Joan Didion "Lagt kort"

David Enemar — Wed, 11 Jan 2006 23:00:00 +0000

Att Lagt kort har haft stor betydelse förstår man redan efter bara några minuters research på nätet. Ekot från bokdiskarna, när den damp ned 1970, tar också förlaget Atlas fasta på när den i november gavs ut i nytryck på pocket (utan att nyöversättas): Joyce Carol Oates och Bret Easton Ellis får uttrycka sin beundran för sin idol i omslaget och det finns recensionsutklipp från The New York Times, The Independent och Book World. Här behövs inte VeckoRevyn, Bärgslagsbladet eller dagensbok.com (!) för att vi ska förstå. Joan Didion är stor och hennes andra roman är en modern klassiker. I Sverige är hon dessutom aktuell med två nyöversättningar, i vår Kalifornien – min historia och senare i höst A Year of Magical Thinking.

I samma andetag som Didion nämns får man oftast höra att hon tillsammans med Hunter S. Thompson och Tom Wolfe låg bakom New journalism-fenomenet och att hennes prosa är hårt inspirerad av Ernest Hemingway. Ett sätt att läsa Lagt kort är som en kommentar till Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Bara med den skillnaden att här är självföraktet, djävulska menssmärtor och oönskade graviditeter uttalade, men fortfarande lika svåra att tala om.

Den kan också läsas som ett tidens tecken på det glamourösa 60-talets estetik. Tänk dig att barfota köra en Corvette, ligga hela dagarna på motorvägen i ett soligt Kalifornien, på väg mot ingenting, vägskyltar som säger Las Vegas, Nevada och Majove Desert, solglasögon, cigaretter och hårdkokta ägg i sätet bredvid. Det gör romanens huvudperson Maria Wyeth. Hon är dessutom en overkligt snygg modell och skådespelare och gift med en lovande Hollywoodregissör. Det är hur hon ser ut som räknas. Hon är en av dem som bär upp en hel industri med sin skönhet. Kort och gott en tjej med alla essen på hand (som hennes far skrev till henne en gång).

Men tror man på det biter man sig som sagt i tungan. Hon gör helst ingenting, vågar inte titta i backspegeln, eller ens tänka. Vad skulle det tjäna till? Hon är luft. Bara nuet existerar. Hennes sista kort som hon hade på hand, dottern, blåste bort på vägen och nu är hon synad av en hänsynslös verklighet.

Maria Wyeths öde är grymt. Det är bara mellan raderna man kan nå henne. Däri liggen skönheten i Didions sätt att skriva. Boken består av 84 korta stycken (min favorit är nr 42) och har en bruten kronologi. Den drivande stilfiguren är underdriften.

Och visst känns det att den här boken har blivit skriven många gånger efter 1970. Förutom Bret Easton Ellis tänker jag spontant på JT LeRoy, Alicia Erian, Francoise Sagan och Irina Denezjkina; och här hemma Kristina Sandberg, Per Hagman och … … … ekot från Lagt kort dröjer sig kvar när man väl har börjat lyssna till den litterära samtidens teman och motiv.

Alicia Erian "kärlekens brutala språk"

David Enemar — Sat, 13 Nov 2004 23:00:00 +0000

Om hon som inte kan sluta käka ostbågar och ser sin mamma skriva ett brev om att dottern fortfarande är alldeles för fet. Om hon som känner svärfar styvna och slakna när hon sitter i hans knä bara för att hon tror att hon måste. Om hon som hör bilarna tuta när hon springer i rosa bikini på en landsväg för att göra slut med sin pojkvän. Om hon som blir filmad när hon för första gången erkänner sin oro för en knöl i sitt ena bröst. Om hon som är gravid och måste springa sin mors ärenden för att få sin barndoms fotoalbum.

Enligt mig har det i år kommit två betydelsefulla novellsamlingar skrivna av tjejer om tjejer och vad de gör när det inte finns något att göra, vad de tänker när de inte förväntas tänka. Den första är Irina Denezjkinas Ge mig som Klas har recenserat på dagensbok.com. Den andra är Kärlekens brutala språk av Alicia Erian. Byt bara ut Ryssland och längtan bort, mot Amerika och längtan hem. Byt ut droger mot kroppsfixering och självförakt. Byt ur den råa ryska verkligheten, mot uppvärmda garageinfarter och shoppingcenter. Varje novell blir på sitt sätt en hyperkänslig seismograf som registrerar två supermakters egentliga hälsotillstånd. Sverige ligger någonstans mitt emellan. Förra året hette boken i samma genre Hjärtat är bedrägligast av allt av JT LeRoy.

Erian skildrar en dollarvärld i dvala, där oskulden, om den finns, inte har något värde. När det som är äkta bara är ännu en vara på marknaden. Då är det lätt att tappa bort sig själv. Sluta reflektera. Bli osäker. Testa gränser. Kanske jag är flata, gillar äldre gubbar eller kan tycka det är okej att ligga med granngrabben i plugget istället för att spela datorspel? Som att vara mitt i tryggheten, men känna sig som Alice i underlandet Amerika. Lika vilsen som många känner sig även i folkhemmets Sverige. För visst förekommer det även här att grabbarna drar ner gylfen när tjejerna öppnar sina hjärtan?

Alicia Erian skildrar erfarenheter och delar med sig av upplevelser som avslöjar en sorglig och samtidigt vacker verklighet. Många gånger rymmer den komiska situationer. Och det är svårt att inte tycka om huvudpersonerna i novellerna, för de är så vanliga att de liksom finns mitt ibland oss. Deras fel och brister gör dem levande. Det är rakt, naket och roligt berättat. Frågan är dock om kärleken överhuvudtaget får plats. Med litet hopp om att hitta den i mänskliga relationer, kan man inte bli besviken. Tjejerna hos Erian får istället försöka lära sig att älska livet sådant det är. Hoppet är att ingen tänker ge upp sin kamp om att övervinna sitt inprogrammerade självförakt. Att läsa Erian tror jag för många kommer vara som att halsa direkt ur en tub med vispgrädde, som hon på bokens träffande omslag. Det kommer bli svårt att sluta. Själv kan jag inte välja ut en favorit i denna mycket jämna novellsamling.

dagensbok.com » Alicia Erian

Joan Didion "Lagt kort"

Similar Posts:

Alicia Erian "kärlekens brutala språk"

Similar Posts: