Innan ni börjar gäspa och avfärdar det här som ännu en uppväxtskildring, ska jag nämna att det är en mycket sinnlig sådan. Den är skriven med ovanlig precision och känsla för hur de kroppsliga reaktionerna samverkar med en ung människa växlingar mellan nyfikenhet och skam.

Det är 80-tal i Blodapelsin. Runt tio år innan jag själv var i samma ålder som huvudpersonen Emma, som går i nian när romanen börjar. Ändå är det mycket som är samma. Skoldiscona, Veckorevyns sexspalt, den kommunala musikskolan och dess orkesterövningar. Emma är osäker på det sätt som de flesta av oss är i tonåren men ofta lär oss att kamouflera ju äldre vi blir. Hon är stingslig och neurotisk men samtidigt full av upptäcktslusta inför såväl sig själv som sin omgivning. Emma blir vän med Nina med stort N. Nina är den där tjejen som alltid stod och såg sval ut i skolans rökruta på högstadiet; hon som verkade kunna be vem som helst dra åt helvete men ändå alltid hade vänner. Hon som kunde få till och med korsstygn och algebra att verka ballt. Hon du alltid ville bli kompis med, men aldrig vågade:

Nina. Hon kommer längst bort i korridoren. Klackarna på hennes jodhpurs ekar mot stengolvet. Hon tittar rakt fram. Håret är uppsatt i en slarvig tofs och hon går med små, trippande steg. Hon bär ett fiolfodral över axeln, med klistermärken på. När jag är nära kan jag läsa: Roskildefestivalen. KSMB. Jag kastar en snabb blick i hennes ögon precis när vi möts. De är ljusgröna och skarpa.

Emma och Nina möts på orkesterövningarna. Emma spelar flöjt och Nina fiol. Nina skissar klädesplagg, Emma syr – det räcker för att en förtrolig vänskap ska uppstå. Nina blir inte bara Emmas väg till fester i strandstugor, Blue Nun-fyllor och ångestfyllda filmkvällar med stans mest ospännande snubbar. Hon blir också en fantasi, en öppning för det som är något mer. Det är Nina som får Emma att våga.

Det är skönt att läsa en uppväxtskildring där upptäckandet, både det sexuella och sociala, är så befriat från rädslor och tvång. Emma är visserligen osäker och förfasas över sitt fettblanka ansikte i badrumsspegeln som vilken tonåring som helst – men hon är, slår det mig, sällan rädd eller undergiven. Här får vi en roman om en ung kvinna som saknar det ständiga nojandet och försöken att vara det manliga könet till lags. Männen finns där, men mer som bifigurer och föremål för nyfikenhet än något för Emma att bygga livet kring.

Vogels roman dras inte heller med någon tillkämpad dramaturgi. Inga blödiga utfall, bara en vibrerande och ständigt fysisk närvaro som rör sig genom texten. Det finns en riktning, men den verkar snarare slumpartad än något annat. I stället är det scener som läggs på scener. Känslor som följer på stämningar. En sida skildrar gatorna i Köpenhamn efter ett snöfall. En annan glädjen i att få beröm. En tredje känslan av den styrka och frihet som kan finnas i att bemästra ett instrument.

Blodapelsin är en fin metafor för den bultande kroppen, men också för självständigheten, känslorna och den egna personen. Emma växer och vågar så småningom stå ensam med fiolen, tygerna och staden. Så blir detta inte bara en roman om en viktig vänskap, men också om att släppa taget om den.

Similar Posts:

• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• Trivsamt
• Vakna!
• I väntan på hemvändarkvällen
• Valhänt uppvaknande

Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där.

Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad från när jag surfar in på Adlibris, vet jag sällan vad jag ska ha i bokhandeln. Ibland vill jag kanske främst bli inspirerad. Eller komma hem med något jag inte hade väntat mig, aldrig kommit på själv att jag behövde men förtrollades till på plats. Kanske gick jag dit för en boks skull, men vare sig den fanns där eller inte händer det ofta att jag blir kvar.

Jag läste i senaste numret av Vi läser om bokhandeln Lello i Portugal, ett maffigt konstverk med välvda robusta trappor i nygotisk stil, snarare ett tempel än en handel. En lokal som hyst kända författare som J K Rowling, som lät sig inspireras av miljön till biblioteket på Hogwarts. Personalen där arbetar efter mottot att aldrig säga ”Den har vi inte”. Om de inte har en bok söker de världen över tills de finner den.

Det sägs att bokhandlarna kommer att dö ut. För ett tag sen stängde Akademibokhandeln på gågatan här i stan igen, och även Hamrelius har fått byta lokaler till mer välbesökta köpcentret Triangeln. Numera, om jag ska besöka en bokhandel, måste jag gå till köpcentren. Det känns märkligt att det är så, jag bor mitt i centrala Malmö men jag märker inte av det; köpcentren är de samma som när jag var liten och bodde på landsbygden, långt bort från allt. Arkitekterna har byggt små bubblor med alla affärer samlade, välkända kedjor utan själ, med korridorer som tycks skapade för att jag ska gå vilse.

Vi behöver inte prova en bok innan vi köper den, den kan lika gärna (och bra mycket billigare ofta) klickas hem via nätet. Utan mellanhänder, utan någon människa att prata med. Utan doften av böckerna, de nytryckta orden, utan att jag kan bläddra på måfå i en bok som hade tilltalande framsida. Läsa första meningen och låta den bestämma om jag vill vara spontan eller inte. Jag tror inte att människor vet vad de vill ha. Jag tror på att gå vilse, och då gör jag det hellre i nygotisk stil, med själ. Utan en aning om att det var idag jag skulle spontanköpa Donna Tartts Den hemliga historien och en reseguide till Cypern.

Veckan på dagensbok börjar med Björns recension av Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet av Lasse Berg. Lasse Berg har rest och skrivit reportageböcker sedan 60-talet. I serien Gryning över Kalahari, Skymningssång i Kalahari och Ut ur Kalahari har han följt hela vår utveckling; först de sex miljoner åren som tog oss från djungeln till jordbruket, sedan de tio tusen som tog oss från jordbruk till världskrig, och nu de senaste 50-60 åren, en enda livstid som han menar är den kanske mest revolutionerande tid vår art har sett.

På tisdag skriver Anna Liv om Vänd om och var stilla. Det är andra delen av Johanna Mos deckarserie om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Det är en roman om religiös fanatism och utsatthet som utspelar sig under en kall februarivecka i Stockholm. Språkligt är denna bok en fröjd och spänningsmässigt håller den hög klass, tycker Anna Liv. Högt betyg utlovas.

På fredag (långfredagen) skriver Anna C om Anna Vogels roman Blodapelsin som är en pulserande uppväxtskildring om Emma och hennes komplicerade vänskapsrelation med Nina. Boken handlar också mycket om kroppen och beskriver de första sexuella erfarenheterna på ett nyfiket men ändå balanserat sätt. Anna C tycker mycket om Vogels sätt att skriva.

Gästen på lördag heter Louise Halvardsson. Hon skriver om Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg, bild- och scenkonstnären som debuterade 2012 med denna dagboksroman skriven utifrån hans enmansteater med samma namn. I sin enmansteater spelar han en tonårig tjej. Wiberg var tidigare medlem i Varanteatern.

Veckan slutar med min recension av boken Tuktad till frihet: Historien om Hans Scheike och hans kvinnor. ”Glad pisk!” hette det hurtfriskt istället för ”Glad påsk!” från Scheikekollektivet när de var som mest omskrivna på nittiotalet. Spännande med en annorlunda livsstil, tyckte medelsvensson. Men Magnus Utvik har framför allt gått på djupet med de övergrepp och den tortyr som kollektivet utsatte flera kvinnor och flickor för, och som resulterade i fällande domar och fängelsestraff. Boken berättar med ett självklart driv om manipulation och tron på ett bättre liv; två av grundstenarna i alla sekter. Spännande och avskyvärt.

Similar Posts:

• Ge människan i dig en chans
• På upptäcktsfärd mot framtiden
• Slut på ursäkter
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Radiumhemmet och kärleken