En stor del av boken ägnas åt att beskriva just hur ett antal av hennes gamla vänner och bekanta har ändrat uppfattning under senare år. Flera av dem verkar dock ha uppfattningen att de inte alls har ändrat politisk ståndpunkt. Vid ett tillfälle skriver Applebaum som hastigast att hon på senare tid ”börjat misstänka” att många av de konservativa som tidigare utgav sig för att vara demokrater i själva verket kanske inte alls prioriterade demokrati särskilt högt förut heller, jämfört med andra politiska värden som, i just det exempel hon då skriver om, att bevara den brittiska nationens privilegierade ställning i världen. Den här misstanken kan för mig förefalla tämligen elementär. Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta hur konservativa personer som Margaret Thatcher eller Ronald Reagan lätt omfamnade diktaturer på diverse håll i världen, så länge de ställde sig på rätt sida under kalla kriget. Går man ännu något längre tillbaka i historien så var det kännetecknande för konservativa partier just att de var motståndare till demokrati. Men detta – att många på högerkanten av den politiska skalan hycklat, och även idag hycklar i sitt omfamnande av demokratiska principer – är alltså en ny misstanke för Applebaum.

Mycket av boken handlar om hur högerextrema krafter kom till makten i exempelvis Ungern, Polen och Brasilien. Hon skriver också mycket om Brexit-kampanjen i Storbritannien (med en skildring av hennes gamla bekante Boris Johnson som en lat, karriäristisk, bekymmerslös, lallande idiot), liksom om återkomsten av högerextremistiska krafter som Vox i Spanien. Men Applebaum försöker också torgföra den gamla kålsupar-teorin om att det är både höger- och vänsterextremister som hotar demokratin idag. Just de delarna av boken känns ganska krystade. Att det varit så förr i tiden, när kommunistiska partier hade någon makt att tala om, råder det väl ingen tvekan om. Men är det så i någon demokrati idag? Applebaum nämner som hastigast regimen i Venezuela, men går framförallt tillbaka till en tokig, obskyr liten sekt i 1960-talets USA – The Weather Underground – för att skildra en vänsterrörelse i västvärlden som passar hennes narrativ. Den historiska utvikningen förefaller mig lite märklig i sammanhanget eftersom det ju borde gå att hitta betydligt mer samtida exempel på detta än just den sekten. Men allt från brittiska Labour och vänsterut på den politiska skalan stämplas av Applebaum på andra håll i boken som ”vänsterextremister”, och hon tvekar inte att genom guilt by association skriva som om Weather Underground-sektens ideal faktiskt representerade vad vänstern i bredare mening stod för då (och därtill står för idag). Det känns ungefär lika trovärdigt som om någon skulle generalisera om den politiska högern baserat på vad nazi-terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd gjorde på 1990-talet. Här når boken alltså sitt lågvattenmärke.

Det som förvånar mig mest med den här boken är dock hur frånvarande folket, demos, är i denna diskussion om demokrati. Mycket av fokus ligger just på att många konservativa – enligt Applebaum – har ändrat inställning i frågan. Men hur kommer det sig att så många människor ändå röstar på den här sortens partier? I korta ordalag, utan någon djupare diskussion, avfärdar författaren att det handlar om materiella faktorer, som ekonomi. Hennes egen käpphäst handlar istället om dominansen av sociala media i dagens samhälle. Traditionella tidningar, radio och teve – med en gedigen pressetik och reglerade av olika institutioner – dominerar inte längre medielandskapet på samma sätt som de en gång gjorde. Myter och konspirationsteorier kan frodas i omodererade diskussionsforum på nätet. Politiker kan idag komma undan med att ljuga ohämmat, utan att de blir granskade som förr. Och utifall en ljugande politiker faktiskt skulle bli granskad av grävande journalister så finns det väldigt många som helt enkelt inte längre tror på granskarna. Visst har Applebaum säkert en del poänger i detta. Samtidigt känns det som ett allt för lättvindigt avfärdande av materiella faktorer. Här hade hon också kunnat ta chansen öppna en diskussion om hur olika situationen kan vara i olika länder, där det ju i vissa fall – som exempelvis i Brasilien eller Spanien – förefaller främst handla om en medel- och överklass som stöttar de auktoritära rörelserna, medan det i andra fall – som exempelvis Ryssland – kan handla om ekonomiskt eftersatta till exempel på landsbygden. Men den chansen till problematisering missar tyvärr Applebaum.

Författaren hymlar nu inte med var hon själv står politiskt (liberal-konservativ), så detta att hon ogillar vänstern överraskar egentligen inte. Det som förvånar mig är istället hur pass illa argumenterad boken är på så många punkter. Det överraskar mig i synnerhet eftersom jag tyckt att ett par tidigare böcker hon har skrivit, exempelvis Röd hungersnöd, har varit tämligen välskrivna. Kanske kan den här boken vara till hjälp för en del liberaler som känner sig vilsna i vår samtid, och som inte förstår hur det kommer sig att så många konservativa – i Sverige såväl som i många andra länder – välkomnar samarbeten med nyss-nazister och andra högerextremister. Men inte ens för den målgruppen förefaller mig den här boken ha särskilt många djupare insikter om hur detta politiska landskap ska hanteras.

Similar Posts:

• En annan demokrati är möjlig?
• Ett hungrande Ukraina
• Jakten på demokrati
• Det politiska spelet
• Partipiskan viner

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad