/… / väl hemma i lägenheten blev Joel soft och filosofisk och frågade mig varför vi egentligen festar och jag svarade varför inte, men det var fan inget bra svar, det var ju bara en ny fråga så jag skissade på ett nytt svar om att vi är rastlösa människor som alla andra också är men att vi till skillnad från de andra valde att göra nått åt det, vi nöjde oss inte med fem veckors semester, storbilds-TV, tandvårdsförsäkring, en familj, fula ungar som tjatar om att de vill ha mer glass, som det dom sa i Trainspotting, att vi ville krama ur allt ur livet på en gång och Joel nickade uppmuntrande och jag fortsatte med att säga att vi var rebeller för att vi vägrade spela efter deras regler som inte var för oss och att deras klappar på axeln inte var värda att kämpa för /…/

Deltidsrebellerna 1-3 utger sig för att vara en novellsamling men kan lika gärna kallas för roman. Huvudpersonerna rör sig in och ut ur de olika berättelserna som tillsammans bildar en karta över ett slags dysfunktionellt sinnestillstånd i en icke namngiven mindre stad någonstans i Sverige. Det är droger och det är sex och det är paranoia. Det mesta är ganska meningslöst. Men inte mer meningslöst än ”de andras” liv.

På helgen är vi din värsta mardröm, men på måndag står vi på kassan på Coop eller på banken eller pluggar till läkare på en skola nära dig. Med prydlig frisyr och ett leende du aldrig genomskådar.

Låter det trist? Det är det inte. Det är både rappt, roligt och begåvat. Andreas Jakobssons novellsamling är om inte direkt originell så ytterst välskriven. Vad som hade riskerat att bli ett slags lyteskomik när karaktärerna försöker genomföra sina bisarra och misslyckade planer väcker faktiskt både förståelse, medkänsla och ett och annat minne.

Särskilt rebelliska är förstås inte Tommy, Joel, Sofia och alla de andra som befolkar novellerna när det kommer till kritan. Vare sig det är på deltid eller heltid. De är lika mycket delar av ett system som någon annan. Men något måste de inbilla sig för att rättfärdiga sig inför sig själva. De har sina illusioner och det mesta går att strula till. Även om det bara gäller att fråga snabbköpskassörskan om hon ska med på fest. Verkligheten modelleras om efter behov tills den brakar samman över en.

Det sker ingen direkt utveckling hos karaktärerna. Ingen drabbas av någon större insikt. Det är som det är och så lär det väl förbli. Novellen ”Lennart” har ett lite annorlunda perspektiv än de övriga berättelserna. Det är en av grannarna i huset där det ständiga festandet sker, en äldre dam som får ett oväntat besök av en lokal knarklangare som hon blandar ihop med sin döde son. Jakobsson lyckas ytterst väl med att komprimera ett liv till några korta scener som ändå säger så mycket.

Deltidrebellerna 1-3 var för mig en oväntat positiv bekantskap. Att den är ganska kort är närmast en fördel här eftersom berättelserna cirklar runt varandra och är så pass klaustrofobiska till sin natur. Ändå så saknar man karaktärerna efter avslutad läsning. Det vore intressant att se om Jakobsson återkommer med något längre och mer koncentrerat eller om det är kortare noveller som är hans grej.

Similar Posts:

• Om vi har råd med detta…
• Många sätt att gå vilse på
• Kontraster i novellform 
• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• Uppvaknande på flera plan

Jag är själv ingen dumpstrare, men när jag läste miljövetenskap hade jag några kursare som med jämna mellanrum dumpstrade. Vid några tillfällen har jag blivit bjuden på dumstringsmiddagar där värdinnan deklarerat att allt kommer från en container. Ibland var det allmän utdelning i skolan av någon vara som det hittats extra mycket av. Lite grann om detta fenomen kände jag alltså till redan innan jag satte tänderna i Jakobssons upprörande reportage om ett alldeles horribelt matslöseri som försiggår bakom varje matvarubutik.

Jakobsson beskriver hur han själv började dumpstra för några år sedan dels på grund av att det fanns pengar att spara och dels på grund av spänningsmomentet det innebär att ge sig ut på nattliga skattletarfärder med pannlampa och cykelkorgar att fylla med mat. Lite samma som mina kursare då tänker jag: en blandning av fascination över att kunna äta bra mat gratis och indignation över det miljövidriga i att slänga så mycket bra mat.

Det blev för Jakobsson mer och mer av en sport att inte behöva handla själv utan att istället helt och hållet kunna leva av det han hittade i butikernas containrar. Och det gick alldeles utmärkt. För så mycket slängs det.

Men vad beror det på? Jakobsson nöjer sig inte med att beskriva hur gott han själv kan leva på detta vansinne utan han genomför även intervjuer med folk i branschen för att ta reda på hur det kan komma sig att det ser ut på det här sättet. Han talar även med Livsmedelsverket för att ta reda på mer om hur man själv kan bedöma om mat går att äta.

Svinnlandet fungerar både som reportage om ett stort samhällsproblem och som en handbok för den som själv vill dumpstra.

Svinnlandet saknar möjligen en diskussion om de bakomliggande, goda skäl till att det ser ut som det gör. De idag utskällda bäst-före-datumen var sannolikt helt nödvändiga att införa och man kan anta att skatteregler och dylikt gör det komplicerat och tidskrävande med ommärkningar av varor. Och vad skulle egentligen hända om allt såldes ut till lägre pris några dagar innan bäst-före-datum, vem skulle då köpa de andra varorna? Det är alldeles uppenbart att det finns målkonflikter här, och jag hade önskat att Jakobson hade gått mer in på bakgrunden till varför vi har de regelverk vi har idag, inte bara konstaterat att de finns och att de är dåliga.

Efter att ha läst boken har jag blivit mer uppmärksam på mitt eget beteende i matvarubutiken. Kanske behöver jag inte gräva längst bak i mjölkkylen för att hitta grädden med bäst datum när jag skall använda den så fort jag kommer hem? Och kanske behöver jag inte bli så sur när det är slut på något jag tänkt köpa. Att det ibland tar slut på varor är kanske ett tecken på att butiken där jag handlar inte behöver slänga så fasligt mycket? Det blir lätt en ond cirkel av vad kunden förväntar sig och vad handlaren utgår ifrån att kunden kräver, och så hamnar vi i situationen att ingen vill handla från utplockade hyllor därför att man tror att det är något galet med de exemplar som finns kvar.

Sammantaget är detta ett hårresande reportage om ett systematiskt slöseri. Och jag tänker att om vi som land har råd att bete oss på det här sättet kan vi inte på några goda grunder hävda att det finns annat vi inte har råd med.

Similar Posts:

• Rebeller på deltid
• Äta bör man, annars dör man?
• En kopp i taget mot världsherravälde
• Modern husmanskost med gammalt tänk
• Se skogen!