Ultimos liv berättas via första världskrigets skyttegravar, kärleken till den ryska pianolärarinnan Elizaveta, som frivillig flygmekaniker i England under nästa världskrig och sedan tillbaka till Italien igen. Och allt är invävt i en symbolik av linjer i olika former, kurvor, raksträckor, cirklar, och motorer och den höga hastighetens frihetskänsla. En symbolik som känns ganskaÂ…ja, klyschig.

Hon var äkta om ni förstår vad jag menar. Hon var en väg full av vansinniga kurvor, och den löpte mitt ute på landsbygden, utan att någonsin bekymra sig om att vända om. Utan att ens veta riktigt vart den gick.
Han gjorde en liten paus.
- Hon var en sån där väg man tar livet av sig på.

Livet som en väg känns som en ganska sliten allegori och Baricco lyckas inte blåsa särkilt mycket nytt liv i den. Det enda någorlunda uppfriskande är att historien förs framåt via olika berättare som på ett eller annat sätt korsar Ultimos väg. Det är en gammal professor som vill ge sin son postum upprättelse efter att ha blivit arkebuserad för desertering, vi får läsa Elizavetas dagboksanteckningar och vi får följa de något fragmentariska tankarna hos Ultimos yngre halvbror. I dagsläget är detta förstås i sig inte något särskilt nytt grepp, och det finns många andra som har gjort det bättre, men det ger en viss dimension till en annars ganska platt roman. Den är inte direkt tråkig även om det nu kanske låter så. Prosan är i allmänhet trevlig, karaktärerna är överlag trevliga och sympatiska (Elizaveta utgör ett exotiskt undantag som något av en voyeuristisk fläkt), och det är i grund och botten en "god bok". Det är en berättelse om att hålla sina drömmar vid liv och inte låta sina passioner svalna, men den berör mig väldigt lite på just det planet.

Jag läste någonstans (bokhora.se vill jag minnas) att Mircea Cǎrtǎrescu i samband med Alessandro Baricco sa att om en passage i en text inte är tillräckligt bra så är texten i sin helhet inte tillräckligt bra. Den här historien snubblar för många gånger över sin ambition att säga något djupsinnigt för att i slutänden ge mig något tänkvärt. Den tenderar mer att vara någon form av sammanslagning av Paulo Coelhos Alkemisten och en Svarta Hingsten-roman. Jag har visserligen i allmänhet svårt för författare som påstår sig sitta inne med någon djupare kunskap om livet. Och speciellt sådana som sedan lindar in sitt budskap i en mystik och något som kan liknas vid metaforer ur Nya Testamentet. Allt för ofta blir det en new-ageaktig livsvisdom som i grund och botten inte säger någonting. Jag har inte läst något av Baricco innan men jag har fått för mig att Silke var ganska omtyckt. Han kanske har någonting att säga. Många författare har ju det, och jag är definitivt ingen fiende till ambitiösa romaner som försöker tolka livet åt oss, men den här allegorin om vägen är mer tänkvärd i Hjalmar Söderbergs version.

Similar Posts:

• Smått surrealistiskt mästerverk
• Håglösheten
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman

Men så stöter han på kvinnan Shatzy Shell. Shell arbetar som call center-personal på ett serietidningsförlag, med den oundgängliga arbetsuppgiften att ta reda på om Mami Jane ska dö. Mami Jane är förstås en av förlagets seriefigurer, och Shell ska ta reda på vad läsarna tycker – ska hon dö eller inte? Inte för att förlaget nu bryr sig egentligen, men man kan ju alltid göra sken av det. Och av en slump råkar hon under arbetet få tala med Gould, vilket tyvärr leder till att hon får sparken på stående fot, eftersom hon pratar om alldeles för många andra saker än Mami Jane. Men det är nu inga problem; Gould erbjuder henne genast jobb som hushållerska.

Gould far, Generalen, är förstås lite tveksam till att skaffa en ny hushållerska. Men å andra sidan, resonerar han, så är det ju åtminstone lite lättare att konversera med henne över telefon (vilket är det enda sätt han har kontakt med sin son och hans hushållerska – varje fredag, kvart över sju), än med den förre (som av en händelse råkade vara Goulds stumme fantasikamrat Poomerang, som ju självfallet inte sa särskilt mycket alls). Och detta trots att Shells högsta önskan, och enda egentliga drivkraft, i livet är att skriva en western. Vilket inte riktigt imponerar på Generalen.

Men som sagt, så har Gould inte riktigt planer på att göra som omvärlden hans vill. Hellre boxningsreferat än universitetet. Så varför inte göra slag i saken?

Barricos roman är, precis som hans på svenska tidigare utgivna Nittonhundra, en lysande berättelse; smått surrealistisk, och med en fantastisk berättarglädje. Vi kastas från boxningsreferat, till western-storys, till det "verkliga" – om än tämligen bisarra – livet för Shell, Gould och alla i deras omgivning.

Med sin något udda story lyckas Baricco smida ihop en rad kortare essäer – innehållande filosofiska utläggningar (t.ex. om människors idéer och uppfattningar) blandat med samhällskritik (t.ex. ett underbart kapitel om McDonalds-kulturen) – till ett sammanhängande helt. Ett mästerverk, som varmt rekommenderas.

Similar Posts:

• Den här historien
• Olyckliga vindar på USA:s östkust
• Livet observerat från ett klätterträd
• Inte bara fula fiskar
• Att byta familj mitt i uppväxten