Såja.

Ni har ju sett titeln och grisen. Vad är nu detta för spektakel kanske ni tänker? Och odjuret! Vilken best, nej? En rabiessmittad Griseknoen med mord i sinne? Jag skulle inte säga emot er. Författarna Magnus Hedlund (77 år) och Claes Hylinger (76 år) är gudskelov fortfarande vid liv, men var högst virila och påhittiga när denna underliga bok skrevs 1971. Kanske är de fortsatt det, virila och rejäla alltså. Ska sända dem ett brev och fråga.

Jag tillät mig för en sekund få det att framstå som om jag känner till dem sedan tidigare. Jag ljög. Fast alla skrivande människor ljuger mer än de tror och ofta mindre än de hoppas. En parentes bara som ni bör bära med er.

Jag smyger in på Wikipedia för att tillskansa mig lite information om författarna och där står att de är verksamma (?) vid det Vestrogotiska Patafysiska Institutet där den wikisidelöse ”konstnären Sven Nyström är rector magnificus”. Magnifikt, mäktigt, vackert! Våra herrar har vid institutet lärarstolar i Experimentell Cybeutik och Vestrogotisk Patafysik. Där ni, har ni att avundas när ni ska spetsa era CV-drinkar. Min egen är mer en fulgrogg än något annat. Vilken rekryterare som helst skulle trilla av stol eller pinn, allt efter hjärtats konstitution.

Men vad sjutton är nu Patafysik? Det är naturligtvis ingenting annat än ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna” som såklart sträcker sig ”lika långt utanför metafysiken, som metafysiken utanför fysiken”. Mäktig pick up-line, men i vanlig ordning förstår jag nästan ingenting om nära nog allt. Sammanfatta denna lära och skicka till mig, tack.

Det är en märklig bok, en ”litterär kalender”. Vad är då en kalender frågar sig antagligen bara jag. Någon sorts kronologisk struktur, gissar jag. Jag skulle bra gärna vilja veta vad en illiterär kalender skulle vara för något. När jag vet ska jag ge ut en sådan och se handgranaterna segla in i min lägenhet.

Spektaklet som är boken inleds med en konversation dem emellan. Jag måste bara visa ett typiskt göteborgskt skämt som vederlägger alla försök att undergräva sanningen om de torra skämtens outtömliga förmåga att läka sår, hela själar och stoppa strider i Mellanöstern.

M: (pillemariskt) Får det lov att vara en kopp kafka?
C: Nej tack, ha ha ha, hellre ett glas joyce.
M: (knipslugt) Potatisjoyce då, eller?

Haha! Haha! Det är kuckel-, skrock- och rentav råroligt mellan varven. Men senare även vemodigt, lite ångestladdat rentav. De samtalar kring varför kalendern ens ska göras. Såga av den gren vi sitter på! säger en. Denne fortsätter: Sen finner vi en annan gren och sågar av även den. Och sen samma sak om och om ”igen tills vi sitter där på stubben och sågar i den”.

Utmärkt så. Varför läsa, varför skriva, varför göra något över huvud taget är den fråga jag ställer mig varje morgon efter att först primalvråltänkt ”revolution!!!”. Det kommer mig faktiskt inte helt osökt att tänka på en reklamskylt jag en gång såg uppspikad. Reklamen var beställd av en stor byggvarukedja. Den skrek till omvärlden: ”Det finns alltid något att göra!”. Jag svarade tyst till ingen: ”Varför då göra något?” Spetsfundigt och rätt intetsägande, men ändå.

Men, undrar både du och jag, om vi orkat läsa hela vägen hit – vad handlar då boken om? Varjehanda ting. Där finns översättningar av hundratal år gamla tidningsartiklar från Frankrike. Också ett utdrag ur den framlidne hjälten Flann O’Briens Den tredje polisen. Det får mig att tänka på att jag åter borde läsa denna av pseudonym-Flanns klassiker. All O’Brien är bra och ju mer desto bättre.

Hedlund har vid sidan av en rejäl författargärning bakom sig, även, och detta är ju nästan poetiskt, översatt förfuskare och förfuttare som: Witold Gombrowicz, Erik Satie och Félix Fénéons bok Nyheter på tre rader. Den sistnämnde ligger för övrigt här hemma på det tredje bokhylleplanet och viskar i noll komma tre decibel. Men jag hör dig, Félix, oroa dig inte! Jag hör bara inte vad du viskar.

Boken är interfolierad med bilder och citat från folk som lika gärna kunnat vara uppdiktade. Men min magkänsla säger mig ändå att de funnits eller rentav är vid liv. Men det tillstår inte en oseriös recensent att faktagranska. Vi har även att göra med en bok pepprad med faktarutor som skulle hedra vilken välsmord gymnasieuppsats om Latinamerikas historia som helst. (Jag bytte Matte C mot denna kurs. Det räddade mig från ett stabilt och trist liv på en sliten och underbemannad- och finansierad psykiatrisk slutenvårdsavdelning). Praise be.

Den är som sagt rolig. Det blir lätt så när man flikar in Gombrowicz, Fjodor Dostojevskij, Joris-Karl Huysman för att nämna några. Vi får ta del av några episoder ur författarnas egna liv, både melankoliska och roliga, men också ett par kryptiska och, antar jag, fiktiva berättelser. Inte sällan dyker bilder upp och under de första sidorna ser ovan- och nedansidan av sidorna ut så här:

Jokkmokks-Jokke?! Badass nå djävulskt. Göteborgs-Robban. Inte lika stadigt. Dagens Bok-Robert? Vilken skam för allt vi håller kärt här i världen vore inte det tilltalsnamnet!

Jag kom på att det är en oseriös recensents skyldighet att berätta vad denne lyssnar på vid läsandet och recenserandet av boken som haft oturen att granskas. För förståelsens skull. Författaren var i ett visst sinnemod när den skrevs, utgivaren lika så, översättaren också, läsaren kanske trängs i en spårvagn och får grannens i realtid nedfilade nagelspån i ögat. Och så har vi då recensenten, som helt säkert inte är något annat en än osalig blandning av en läsare i behov av en kurs där läraren med kadaverdisciplin lär ut hyfs, förmåga att leta krokar att hänga upp texthuden på, snitsigheter och stil. Och metoder för hur man kommer ihåg att man ens läst boken när man väl är klar.

När jag läste lyssnade jag på tystnaden. När jag skrev dundrade acid/industriell techno ända bort till vräkningspapprena. Jag tänkte suktande på Techno Viking och hans fascinerande och ryckande pecs. Lite senare tog All Shall Perish vid, vars live-version av Wage Slaves är inspelad med en potatis. Sångaren vrålar: This one is Wage Slaves!!! Let´s do this shiiiiit! Kan ju inte annat än hålla med. En av kommentarerna under videon: “Dude…Imagine getting laid to this song…” eller ”Hell yeah! He’s fat and has a mustache! = THATS WHATS UP!“. Det är tio år sedan nu. Kvalitén på dagens kommentarer vilka som helst har sjunkit drastiskt som ni ser.

Framsidan förtjänar kärlek. Den argjävla grisen likaså. Sjumetersknorren mot den technogröna bakgrunden ger boken plus ett i betyg. För mig är framsidan en återupplivare av minnen. Jag ser den klart framför mig, på vis man bara kan i fantasin, den söta och livsfarliga ungerska ullgrisen. Den figurerar i en av Andrzej Stasiuks böcker, jag tror det är Taksim. Ullen är ull och käkarna krossare av spädbarnsskallar. Skapelsens juvels exkrementer utgörs av försvarslösa, oförsiktiga och korkade människors extremiteter. Om bara herrar Hylinger och Hedlund vetat det jag vet. Man ska inte reta upp grisar. Särskilt inte de som är ludna.

Boken kostade cirka 12:50 kronor när den kom. Nu får ni säkert ta bort dubbelkolonet för att ens få dofta på den. Läskamrater, begiv er med omedelbar verkan till närmsta antikvariat och införskaffa ett exemplar!

Similar Posts:

• Nej till det göteborgska
• Mat som kultur
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Det gastronomiska året 2006
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå

Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på en polsk bank i Buenos Aires, ett arbete han avskydde och smet ifrån så gott han kunde. Där blev Kronos till. Kronos är både en dokumentation av vardagen, och ett försök att spåra upp minnesbilder från ungdomen och barndomen i Polen. Med tiden blev Kronos ett omfattande material som förvarades i två resväskor. Det är änkan Rita Gombrowicz som utgivit Kronos postumt.

Witold Gombrowicz slog igenom som dramatiker, men är numera kanske allra mest berömd för Dagboken. Dessa essäliknande texter publicerades ursprungligen bit för bit i Kultura, en tidskrift utgiven i Paris av exilpolacker. Dagboken har därefter kommit i bokform på många språk världen över. I Sverige gavs den ut i tre volymer i början av 1990-talet i översättning av Anders Bodegård.

Kronos och Dagboken ska inte förväxlas med varandra. Kronos kan i någon mån betraktas som ett oredigerat råmaterial som till skillnad från Dagboken inte varit primärt ämnat för publicering. ”Med största sannolikhet är Kronos tillkommen parallellt med Dagboken från och med 1953, som den synliga, offentliggjorda Dagbokens privata, opublicerade skugga.” skriver Magnus Bergh i ett efterord.

För den som en gång fastnat för Dagboken är Kronos ett intressant komplement, kanske rentav ett oemotståndligt måste. Men som introduktion till författarskapet fungerar den också, påstår jag. Änkan Rita Gombrowicz är av annan mening: ”Man kan läsa Dagboken utan Kronos, men inte tvärtom.” skriver hon i sitt förord. Hur man än gör är det ett på sitt sätt gripande livsöde.

Den 35-årige polske rikemanssonen Witold Gombrowicz gör sommaren 1939 den månadslånga resan från Gdansk till Buenos Aires. Tre dagar efter ankomsten till Argentina nås världen av nyheten om Molotov-Ribbentroppakten. Ytterligare en månad senare slukas Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Hela 1940-talet och även 1950-talet hinner gå innan Witold Gombrowicz får en chans att återvända till Europa. Sitt hemland eller sin familj återser han aldrig. Kommunistdiktaturen har en period av töväder 1956 och ser med blidare ögon på Witold Gombrowicz verk. Men det är tillfälligt. 1958 förbjuds hans pjäser och romaner på nytt.

Men dramatiken och de ödesmättade slutsatserna står knappast tydligt utskrivna bland Kronos myller av händelser. Här trängs noteringar om erotiska äventyr med anteckningar om utgifter och inkomster och inköp. Med åren blir det färre ligg och mer oro för skattemyndighetens krav, färre gräl och fler krämpor. Det är i det lilla som storheten döljer sig. December 1954 låter exempelvis så här:

Zygmunts vånda. Ny schism med Nowinski om Zawadzka: uppsägningar från banken. En artikel för Glos. Jag vill lämna banken. Kritiskt brev från Zielinska. Leda. Apati. Francisco på Rex. Presenter från studentskorna. Mot slutet av året allt sämre – en ogynnsam period. 1. Jul- och nyårsaftonen på en lördag och söndag, 2. Nowinski reser inte, 3. Banken, 4. Toto dyker inte upp, 5. Russo tänker inte lämna våningen till mig, 6. Dåliga nyheter i tidningarna, 7. Allmän förtvivlan och hopplöshet. Jag tänker på självmord. (…) Nyårsaftonen på Corrientes, i min ensamhet – dricker inte eftersom jag är dålig i magen.

Hur ska dagboksfragment bedömas litterärt? Det är svårt. Jag tänker så här: att ta sig in i Kronos är mödosamt, men det är värt ansträngningen. Den griniga pessimismen till trots, blir jag lite vän med berättarrösten. Emellanåt väljer jag dock att titta bort. Witold Gombrowicz är bitvis obarmhärtig mot sig själv. Människan ska inte behöva vända ut och in på all sin skröplighet i offentligheten, kan en tycka. Eller så är det precis det som krävs för att det ska bli litteratur.

I juni 1964 nämns ”kanadensiskan” i förbifarten. Det är Maria-Rita, född Labrosse, som här för första gången sammanträffar med Witold Gombrowicz. Några år senare gifter de sig. I decennier efter författarens död har hon, litteraturvetaren, därefter kämpat för spridningen av Witold Gombrowicz verk världen över. Kronos är en av de nödvändiga pusselbitarna.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Expotition till Östpolen
• LSD på papper
• Fascinerande dagböcker
• Ett rendez-vous bland främlingar

De tio år som dagböckerna täcker är på många sätt skickelsedigra för Cartarescu. Det står klart precis i början att det inte är någon strikt intim journal, utan något han skriver för senare utgivning – även om det för den skull inte sparas på privata detaljer, som den skilsmässa Cartarescu går igenom. Ett genomgående tema i dagboken är de oupphörliga tvivel på sig själv och den dåliga självkänsla Cartarescu har – inför sig själv och inför sitt författarskap (”Jag hatar det levande lik som skriver dessa vämjeliga rader. Det är en sorts bläckets leukemi i det jag skriver.”). Han tvivlar konstant på värdet i det han skriver och i det han gör. Inför den avhandling han skriver känner han bara äckel. Långa perioder av improduktivitet passerar. Han läser många böcker, men de flesta läser han splittrat och oengagerat. Den nästan konstant negativa upplevelsen Cartarescu har av sig själv och sin livssituation både fascinerar och skrämmer. Ibland blir det så överväldigande så att man nästan blir äcklad (som när han skriver att han ”inte vill inandas kadaverstanken som stiger från de här ’konstnärliga’ sidorna”). Självföraktet tar sig nästan ett megalomant uttryck. En spontan jämförelse jag gör är med den likaledes nyutkomna volymen med dagböcker av Rut Hillarp (Atlantis). Detta ”erotiska geni” fyller sida upp och sida ner med samlagsbeskrivningar, och Cartarescu gör på samma sätt med sitt självförakt och dåliga samvete. Till sist blir det nästan tröttande, och tröttsamt.

Cartarescu är ju mest känd som prosaist, inte minst i Sverige (med undantag för det urval poesi som Ellerströms utgav 2008 är det bara hans romaner som blivit översatta). Men i dagboken framgår det klart och tydligt att det i första hand är poet Cartarescu ser sig själv som. ”Min prosa har skapat mig, gett mig ett namn och en inre struktur. Men den är poesi alltigenom”. På liknande sätt resonerar han kring det väldiga romanprojektet Orbitors första del; ”I själva verket är min ’roman’ detsamma som 130 dikter om två sidor vardera”.

En av de mest fascinerande sakerna med dagboken är den bekantskap man får stifta med läsaren Cartarescu. Sällan har jag mött en så kräsen och skoningslös kritiker. Apropå Dostjoevskijs Idioten skriver Cartarescu att han tycker bra om slutet som ”inramas av stor långtråkighet”. Flaubert är tydligen ingen höjdare; ”läser av ren leda Madame Bovary som också är skriven av leda. […] Jag ska ge er en skitbok, det har ni förtjänat, tycks Flaubert ha tänkt.” Det som Cartarescu söker efter i läsandet och som han anser vara av värde är de enskilda glimtarna, de enstaka scenerna: ”tio sidor […] kan rädda helheten.” Bara några få författare finner nåd inför Cartarescu – bland dem Franz Kafka och Thomas Pynchon. Och beträffande själva läsakten måste den för honom vara en akt av oskuld, där han helt ger sig författaren och hans verk i våld. Här måste han släppa alla sina egna preferenser och hämningar.

Det är uppenbarligen läsandet som ofta gör livet värt att leva för Cartarescu. I mångt och mycket lever han sitt liv genom litteraturen. Frustrationen när han upplever sig alienerad också inför litteraturen är så påtaglig: ”Har inget tålamod att läsa längre, jag menar leva längre” utbrister han, så att läsaren rycker till. Så viktigt är det alltså! Mina tankar går till en formulering ur Michel Houellebecqs roman Konkurrens till döds: ”Att leva utan läsning, det är farligt. Då måste man nöja sig med livet.”

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna, som Thomas Manns eller Witold Gombrowiczs. Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Litteraturen som närkamp
• Anne och Nina
• Nytt år på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen

Efter flera decennier som journalist och samhällsdebattör kapitulerade Boëthius under 90-talet inför hatet mot yrkesrollen och började ägna sin kraft åt att såga sitt yrke – genom att utöva sitt yrke. I böcker som Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land (1997) och Mediernas svarta bok (2001) attackerar hon – delvis sakligt, delvis av avsky sinnesförvirrat – ägarkoncentrationen, förljugenheten och sensationslystnaden – ja snart sagt all skit som finns i massmedievärlden. Helt klart har hon poänger och en vass penna.

Men inför Mediatan, det senaste verket, vacklar jag. Romanen – eller snarare självbiografin/medienekrologen/stridskriften – handlar om Barcelona Brask, mediedrottningen, som ligger på dödsbädden och söker kontakt med sin gamla vän, journalisten Pym, för att "tala med varann som om vi redan vore döda". Barcelona Brask, den mediala framgångssagan, är en mix av Amelia Adamo och Boëthius själv.

Boëthius (jag kallar berättaren så eftersom tankarna helt och hållet är hennes) drar sig tillbaka till landsbygden efter alla år i mediebubblan, hamnar (inspirerad av Philip Pullman) på gården Cittagazza där hon fjärran mediebruset utvärderar sitt liv, med hjälp av tänkare som Pierre Bourdieu, Witold Gombrowicz och Peter Sloterdijk. I lugn och ro inser hon att alla år som journalist varit i princip förgäves.

Nyhetsmonstret, som skriker "bra! kör det på ettan och löpet!" när människor dör, förstår hon i Cittigazza, är en blandning av kung Midas – som önskade att allt han vidrörde skulle förvandlas till guld – och Thomas Hobbes Leviathan, den nödvändige envåldshärskaren, som för att styra individerna bort från naturtillståndet egoism, i utbyte mot sin universella makt, kommer att skänka trygghet åt folket.

Mediatan blir en effektfull bild. Och genom att benämna den kommersiella mediesjälen Grotesken och kalla männens kamp om världsherraväldet 'mikod' skapar Boëthius en dräpande kritik mot medielogiken och patriarkatet. Samtidigt har mycket av det här sagts förut. Dessutom spretar boken iväg alldeles hejdlöst.

Den sveper över "medierna" som vore alla publikationer skapta av en enda ondskefull kraft. Boëthius är ointresserad av nyanser och kokar ibland över självförakt, ånger och övertro på massmediers makt. Bitvis står jag knappt ut.

Det här är en stridsskrift skriven för folk i medievärlden. För dem som tror på medias dömande makt. För alla andra, som lever sina liv i the first life, och som inte ens inbillar sig att medier har den stora makt som journalister gärna vill tro, riskerar Boëthius att framstå som en medial rättshaverist, snarare än den skarpa kritiker hon vill och kan vara.

Similar Posts:

• Information eller propaganda?
• Illusionen är mer effektiv än censur
• Övergripande bok om förlag
• 1949-1984-2001…?
• Frosseri i tv-skvaller

1933 var Witold Gombrowicz ung, okänd debutant. Minnen från mognandets tid var en samling noveller som kanske inte ville spetsa eller spränga det förstockade polska samhället, men åtminstone spexa med det. Den sågades.

1957, som exilpolack i Argentina med flera romaner under bältet och efter ett världskrig och en diktatur som krossade allting mycket effektivare och fulare än någon bok kunde göra, gav han ut samma noveller igen, omarbetade och under ny titel. Bakakaj. Titeln är en förvanskning av namnet på gatan där han bodde i Buenos Aires, en halv värld från ett hemland där hans böcker var totalförbjudna.

Frågan är ändå om det är den där distansen på tusentals kilometer och 25 år som gör att Bakakaj känns som ett lite splittrat verk, som om Gombrowicz d ä försöker uppdatera Gombrowicz d y:s noveller men inte kan låta bli att väva in sina senare erfarenheter i dem. Ni vet hur bra det brukar bli när författare, musiker eller filmmakare försöker ”rätta till fel” de upptäcker när de går igenom sina ungdomsverk; Greedo skjuter först, etc.

Missförstå mig rätt; Bakakaj är ofta härlig att läsa. Små absurda berättelser där de mest välordnade, välorganiserade idéer visar sig urarta i kaos och surrealism. Gombrowicz satiriserar, ställer saker på huvudet och himlar med ögonen över alla dumheter människan har för sig. Han plockar scener som kunde kommit ur Tolstoj, Kafka eller Verne och vrider sedan till dem med tillräckligt mycket Lewis Carrollskt nonsens för att allt ska gå åt helvete och när ridån går ner är båten naken och alla fulla. Hemligheter ska upp till ytan, inte minst då den där att vi alla vill ha upp hemligheter till ytan; följaktligen ska de också kläs ut.

Och några av novellerna når också samma härliga höjder av absurditet som hans senare verk. ”Grevinnan von Petzolds gästabud” t ex, med sin vegetariska välgörenhetsmiddag som urartar i kannibalism på fattiga barn… om den nu gör det. ”Filidor med barn i botten” där folk bokstavligen slår varann i huvudet med teorier och ideologier tills ingenting återstår; operationen lyckad, patienten död. Berättaren i ”Stefan Czarnieckis minnen” och hans ursinniga anklagelseakt mot den polska antisemitismen. Men lite för ofta känns novellerna också som bra upplägg som rinner ut lite i sanden, och här märks kanske gapet mellan den gamle och den unge, argentinaren och polacken – av och till verkar han inte riktigt veta vart han ville komma en gång i världen.

Men det är kanske vitsen också. För det var ju ändå knappast dit han kom.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Lösa blad om ett liv i exil
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Underfundiga noveller av Olga T.
• LSD på papper

Kosmos är en skymf mot alla som tror på logiken och rationaliteten i deckarna. I Kosmos är det ledtrådarna som motiverar brotten. Det finns ingen förklaring till karaktärernas handlande. Det finns inte heller någon sanning, bara huvudpersonen Witolds egen verklighet. Witold och hans vän Fux går längs landsvägen på jakt efter ett rum att hyra. De hittar de ett lik, en hängd sparv. Sparven blir den första ledtråden och infiltrerar Witolds varje tanke. Han söker en brottsling vars brott han ännu inte känner till.

Det alltså inte långsökt att kalla Kosmos för en upp och nervänd kriminalroman. Men i det här fallet är det nog mer givande att skippa det intellektuella förhållningssättet. Skönlitteratur ska njutas. Om man läser Kosmos med hjärtat istället för hjärnan och tillåter sig att sugas in i Witolds verklighet händer något: det blir svårt att andas. Witold tänker så fort att han inte hinner uttala alla orden och hinner inte avsluta en tanke förrän nästa slår honom. Han ser samband mellan sparven och sprickor i murbruk. Allting kan vara en ledtråd, det gäller bara att identifiera dem.

Det är plågsamt att befinna sig i Witolds nojiga tankar. Allt är surrealistisk flumkaka tills Witold drabbas av ett ögonblicks självinsikt. Det inträffar i berättelsens slutskede då han promenerar längs en skogsstig:

men, vad nu, vad är det som händer, vad är det frågan om, jag kan inte stå här mitt på vägen, vad är det, brottas jag med fantasifoster, gode Gud!

Detta är den slutgiltiga bekräftelsen. Witolds medvetande är sådant som andra bara får när de trippar på syra. De supersnabba tankarna och oändliga sambanden erbjuder en förståelse för LSD-ruset utan inblandning av frimärksslickande.

Similar Posts:

• Lösa blad om ett liv i exil
• Litteraturen som närkamp
• Expotition till Östpolen
• Hybriskritik
• Fascinerande dagböcker

Men är det inte lite barnsligt att tänka sig litteraturen som en biltävling? Jovisst, men alternativet är ännu barnsligare: någonting i stil med litteraturen som fiskdamm, där alla vinner, alla ska få pris. Nej, ska det vara någon poäng med litterär verksamhet så ska den ha höga ambitioner och många hästkrafter.

Gombrowicz själv förklarar skamlöst att han har ambitionen att vara lika bra som Shakespeare. Och i tredje delen av Dagboken ger han sig i kast med att förbättra Dante – något som orsakade upprörda protester i Italien och (säger legenden) gjorde att Gombo aldrig fick Nobelpriset. Han är nästan som roligast när han roar sig med att peta hål på värdiga, men uppblåsta, moderna motståndare som Sartre eller Borges. Om Proust är författaren som betraktar samhällets snobbism på avstånd för att kunna analysera den bättre, är Gombrowicz författaren som ger sig in i närkamp för att sabotera den.

I vart fall är Dagboken den bästa boken om att skriva böcker, om att läsa dem, och om att vara författare. ”Ande föds ur imitation av ande, och en författare måste spela författare för att slutligen bli det”, står där till exempel. Jag kan inte tänka mig en bättre skrivarskola än Gombrowicz Dagboken.

Dagboken, alltså, som förresten inte är en normal privat dagbok, utan – precis som dagens bloggar och internetdagböcker – publicerades efterhand som den skrevs. Den är en blandning av självbiografi, filosofi, litteraturkritik och skönlitteratur, och innehåller ofta svar på brev och artiklar som andra har skrivit om tidigare inslag i samma bok. Det är interaktiv litteratur när den var som bäst (1953-69).

Somligt, åtminstone i första delen av Dagboken, kan te sig avlägset här och nu. Men när Gombrowicz, från sin exil i Argentina, hånar den självgoda polska litteraturen, är det ofta lätt att i tanken byta ut ”Polen” mot ”Sverige”. Och när Gombrowicz hyllar ungdomen, omogenheten och jaget är han snarast före sin tid. Dagbokens första anteckning lyder kort och gott ”Jag”. Det gör de tre följande också.

Inte minst är Dagboken en suverän lektion i konsten att ta konsten på allvar … men utan att ta allvaret på alltför stort allvar. När Gombrowicz skriver om sitt stora ämne, som givetvis är Gombrowicz, bryter han aldrig mot sin egen regel:

Ni ska veta att om mig får man inte tala på ett tråkigt, vanligt, gängse sätt. Det förbjuder jag bestämt. Om mig talar man på söndagsspråk, det kräver jag. Dem som tillåter sig att tala tråkigt och förståndigt om mig väntar ett grymt straff: jag dör i munnen på dem, och mitt lik fyller deras gap.

För tillfället kan Dagbokens tre delar vara svåra att hitta, men finns på välsorterade bibliotek och antikvariat. Eftersom Gombrowicz skulle fyllt hundra i år är dock en samlad pocketutgåva planerad. Även andra böcker av Gombrowicz är värda att kolla upp. Romanen Ferdydurke, som är den mest berömda, finns i pocket. Och ryktet säger att förlaget Modernista planerar att bland annat ge ut Gombrowicz noveller. Det gör de naturligtvis rätt i.

Similar Posts:

• Lösa blad om ett liv i exil
• Expotition till Östpolen
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Världens bästa roman
• Fascinerande dagböcker