Tidvatten, solskörd består av tolkningar av Ananda Devis två senaste diktsamlingar och när jag läser den första, När natten talar till mig, slår det mig att det är något i Ananda Devis poesi som gör att jag har svårt att se den klart. Det finns en sorts rundgång i den som till en början gör den lika svår att ta in som att stanna kvar i. ”Ananda Devis poesi ter sig inte sällan som bön, men en gudlös sådan, riktad ut i natten. Den är också en elegi över ett liv för alltid förpassat till det förgångna, till landet som lämnades.” skriver Maja Thrane och Jonas Ellerström i bokens efterord. Och ja – kanske är det där jag har min ingång.

Som så ofta när poesi upplevs som svår att hitta in i, lönar det sig också att lägga den åt sidan, låta tiden göra sitt, och komma tillbaka senare. Jag upptäcker snart att det är kongenialt med denna diktsamling, eftersom det är just rundgången i dikten som är dess styrka. Rader som ”Må min morgondag bli till igår/eftersom inget finns att göra/bygga upp eller förstöra/intet är redan här: aldrig.” och ”Linjerna var inskrivna/ i min handflata/innan jag föddes” antyder en uppgivenhet, en sorts förutbestämdhet som omöjliggör för de utsatta (och de som solidariserar sig med dem) att blicka framåt. Tidvattnet sköljer över stranden men drar sig alltid tillbaka igen. Den mänskliga kampen, både den inre och yttre ter sig omöjlig att fullfölja, men pågår ändå.

Devi skriver också fram en mer specifik kvinnlig erfarenhet på samma sätt. Som här:

Allt som återstår i ditt minne av mig
är mina lår, min obeständiga kropp,
för alltid kvinna inget annat
än ett ord för oanständighet.

Subjektet i Devis dikt växlar. Ibland finns ett jag närvarande med lika ofta är det ett du som agerar i texter. Ett du som också är ett jag. Jaget är alla kvinnor. Alla kvinnor är hon.

Och dikten reser sig faktiskt ur sin omöjlighet: I stycken som ”Må sanningen komma ur/dessa skeppsbrutna/vars munnar fylls av lera/medan sanden rinner undan.” blir det verkligen en sorts bön vi får. Här finns en djupt inkännande, medkännande röst som ställer sig bakom de utsatta som bebor dikten.

En betydligt rakare poesi är den i bokens andra delDe från havet. Den skildrar båtflyktingarnas situation och skrevs som en reaktion på det som i Europa har kallats för flyktingkris. Berättandet blir tydligt, liksom perspektivet. Diktens jag befinner sig utanför det skildrade, betraktar flykten och förödelsen ”på datorn/invid en orkidé/en sprakande brasa/med ett glas vin i handen”. Det gör inte det hela mindre inkännande. Här finns också människor bortom rubriker och slagord. Här är pojken som slumrar bland sockerrören bredvid en mus. Här är hon som ville spela huvudrollen i sitt liv och gav sig av till kriget. Han som brukade spela piano för musikens skull, men numera bara hör kriget, landminorna, gråten, döden.

Sist i boken kommer två prosadikter ur När natten talar till mig. Nu knyts samlingen ihop med några av bokens vackraste stycken. I den allra sista texten Öarnas poetik gör poeten i fantasin ett nedslag i de fattiga kvarteren för att tala med en pojke där, som har fått en kalasjnikov i händerna. Så kan solidaritet också börja.

Hur säga till den där pojken som kunde vara min son att det inte är den enda vägen, att det finns andra som du kan ta om du vill, bortom dessa explosiva horisonter och kulans lättvindiga makt, för när du väl är redo att möta det, att axla det, ta ödet i egna händer så sviker det dig, träffar dig som ett slag i ansiktet utan att du såg det komma och sedan står du där med sprucken läpp och brustna drömmar och hädanefter blir det enda du får uppleva av andra deras rädsla när de hukar under din vrede men ingen kommer att ge sig till dig i kärlek

Similar Posts:

• Uppslitande om klass och kön
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här
• Rock’n’roll och politiskt och sådant förlegat underbart
• ”Än en gång såg jag in i resväskornas gap”
• Minimalism dragen till sin spets

Nedan text kommer inte vara apolitisk. Jag kommer inte ens försöka. Boken är inte det och en recension som inte återspeglar sitt objekt är inte en recension. Och objektet måste i någon mån sträva mot att bli till något levande som tränger sig in. Är du fullblodsborgare med tilltro till människors valfrihet och möjligheter, rasist eller värre kan du sluta läsa nu. Eller läs för all del, och förargas, håna och le i mjugg. Jag tror inte du ändrar på dig. Jag bryr mig inte. Er fantasiförmåga är inte särskilt imponerande.

Mauritius är en gammal brittisk koloni. Till skillnad från flertalet andra länder som blivit kvitt piskorna och den ekonomiska och mänskliga exploateringen har Mauritius klarat sig relativt väl. Ekonomin är känslig för konjunkturer i och med sin centrering kring sockerexporten och även om landet kan ses som relativt välmående är den just det – relativ. Som tydligast blir det oftast i större städer där förfallet börjar ju längre bort från centrum man rör sig. Detta är förvisso inte enbart en realitet i forna kolonier. Troumaron är en fiktiv förort till huvudstaden Port Louis där något vanligt, alltförvanligt utspelar sig. Fyra ungdomar, på gränsen till vuxenlivet, är instängda bland betong och hem som tyfonen rivit ned. Eva, kropp; Sad, Rimbaud-influerad poet in spe; Clélio, en liten bricka i ett större ungdomsgäng; och Savita, mer svårtydd men blicken ändå lyft uppåt och framåt.

Boken är ingen uttalad stridsskrift, men upplever man den inte som det är man antagligen hjärtlös eller alltför van. Den gör mig outsägligt ledsen. Det är något trotzsigt över den och den för tankarna till Dykungens dotter. Släktskapet är tydligt i orättvisan, men språket skiljer sig. Jag antar att det har med mina egna sinnesstämningar att göra. Och det tyglade språket som är glöd.

De fyra föds in i ett nät vävt av en predestinationens spindel som inte gärna låter någon undslippa. Avstånd mellan fattig och rik; välmående och misär mäts inte nödvändigtvis i meter. Från mitt låghetsperspektiv ser jag detta dagligdags i min vardag. Jag bor i utkanten av Göteborg, i ett område som inte klassas som livsfarligt men åtminstone suspekt och med ett djupt rotat dåligt rykte. Inte sällan svävar ”Bergsjöfågeln”, alltså polishelikoptern, ovanför våra lägenhetsbyggnader i jakt på byten. Men jag är välkommen i många sociala tillställningar bara jag kliver ur min favoritpersona – den huv- och längs utmed väggen smygande varelsen. Kön, ålder, vit hudfärg, en viss akademisk status och en slips i garderoben står som garanter. De tre sistnämnda attributen är vad som särskiljer mig från många andra i området.

Berättelsens ungdomar skiljer sig inte nämnvärt åt på avgörande områden, men har olika drömmar och perspektiv på framtiden. Känslan av meningslöst motstånd kryper sig ändå obarmhärtigt på och det är vad som gör mig arg. Inte oväntat tydliggörs mekanismer som är större än vad en enskild svårligen kan värja sig emot: Internaliserat självhat, uppgivenhet, resignation och fatalism.

Men jag vet att jag inte kommer att förändras. Jag är en värdelös liten skit. Jag heter Clélio, en stackars sate som sväljer andras rostiga spik. Vad väntar ni er? Man är den man är.

Känslan att vara instängd både i sig själv och omgivningen.

Och vad skulle förresten steget framåt leda till? Till öns ände, som är världen ände. Vi kan inte ge oss av. Enda sättet är att flyga bort. Enda sättet att undkomma är att dö.

Kapitalismens obarmhärtigt och inbyggda logik som bara har en sak för ögonen: Profit. Mödrar som sliter i sitt anletes svett för att bringa hem små slantar till hushållet. De arbetar hårt men konkurreras ändå ut av arbetskraftsinvandrare som förmår arbeta hårdare med färre krav på lönekuvertets tjocklek. Hur det hårda arbetet bryter ner bara för att rikare ska bli rikare och att vi och andra ska kunna handla till löjligt låga priser. Symaskinen, fabriken, dödade drömmar och kroppar. Och till sist vreds livet ur dem av den osynliga hand som stryper där den kommer åt. Vad som ofta diskuteras i olika sammanhang är symptomen snarare än orsakerna. All analys utan klassaspekten involverad är a priori ogiltigförklarad.

Mödrarna tynar bort i ett resignerat töcken. Fäderna försöker återvinna auktoriteten genom att dricka, men någon auktoritet har de inte längre.

Den enda auktoritet den försupne och förslappade och, antar vi, uppgivna och vedervärdiga fadern till Eva har är när han misshandlar sin henne för att vidhålla och försvara familjens heder när illvilliga rykten sprids. Ananda Devi säger i en intervju i Karavan att hennes morfar var ett ”ett ordinärt monster” som behandlade kvinnor i hans närhet mycket illa. Detta tog hårt på Devis moder och det är inte en långsökt gissning att detta återspeglar sig i Eva ur spillrorna.

Eva far illa ut. Vi har sett det tidigare. Det finns inget originellt i det och det är däri det sjuka ligger. Samhället sett ur ett vidare och världsomfattande perspektiv är ruttet. I verkligheten, nyss, nu, strax sexualiseras unga tjejer: ”- Jaha, jag ser att du börjar få kurvor”. Det är en del av en objektifiering av kvinnor som leder till många förfall. En internaliserad syn på sig själv som objekt. Dra åt helvete ditt avskum till man, som förstör barn genom att göra dem medvetna om sig själv som kropp. Du förtjänar att få ditt ansikte inslaget. Kvinnor som hatar män hatar. Män som hatar kvinnor gör det medan de slår och våldtar och mördar. Ni kommer inte bli förvånade under läsningen.

Vi måste ge oss av, rädda oss. Killarna i kvarteret kommer att bli män, och börja hata som män.

Det slutar på det värsta tänkbara vis för en av tjejerna. Mördad för att hon såg. Mördaren fråntog

henne all värdighet genom att trycka ner henne i en soptunna. Fastslog: Du är ingen. Du finns inte. Du levde förgäves. Du var ingenting värd. Punkt.

Känslan av att inte vara i kontroll över sitt öde, vad nu ett öde är, går antagligen inte att föreställa sig. Ibland far jag ut till Saltholmen med spårvagnen som faktiskt förbinder Bergsjön med Saltholmen. Där hörde jag inga säga att de brukar föreställa sig ”andra versioner av oss själva, födda på fina adresser i familjer där nederlaget inte står skrivet i ens handflata eller ens krokiga knän”. Resan tar dryga femtio minuter, men åker man hela vägen har man gjort en pervers och förvriden klassresa. Män i Bergsjön lever i genomsnitt omkring nio år kortare, kvinnor ungefär sex år. Det här är i Sverige.

I boken förekommer en person som tagit sig ur den kletiga väven. För henne blev det Saltholmen. Hon är advokat och företräder i ett rättsfall en av bokens människor. Någonstans i bakhuvudet hör jag

- Nej men Eva lilla, varför blev du inte advokat trots att din lärare och andra våldtog dig om och om och om igen? Ta ditt ansvar nu, för fan! Gör något av ditt liv!

Jag vill citera hela boken, nöja mig med att skriva: Läs den. Att ni bara skulle behöva lita på mitt omdöme. Men en sådan text vore ingen recension. Men jag vill ändå avsluta med detta:

Jag är ingenting. Ett misstag på vägen. Någonting bortkastat. Enskild, olik, raderad. Natten slukar mig. Den är omättlig. Den äter mig, gnager mig bit för bit. Och den blir aldrig färdig.

Similar Posts:

• Girls rule the school
• Att läsa är ibland att gråta
• Hur ska man hantera sina ex?
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Slarvigt skrivet om viktigt ämne