För under de tidiga morgontimmarna den 16 juli sitter de samlade; alla med svetsglasögon för ögonen och med armar och ben insmorda i solkräm, ute i den New Mexikanska öknen och inväntar den smäll som också kommer att skilja andra världskriget från det kalla kriget. De är USA:s ledande fysiker som under några år levt isolerade i den, enbart för bomben konstruerade, staden Los Alamos. Ett samhälle som lika mycket är ett intellektuellt centrum för vetenskapsmän med pacifistiska övertygelser som ett gated community hårdbevakat av den amerikanska armén. Projektet, som kommer att kallas för The Manhattan Project, syftar till att skapa fred och ett slut på andra världskriget genom att uppfinna världens mest förödande vapen (som dock bara kallas grejen, aldrig bomben) och som naturligtvis även kulminerar med att sätta de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki på kartan i det allmänna medvetandet.

Bokens centrala person Robert Oppenheimer leder projektet med en blandning av äregirighet och idealism, vilket inte behöver stå i kontrast med varandra så länge bomben skall användas mot nazisterna. Arbetstempot är högt: från början för att avsluta kriget så fort som möjligt, men när Tyskland kapitulerar i maj ´45 blir arbetstakten än högre samtidigt som syftet blir mindre ädelt: att hinna använda bomben mot den enda kvarvarande fienden Japan innan även de kapitulerar. När andra drabbas av moraliska dilemman har Oppenheimer lämnat idealismen och är enbart fokuserad på uppgiften.

Om grundhistorien inte innehåller nog med kontraster, så blandar Anita Goldman berättandet med redogörelser av det historiska skeendet, egna ögonblicksbetraktelser (men nej, hon satt såklart inte där själv, solkrämsinsmord och med svetsglasögonen på den där julimorgonen utan har besökt området i nutid), intervjuer och genom att använda de historiska personerna i projektet som romanfigurer. Det är inte heller bara vetenskapsmännen (i Manhattanprojektet var det just vetenskapsmän) som skildras utan även livet för familjerna: relationerna inom och mellan dem, men också relationen till det som skall skapas. Goldman gör dessutom allt detta med ett språk fyllt av vackra naturbeskrivningar och med egna associationer till Harry Martinson såväl som Oppenheimers associationer till Bhagavad Gita.

Visst låter det schizofrent, men det är som sagt ämnet också och denna splittring av berättande skall snarare ses som ett vidgat perspektiv än en psykisk sjukdom. För helhetsintrycket blir så mycket starkare än om detta hade varit en ren faktabok då atombomben är så mycket intressantare som filosofi än som fysik. Häri ligger också bokens styrka: den blir personlig och får läsaren att fundera kring de stora frågorna om liv och död och rätt och fel istället för att redogöra för de tekniska detaljerna. Dessa kan man ju lika gärna kan läsa om på wikipedia.

Similar Posts:

• Bomber och atomer
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Inga raka svar
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• De stora visionerna möter Amazonas

Därför har också Anita Goldmans bok undertiteln ”Om hängivna kvinnor i en livrädd värld”. Men varför är det så? Varför är världen så livrädd? Hur kommer det sig att kyrkan, en av historiens i särklass mäktigaste institutioner inte vågat tolerera minsta oliktänkande? Det är ingen lätt fråga att svara på, och Goldman gör heller inga större försök.

Det är symptomatiskt. Hela boken handlar om otroligt intressanta personer och företeelser, men de verkligt spännande frågeställningarna glider förbi. Goldman talar hela tiden om de kvinnor som tas upp som radikala och upproriska, och visst gör de uppror mot köns- och klasskillnader, mot hela kyrkans hierarkiska system, mot synen på religion som något att förstå, något som kräver utbildning (och penis). Men vilken politisk kraft ligger egentligen i deras handlande?

På ett personligt plan förändrar de naturligtvis mycket. De medeltida kvinnor som boken mest behandlar – den helgonförklarade Teresa av Ávila, Marguerite Porete och beguinerna, Akka Mahadevi och Mira i Indien – frigör sig från en mängd konventioner, från påtvingade äktenskap och alla roller de medför, från kvinnors systematiska uteslutande från det offentliga rummet. Det är otroligt imponerande. Men de använder sig också av sin kvinnlighet på ett ganska stereotypt sätt. I ett genussystem där kvinnan står för känsla, irrationalitet, sinnlighet, sexualitet, och oförnuft, vänder de helt enkelt på hierarkin och menar att detta är positivt, till och med vägen till Gud.

Stereotyperna kvarstår. Och Goldman och hennes bok för dem snarare vidare än ifrågasätter dem. Möjligheten finns där, att läsa det känslobaserade religiösa förhållningssättet som en religiös könsroll. Det sista exemplet på det är ju faktiskt man, den persiske poeten Hafez. Men den möjligheten utforskas inte som den förtjänar. Snarare gör hans närvaro bara intrycket av boken ännu konstigare.

Hafez inte bara får vara med, utan är som sista kapitel det allt utmynnar i. Han är ”den radikala hänförelsens störste sångare, den mest fullödiga, den som inkorporerar och fulländar alla de teman som denna bok tagit upp”, ”den mest professionellt arbetande poeten i denna bok. Hans glädje den djupaste, hans kärlek den vidaste och hans extas den mest brinnande.” Underliga saker att rangordna. Och underligt att först utnämna ett visst förhållningssätt till kvinnligt, sedan konstatera att det är en man som är bäst på det.

Den första att sticka ut är emellertid Etty Hillesum, som skrev om Gud och kärleken (fysisk som psykisk) i ett Holland ockuperat av nazister. Hon är den av bokens personer som fascinerar mig mest, men sin sexualliberala inställning (att ligga med sin psykolog var för henne ett sätt att komma närmare Gud), och sin medvetenhet om vad det är som håller på att hända i Europa. Hon är på väg mot Auschwitz, hon vet om det, och hon plockar varje tillfälle till njutning och godhet som hon kan få. Starkt, jovisst, men kanske lite vansinnigt också? Jag kan inte låta bli att tänka att om alla bara försöker se det goda i det onda och göra det bästa av situationen – vem ska då förändra den?

Det är svårt att säga om de här människorna var fantastiska eller helknäppa. Goldman börjar och slutar i det förstnämnda. Och hon påpekar det bra många gånger däremellan. Ämnet är väldigt intressant, men jag tycker som sagt att hon ofta ignorerar de mest spännande ingångarna. Skriver bra gör hon för all del, det är tonen jag har svårt för. Den där uppenbara retoriken. Som läsare vill jag åtminstone känna att jag själv tar ställning till det lästa, inte bara får författarens åsikter nedtryckta i halsen.

Naturligtvis skulle jag inte känna det fullt så starkt om författarens särartsfeminism inte gick mig så på nerverna. Men få saker gör mig så aggressiv som att buntas ihop med halva jordens befolkning och förväntas vara vårdande och lallig. Det här är helt enkelt lite för förhärligande och frälst för min smak.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Gud är inte god
• Evangeliet enligt Jonas
• Av Pelle rot och stam?
• Kristendomens kvinnor