehåller inga moralkakor. Det var sannolikt en fördel att vara en vacker skådespelare när filmmediet bredde ut sig efter andra världskriget. Otvivelaktigt blev skönheten även en nackdel om viljan till yrkesutveckling fanns men att männen i underhållningsindustrin hellre ville ligga med en.

Förra romanen Den gröna vägen innehöll mer humor än denna. Här finns i stället ett mångbottnat allvar och underströmmar; romanen är helt enkelt ett verk som jag tror överträffar mången (själv)biografi om verkliga personers liv i strålkastarljuset.

Similar Posts:

• Sorg efter familjemedlems död
• Att samla minnena
• Mat som kärlek
• Döm inte boken efter omslaget
• Inga gröngölingar i irländsk familj

I inledningen gestaltas en person (mamman) som minst sagt är en dramaqueen av det energislukande slaget. Det är med lättnad jag läser vidare om de fyra barnen och hur de lyckas ge sig iväg och finna sin egen identitet. De vidgar sina vyer och hittar ett självständigt sätt att förhålla sig till sina liv som vuxna.

Eller hur är det egentligen?

Romanen gör nedslag i de fyra barnens respektive liv på 90-talet och 00-talet. De har sedan länge passerat myndighetsåldern. Platserna skiftar mellan New Yorks homosexuella män som dör i aids, välgörenhetsarbetare i Mali, och Grevskapet Limerick med den matmissbrukande småbarnsmodern. 

Det här är en smärtsamt vacker roman som är svår att recensera. Dels har vi den realistiska stilen, som väcker min lust att besöka Irland. Dels har vi fjärilslätta förflyttningar från en påskmiddag till detaljer om hur tuppen slaktades någon dag innan. Ett minne dyker upp av dagen då lillasyster fick följa med storebror till teatern och hur lillasyster fascineras av de gröna handskar som storebroderns flickvän bär. 

Eleganta skildringar som inte dränks i bildspråk är något en författare av skönlitteratur alltid brottas med. Hur hitta den perfekta balansen? Enright behärskar detta mer än väl. Men bäst är nog de brutala redogörelserna av åtrån mellan sexhungriga män eller tankar hos en välgörenhetsanställd på fältet som förlorat sina illusioner. Hur bär hon sig åt Enright, undrar jag? Har hon smugglat in en spionkamera i de rum där händelserna utspelar sig? 

Sist men inte minst måste författarens inkännande blick lyftas fram. Hon återger med klarsyn en syskonskaras relationer sinsemellan och till sin gemensamma mor. De ska återses över jul och här möter storasyster upp sin lillebror på flygplatsen:

Och han hade för många väskor med sig. Alldeles för många. Och många av väskorna matchade varandra. När de gick genom ankomsthallen noterade Dan att hon lade märke till allt det här. De hade börjat gräla innan Constance ens hade öppnat munnen. Så som de alltid gjort. Och Constance kände sig med ens fruktansvärt trött på sig själv.

Jag bryr mig inte!!! Ville hon säga. Jag bryr mig inte om vem du ligger med eller vad du gör!

Trots att hon faktiskt brydde sig.

Enright skriver på engelska och jag vill passa på att berömma översättaren Ulla Danielsson som gör mig alldeles lycklig, när hon finner den svenska textens rytm. Anglicismerna är mycket frånvarande och översättningen präglas tydligt av en sorts svensk melodi, som bland annat Gustaf Fröding förmedlar i sin ”Gråbergssång”.

Berättelsen mixar sinnlighet med krass verklighet på ett imponerande sätt. Jag säger bara ”Wow” när jag blickar tillbaka på hur jag girigt slukat sida efter sida. Det är just sådana här romaner som gör mig djupt förankrad på jorden samtidigt som vingar vecklar ut sig på min rygg och får mig att flyga. En sorts bokmissbrukare är jag allt. Någon inledde mig i frestelse när jag var liten flicka och jag tycks drabbas av återfall gång på gång. När får jag läsa nästa roman av Anne Enright?

Similar Posts:

• Splittringen när pappan drar
• Att samla minnena
• Sorg efter familjemedlems död
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Projekt Irland

… and he loves you completely for the half an hour, or half a week in which your brother is freshly dead.

Veronicas bror dör och hon börjar ifrågasätta allt, utan att våga gå till kärnan där smärtan sitter; kanske också den kärna som slutligen fick hennes bror att dö.

Man vet inte hur Veronicas verklighet ser ut. Det hon beskriver och den råa cynismen med vilken hon beskriver sin tillvaro, får mig att undra vilket helvete hon egentligen befinner sig i. Men hennes bror har dött och jag vet inte om jag kan lita på henne. Tycker du så här, eller tycker du så här nu? vill jag fråga henne.

Enright fångar psykologin väl i små funderingar, ordval och metaforer hon lägger in som krokar till sina läsare. Veronica berättar för sin mamma att sonen Liam är död. Den förvirrade mamman, som lever i sin egen värld, verkar inte tro henne först. Det kan Veronica förstå: hon känner att hon inte är speciellt trovärdig när hon berättar att hennes bror är död, eftersom hon inte tror på det själv. Sedan, för första gången och helt utan förvarning, slår mamman henne.

Jag tänkte inte så mycket på det, förrän nästan 200 sidor senare, när mamman kommer till begravningen och ”It has, as they say, ”hit her”. Like a truck. There isn’t much of her left.”

Då förstår jag vad det var som hände där i köket i början på berättelsen, när dottern berättar om sin brors död, och inte själv tror på sina ord och mammans hand våldsamt når dotterns kind. Det slår henne. Hon förstår att hennes bror är död. Och nu går hon tillbaka i minnen, samtidigt som hon inte riktigt klarar av nutiden, som alltmer närmar sig själva begravningen och träffen med alla syskonen.

Hon ser inte någon eller någonting riktigt klart och personporträtten blir inte riktigt hela, just på grund av det. Det här är först och främst ett porträtt av en människas känslor. Det är genom dem vi guidas in i hennes verklighet och förflutna. Och det är Enright skicklig på! Ett av många exempel på det är när Veronica är ute och kör i natten ”abandoning her children while they sleep, leaving them unprotected from their dreams.”

Bara i den här meningen, går det att tolka in att Veronica bär på skuldkänslor av att överge sina barn och ett behov av att skydda (dem?). Samtidigt bär hon på en cynisk känsla av att drömmar kan skada; i cynismen en potentiell ilska över hur allt blivit och över att Liam är död och även en skuld och känsla av hjälplöshet, när hon känner att hennes frånvaro gör att barnen blir oskyddade från sina drömmar, då meningen är en paradox: drömmar är vanligen sett som något positivt och om Veronica ser det som att hon skyddar barnen från drömmar, när hon är närvarande i deras liv… Är det bra? Eller känner hon att hon förstör sina barns hoppfulla naivitet, genom sin blotta närvaro?

The Gathering rymmer absolut en viss spänning, men är mest intressant i sin poetiskt och symboliskt uppbyggda betraktelse av en människas känslor.

Similar Posts:

• Att samla minnena
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Splittringen när pappan drar
• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Projekt Irland

Men så läste jag en intervju med den irländska författaren Anne Enright: ”En gång i Tyskland fick jag uppträda tillsammans med en annan kvinnlig författare på en uppläsning. Det skulle aldrig hända här. Om de bjudit in en av oss skulle de säga: ‘Vi har redan en kvinna” och jag insåg att de självklara valen i litteratur, också handlar om könsstereotypa normer. För irländska kvinnor skriver också böcker, även om man inte pratar om dem när man pratar irländsk litteratur.

Därför är de böcker jag kommer att skriva om här framöver, skrivna av irländska, kvinnliga författare. De har fått priser,
erkännande av författarkollegor och/eller blivit lästa av många i Irland. Jag har läst om irländsk litteratur, åkt till Dublin och
plockat på mig så många som 18 böcker, varav sex av dem kommer att presenteras här på dagens bok tre lördagar framöver
(idag, 24/9 och 1/10). Kanske hittar ni något
ni skulle vilja läsa!

Similar Posts:

• ”Ni som sår säd, reser gravstenar …”
• Splittringen när pappan drar
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Låt hoppet fara

Föga förvånande, eftersom dramaturgin i denna berättelse är en vi har sett många gånger förr, finns det ett övergrepp med i bakgrunden. Men Enright närmar sig det inte på det vanliga, uppbyggda sättet där man hintar om det fruktansvärda i fjorton kapitel och outar det i det femtonde. Visst står det redan i första meningen av Sammankomsten att det är något särskilt Veronica vill berätta om. Men sedan snurrar texten på kring olika minnesbilder av barndomen och fantasier kring de händelser som föregick den: mötet mellan Veronicas farmor och farfar, och det triangeldrama som där utspelades. Man har glömt bort att man väntar på ett avslöjande när det plötsligt kommer, ungefär mitt i boken. Den svenska titeln är lite missvisande: det handlar inte som den antyder bara om att syskonen åter ska mötas för Liams begravning. Den engelska titeln inbegriper förutom det också det för boken mer betydelsefulla samlandet av minnen, och som mest intressant blir det när man förstår att det där hemska som hände inte bara (eventuellt) lett till Liams död utan också till Veronicas sätt att tänka och vara, och att berätta en historia.

För det är mycket kropp och sex i den här berättelsen. Aldrig på ett särskilt erotiskt sätt dock, utan snarare frånstötande: det är kroppar i sin tanighet, fjunighet eller fetma, täckta av sårskorpor och olämplig kroppsbehåring. Kroppen och famljen determinerar allt, och tankarna kring vad sex egentligen betyder, och hur det skiljer sig från att älska eller tycka om någon, är frågor som Veronica brottas med rakt igenom historien. Man förstår alltmer varför, men det är trots det lite tröttsamt med skildringarna av olika typer av beröring som sällan har någon omedelbart förmedlad innebörd. Enright beskriver händelser väl, men ofta förstår man inte varför hon återger dem. Hennes personer blir inte levande, här och där får man veta fakta om dem: han var bråkig, hon var alltid upptagen, men man lyckas inte pussla ihop dem till bilder av verkliga människor. Sammankomsten blir aldrig angelägen.

Similar Posts:

• Sorg efter familjemedlems död
• Splittringen när pappan drar
• Inga gröngölingar i irländsk familj
• Projekt Irland
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus

- Darkmans av Nicola Barker

- Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

- Mister Pip av Lloyd Jones

- På Chesil Beach av Ian McEwan

- Animal’s People av Indra Sinha

- samt vinnaren The Gathering av Anne Enright.

Än så länge finns inget utlagt, men förhandlingarna sägs vara långt framskridna. Enrights förläggare jämför det med Radioheads initiativ att lägga ut sin nya skiva på nätet och låta folk betala vad de tycker den är värd. Och så säger de att bokbranschen inte hänger med.

Similar Posts:

• Sorg efter familjemedlems död
• Projekt Irland
• Inga gröngölingar i irländsk familj
• …och stora havet
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus