Welsapar lever sedan mitten av 1990-talet i Sverige som politisk flykting. I hemlandet Turkmenistan är han bannlyst och hans böcker har bränts på bål. Härifrån driver han ett ideellt bokförlag som smugglar in andra bannlysta författares verk i landet. Ingetdera är särskilt svårt att förstå när man läser hans roman.

Kobra är lika delar skruvad politisk satir och märklig centralasiatisk fabel. Att en besjälad natur fått nog av människans hänsynslösa framfart och bokstavligt talat sätter ned foten är ett motiv som både känns igen och känns minst sagt aktuellt. Också i till exempel japanska berättelser kan starka känslor få människor att byta skepnad och naturen att slå tillbaka, och det senare temat går förstås igen även utanför litteraturen.

Naturen i Turkmenistan har minst lika goda skäl som någon annanstans. Här har tillgångarna av gas och olja fått finansiera den ena verklighetsfrånvända regimen efter den andra. Den lukrativa bomullsodlingen kräver enorma mängder både vatten och miljögifter, och i Kobra skildras dess konsekvenser för landets invånare.

Inte ens i öknen, där romanens huvudperson och namne Kobra lever, går det att komma undan miljöförstöringen. Han slingrar sig mot staden och väl där tar han en människas gestalt, försöker anpassa sig till livet som människa – vilket levs bäst med partiboken nära till hands, visar det sig snart – och inväntar sitt tillfälle till hämnd. Ganska snart upptäcker han dock hur förvillande mänskligheten är. Det som på håll sett ut som en enhet är vid närmare betraktande ett gytter av offer och förövare, förtryckare och förtryckta, bedragare och bedragna. Vem är det egentligen han borde hämnas på?

Den förmänskligade ormen är ändå bara en av Kobras alla karaktärer och perspektiv. Vi möter också härskaren själv, den ”herr kamrat president” som sadlat om från höjdare under sovjettiden till islamsk ”demokrat”, utan att förändra det minsta i personkult, envälde eller godtycklighet. Han omges av en rad lismande, intrigerande passopper, inte minst hemlig polis och tortyrinstitutioner som ”Språkinstitutet” för olydiga författare. Längst ner i näringskedjan finns förstås folket, de som sliter på bomullsfälten, andas in gifterna, och knappt ser en brödkant av allt det överflöd som deras arbete möjliggör.

I Kobra skildrar Welsapar ett samhälle som lägger alla sina resurser på att glorifiera och skydda en paranoid och allsmäktig härskare – hållbart vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller mänskligt. Han gör det på ett sätt som för tankarna lika mycket till Mästaren och Margarita som till 1984. Det blir ibland förvirrande, alltid originellt och det lämnar inte så lite att fundera på.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Grallimatik
• Hugger i sten