Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt nog delade med de två föregående bibliotekscheferna). Som högläsare anlitade han då mängder av olika människor, sin mor, kollegor från biblioteket, studenter med flera, bland dem fanns också det unga bokhandelsbiträdet Alberto Manguel.

Dagar med Borges är en minnesbok över de år (1964-68) då han ibland kom hem till Borges och läste högt för honom. Som Manguel skriver i avslutningskapitlet är detta minnen av minnen av minnen (en mycket Borgesiansk fras för övrigt), så bokens scener och konversationer är troligtvis efterhandskonstruktioner snarare än fakta. Men som en kort berättelse och beskrivning av Borges som läsare fungerar den väldigt bra.

Den store bibliotekarien och författaren hade enligt Manguel ett förvånansvärt litet privatbibliotek, det innehöll mestadels sådant han älskade och redan kunde mer eller mindre utantill; Homeros, Chesterton, Kipling, fornnordiska sagor, myter om Buenos Aires undre värld och detektivromaner. Man får en känsla av att de inkallade högläsarna tjänstgjorde som en slags minnets arkivarier och att deras läsuppdrag mer gick ut på att damma av Borges egna läsminnen än ge honom några nya.

Borges var en av de stora läsarna men gav inte så mycket för litteraturhistoria eller litteraturvetenskap. För honom var läsningen ett sätt att leva sig in i andras liv, att bli den krigare, rövare, gud eller tiggare han aldrig kunde bli i verkligheten. Ville man skapa ett modernt skyddshelgon för läsare så skulle bilden av den blinde chefsbibliotekarien med de högläsande lärjungarna vara en utmärkt förebild. Många av hans egna noveller handlar just om läsning, böcker och myter (både klassiska och påhittade).

Han tycks ha levt för litteraturen och de välberättade historierna och hade väldigt lite tålamod med sådant han inte gillade. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur boken där en (icke namngiven) författare besöker Borges för att läsa för honom ur en novell han skrivit till dennes ära. Den handlade om knivmördare och banditer (ämnen som annars av nån anledning låg Borges varmt om hjärtat). Novellen utspelade sig på en krog fylld med skummisar, där en modig polis bara med sin myndiga stämma tvingar skurkarna att ge upp sina vapen.

Författaren började entusiastiskt att räkna upp dem: ”En dolk, två revolvrar, en läderbatong med en blydagg i…” Borges tog upp tråden med sin dödande entoniga röst: ”Tre gevär, ett raketgevär, en liten rysk kanon, fem kroksablar, två machete, en simpel luftbössa…” Författaren pressade fram ett litet skratt. Men Borges fortsatte skoningslöst: ”Tre slangbössor, en tegelsten, ett armborst, fem stridsyxor, en murbräcka…” Författaren reste sig och önskade godnatt. Vi såg honom aldrig mer.

Medvetna elakheter snarare än mild kritik, som kontrast till denne kantige Borges vill jag lämna följande motpol. Ett litet förmaningstal till hans systerson i femårsåldern.

 Om du uppför dig ska jag ge dig tillåtelse att tänka på en björn.

Fantasifull uppfostran från nån som verkligen visste hur det var att leva i tankens värld, jag är bombsäker på att systersonen både uppförde sig och hade det fantastiskt med björnen.

Jag rekommenderar en genomläsning, men framförallt rekommenderar jag dig att läsa Borges, gör det, gör det nu, skynda, skynda.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Han har samlat böcker i femtio år
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• Människans vaga konturer

Idag skriver Josefine om en tiopoängare – Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson. Varje ord är poesi enligt, Josefin.

Och Cecilia recenserar Martin Emtemäs Upplev Sveriges natur som är en inspirerande guide över olika skyddade naturområden. Perfekt för att planera sommarutflykten!

Tone skriver om Joar Tibergs Fåglar i fält. En fantastisk kärleksförklaring till fåglarna. Inkännande, vackert och glädjande, menar Tone.

Joel har läst essäboken Dagar med Borges av Alberto Manguel. Vad han tycker om den får vi veta senare i veckan.

På lördag blir det Tema Att skriva liv. Då handlar det om autofiktion, biografier och självbiografier, biografiska romaner, självbiografiska serier och liknande. Daniel skriver om Edmund Whites En pojkes egen historia. Det är en självbiografisk skildring om Whites uppväxt och hur han upptäcker och utforskar sin homosexualitet. Daniels text handlar också om det nödvändiga i att homosexuella författare skriver om sina egna erfarenheter och skapar homosexuella karaktärer, för att på så sätt ge referensramar, gemenskap och mod till homosexuella läsare. Detta och mycket mer på lördag!

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Han har samlat böcker i femtio år
• Ospännande och platt
• Ingen särskilt lyckad korstågsskildring
• Tillit, hopp och vänskap

Denna min tanke och min önskan om att Manguels bok skulle vara det den inte är och inte kan vara, alltså den imaginära bok jag önskar mig (eller TV-serie), kunde ingå i hans kanske mest fascinerande kapitel: "Biblioteket som fantasi". Där skriver han bl. a. om imaginära bibliotek med imaginära böcker. Om böcker som man önskar eller kan fantisera om att de finns, fast de inte gör det eller omöjligtvis kan göra det. Skämtsamt skrev t. ex. François Rabelais i sin bok Pantagruel, de törstigas konung från 1532, om ett bibliotek fullt av de mest underbara böcker; på fem sidor listade han titlarna som fanns där, bl. a. "Botfärdighetens senapsburk", "De goda tankarnas grytring", "Rompilgrimernas glasögon", "Apotekarnas lavemangspruta" och "Presidenternas isterbuk". Ett annat exempel är det om Charles Dickens, som i biblioteket i sitt hus Gad's Hill, för sitt nöjes skull lät prägla in påhittade titlar på falska bokryggar.

Under ett halvt sekel har Alberto Manguel samlat böcker och nu finns de i en lada av sten på hans tomt, där han bor, på franska landsbygden. En mur i ladan byggdes redan på 1400-talet. Så fort Manguel såg denna gamla stenmur, visste han att där skulle han låta bygga rummet för sina böcker. Och muren skulle bli en del av ladan. Han ville att rummet skulle se ut som en korsning mellan den långa bibliotekssalen på Vita Sackville-Wests slott Sissinghurst i Kent, som han nyligen hade besökt och biblioteket i hans gamla gymnasium, Colegio Nacional de Buenos Aires.

Som en förklaring till bokens titel berättar Manguel att han särskilt trivs i sitt bibliotek på natten och hur stämningen då förändras. På natten känns det han sysslar med där hemligt, han känner sig förvandlad som till något av en vålnad och rör sig omedvetet smygande, fri från vardagens tvång:

En bok ropar helt oväntat på en annan och skapar allianser tvärsöver olika kulturer och århundraden. En halvt ihågkommen rad tas upp av en annan av skäl som är oklara i dagsljus. Om biblioteket på morgonen ter sig som ett eko av den ganska stränga ordning som världen önskar sig, tycks biblioteket på natten stortrivas i den glada röra som är världens egentliga väsen.

I kapitlet "Biblioteket som utrymme" beskrivs ett av problemen för bibliotek, både vad gäller de offentliga biblioteken och de privata boksamlarnas bibliotek: samlingarna växer ständigt och därmed minskar utrymmet för böckerna. I sin bostad i Toronto satte Manguel upp bokhyllor överallt – i sovrum, kök, korridorer, badrum och på verandan. Hans barn klagade över "att det kändes som om de måste ha ett lånekort för att få komma in i sitt eget hem." Han varnar också för att samlandet kan bli direkt farligt:

Kort efter jul 2003 måste den fyrtiotreårige Patrice Moore i New York räddas av brandmän ur sin lägenhet efter att ha legat fastnaglad i två dygn under en lavin av tidskrifter och böcker som han envist hade ackumulerat i över tio år. Grannarna hörde honom ropa och stöna genom dörren som hade blockerats av allt papperet. Inte förrän låset bröts upp med kofot och brandmännen började gräva sig ner i högarna av publikationer påträffades Moore i ett litet hörn av lägenheten, bokstavligen begravd i böcker. Det tog över en timme att få loss honom. Femtio säckar med tryck måste släpas ut innan denne ständige läsare kunde nås.

Den spränglärde Alberto Manguel har skrivit en faktaspäckad bibliotekshistoria med poetiska och en del humoristiska och tragikomiska inslag. Om dock, som sagt, alltför välfylld. Den är också en personlig kärleksförklaring till böcker och bibliotek, inte minst till hans egen gigantiska boksamling.

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary