När jag på baksidan av "Medea, terroristen" läser "Året är 2040. I Öresundsregionen finns en motståndsrörelse mot det rådande korrupta politiska systemet", kategoriserar min hjärna den omedelbart som SF-pulp i 1984-wannabe facket. Följaktligen kastar jag mig glatt över den, och får i farten med mig en annan bok av samma författare, "Konungens Dagbok".

Och det är inte det att jag bli besviken – "Medea, terroristen" är dålig science fiction när den är som sämst. Det är bara lite för dåligt för att vara bra. Bokens marknadsekonomiska dystopi belyses från en mängd olika vinklar med hjälp av ett enormt persongalleri, där vi bland annat får stifta bekantskap med "Högkvarterets" chef Felix Bildt, den genmanipulerade råttan Euclides och konstnären Vincent. Och det hade väl varit trevligt om de inte lät precis likadana allihop. Den polyfona romanen visar sig vara en lång monolog.

Om man ska peka ut någon sorts huvudperson torde det bli Karen Johnson, alias Dorothy Merton, alias Medea – den person som agerar katalysator för bokens berättelse. Karaktärsmässigt är hon vad som inom fan-fiction brukar benämnas som en "Mary Sue" – hyperintelligent, bra på precis allting, en naturlig ledare, trevlig och dessutom enormt snygg. Det behöver kanske inte påpekas att man som läsare finner henne odräglig redan efter ett par sidor. När dessutom hennes påstått höga intelligens (med en IQ på ungefär 190) kontrasteras av ett vansinnigt korkat beteendemönster genom hela boken blir det tämligen skrattretande.

Men det är inte bara karaktärsteckningen som brister. Den övergripande berättelsen om terrorattacker med hjälp av datorvirus håller visserligen någorlunda, men i detaljerna saknar den alltför ofta konsekvens. En person som på en sida ska fira sin 21-årsdag visar sig några sidor senare vara 22 år. En virusattack mot FBI blir helt plötsligt en virusattack mot CIA. Halvvägs in i boken börjar jag ana att händelser i USA som till synes har varit parallella med händelser i Sverige, i själva verket utspelat sig flera år tidigare. Förvirringen är total.

Detta underlättas inte av Friis märkliga meningsbyggnad, närmast slumpmässiga val av tempus, bisarra kommatering och ständiga syftningsfel i stil med "Hon hade låtit honom kyssa sig och det var han duktig på, liksom att treva på hennes kropp." Dessutom har förlaget gjort ett närmast brottsligt dåligt arbete med att korrekturläsa och sätta texten. Till exempel vimlar det av avstavningar mitt inne i rader, Bjärred stavas omväxlande "Bjerred" och "Bjärred", och ingen verkar ha haft någon som helst koll på hur man använder stor bokstav och citationstecken. När sedan Friis ogenerat börjar skriva upp sin egen konst blir det näst intill outhärdligt. Indirekt sker detta genom återkommande beskrivningar av alter egot Vincents genialitet, men Friis är inte rädd för att vara övertydlig: "Allan Friis borde sannolikt vara död vid det här laget. Men hans konst lever, tänkte hon. Just sådan konst, som i något avseende tar tag i nuet, genomlyser det, engagerar folk till att se och förstå sin egen situation och varför det ser ut som det gör, är viktig."

Kort sagt är "Medea, terroristen" så genomgående dålig på alla nivåer att jag inte kan låta bli att bli fascinerad. Den borde fungera utmärkt som avskräckande exempel på skrivarlinjer, eller för att förklara vad man egentligen ska ha en förlagsredaktör till, men jag kan verkligen inte rekommendera den som nöjesläsning.

Och ingen blir mer förvånad än jag när jag sedan med tungt hjärta plockar upp "Konungens dagbok" – och faktiskt tycker om den. Dagboken består av 365 tuschteckningar, gjorda en om dagen under 1991, och i efterhand försedda med små texter som antyder tolkningar eller bara kommenterar. Och just på grund av texternas korthet uppfattar jag plötsligt meningsbyggnaden som poetisk snarare än störande och det är lättare att ignorera stavfel. Eftersom "berättelsen" är fragmenterad och osammanhängande redan från början behöver jag dessutom inte irritera mig på några logiska missar.

Därmed inte sagt att "Konungens dagbok" skulle vara vare sig brilliant eller nyskapande. Bilderna är visserligen lite intressanta var för sig, men sammantaget är variationen för liten, och man tröttnar. Texterna å sin sida växlar mellan att vara banala och småroliga, och jag får inget riktigt grepp om vad det är Friis egentligen vill. Men, som alltid när man ställer text och bild bredvid varandra samverkar de till att skapa något annat, något större än summan av delarna. Jag upptäcker att jag bläddrar tillbaka, viker hundöron och skrattar lite ibland. Som litteratur eller bildkonst är den tämligen menlös, men som tecknad serie funkar den ganska bra.

Sammanfattningsvis vill jag alltså varna för "Medea, terroristen". Läs den inte om du inte absolut måste! Däremot kan "Konungens dagbok" vara av intresse för personer som gillar experimentella serier. Fast å andra sidan kan man lika gärna läsa om Pirinens senaste en gång till.

Similar Posts:

• Science fiction
• Datorvirus, en försenad pizza
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Sci-fi vs Terrorism