Men boken lider av ett stort handikapp. Det är som att Naipaul är så mycket iakttagare att han själv som förmedlande länk mellan läsaren och de behandlade personerna försvinner ur bilden. Hans egen position förblir oformulerad, som vore den för självklar för att behöva uttryckas. Självutplåningen är inte ett ödmjukt grepp, snarare leder det till ett besvärande självupphöjande. Han cirkulerar liksom ovanför författare som E.M. Forster, Graham Greene och, kanske mest påtagligt, sin gode vän Tony Powell.

Detta skapar ett tomrum kring personerna (ett tomrum som inte hade funnits där om författaren hade haft vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla en horisontell närvaro) som gör dem bortkomna, tafatta och patetiska. Ett löjets ljus omger dem. Mot dessa står författaren själv. Hans sakliga, förnuftiga röst blir med sin immanenta närvaro själva motpolen till de andras frånvaro, brist, omgärdande tystnad. Det mest bedrägliga med Naipauls teknik är att man som läsare dras med och omhuldas av den åldrade, kloke författaren. Man betraktar de misslyckade, falska eller koketta karaktärerna i Naipauls krets från samma punkt som Naipaul själv. Man nickar och håller med. Det är inte särskilt sympatiskt.

Är En författares krets en positionering? Kanske är det oundvikligt att en författares porträtt av kollegor i slutändan mest av allt blir ett självporträtt. (Tänk till exempel på En fest för livet, Hemingways underbara men självglorifierande och tendentiösa porträtt av sin egen krets i det glada 20-talets Paris, där F. Scott Fitzgerald framställs som ett pubertalt och fåfängt nervvrak, ständigt på jakt efter Hemingways bekräftelse som bot mot sitt dåliga självförtroende.) Men, jag tror inte att det fullt ut är Naipauls avsikt att karikera dessa författare. Det är snarare som att han inte riktigt orkar fylla ut det förklenande tomrummet kring dem. Boken ger ett trött intryck, som inte förbättras av en påfrestande tendens till refererat. Man önskar att ett starkare engagemang bar upp texten.

Det finns stycken som fastnar, i varje essä faktiskt. Jag fascineras av hans nyktra hållning till Gandhi, tankarna kring sin fars skrivande och uppgörelsen med Flauberts Salommbo. Språket är vackert och enkelt. Men som helhet är boken för oengagerande. Nobelpristagaren behöver pigga upp sig lite.

Similar Posts:

• Inget mästerverk
• Latinamerika på svenska
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Små fickor av frihet
• Istanbul – i en svartvit melankoli

Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt divalater. Bitvis blir det både pretentiöst, självömkande och babbligt. Idén planterade Diski redan i På tunn is (2004) och genomförde fullt ut i Främling på tåg (2005). Där fanns nyfikenheten, upptäckarglädjen och närvaron. Där fick vi följa med henne in i ett nytt material parallellt med resandet. Nu raljerar hon nästan över hur vi ens kan kalla henne för reseskildrare och om det överhuvudtaget går att förvandla verkliga upplevelser till ord. Men resmålen är i alla fall nya, samt en vag figur som väntar på henne därhemma och som hon kallar poeten.

Jag drar mig till minnes Sven Lindqvists ord att alla böcker är omöjliga tills de blivit skrivna. Ett kvalitetskrav. En författare får inte nöja sig med mindre. Diski har här skrivit en för henne fullt möjlig och därmed förutsägbar bok och hon hymlar inte med att hon gör det för pengarna och för att slippa göra något ännu tråkigare för brödfödan. Jag kommer också att tänka på V.S. Naipaul som i sin essä Att läsa och skriva beskriver hur reseskrivandet fick hans skönlitteratur att nå längre genom att den befruktade sig med denna genre.

Samtidigt kan jag inte helt döma ut Diskis stil bara för att jag tycker mig kunna den. Humorn kan överraska fortfarande. Som när hon känner igen sig i samerna som tvingats bli turistguider när deras huvudnäring i det närmaste blivit till en hobby. Hon är ju på sitt sätt i samma situation. Dessa samer är också de personer som Diski kommer närmast den här gången. Marknaden som tvingat dem till förnedring precis som Diski tvingats (?) in i reselitteraturen. Jag gillar också när hon söker resesällskap med herrar Montaigne, Coleridge och T.S. Eliot i något slags Alain de Botton-anda. Men även det uppfattar jag som tafatt och språklig fernissa. Det lyckas inte fördjupa hennes tankar. Läs i så fall hellre de Bottons egen Om konsten att resa eller Thomas De Quinceys tunga Suckar ur djupen som kom på svenska i snygg utgåva 2006.

Men så vänds min besvikelse till något positivt när jag kommer till bokens epilog. Väl hemma igen vänder hon det självbiografiska reseskrivandet ryggen, till förmån för just litteraturen och det konstnärliga gestaltandet. I en kort novell skriver hon sig ut ur den återvändsgränd som jag uppfattar att hennes författarskap ofrivilligt (?) och girigt (?) har tagit henne. Det är en skickligt komponerad allegori som ifrågasätter reseskildringens närvarokrav och om vårt eviga resande härs och tvärs verkligen kan ge upplevelser och erfarenher som inte böcker och film kan ge hemma i favoritsoffan. Huvudpersonen Daphne, som förstås är reseskildrare, skickar brev poste restante med sina kroppsavlagringar i till sina olika resmål, bara för att ändå kunna säga att delar av henne har varit där … Skönt självkritiskt och distanserat på gammalt Diskivis.

Så slår mig tanken: Varför har det högre social status att vara berest än beläst?

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Det är både klimatsmart och sympatiskt.

Författare: Bliv vid din läst. Läsare: Stanna hemma.

Similar Posts:

• En skön rökpaus på räls
• ”Så närvarande och så främmande”
• Det handlar bara om oss
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Om konsten att inte skriva reselitteratur

Ibland kan det vara svårt att veta var man ska börja. Här finns nu en underbar översikt över den latinamerikanska litteratur som finns översatt till svenska. Romanförfattare samsas med poeter från hela kontinenten på dryga 200 sidor.

Här finns alla kända – och en lång rad mindre kända – författare med. Eva Stenvång ger en kort introduktion till respektive författare, och därtill också en kort recension av de verk som finns översatta. Översiktligt och lättillgängligt är det en bra guide till en hel världsdels litterära kulturarv.

För den snåle, eller IT-freaken, finns förstås det hela tillgängligt online på www.macondo.nu. Efter lite omarbetningar finns hela kalaset på hemsidan – även om det i min mening är mer bekvämt att ha det i bokform. Nu väntar jag bara på uppföljarna om afrikanska, asiatisk och mellanöstern-litteratur …

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Känslofyrverkeri från Chile
• Poètes maudits
• Varmhjärtad skildring av Latinamerika
• Det skrivna ordets laissez faire

V.S. Naipaul är på så vis inget undantag. Hans uttalanden om och syn på islam och homosexualitet är två saker som framhålls av hans kritiker. Han är, som bekant, född på Trinidad och när han fick frågan om han tänkt donera en del av prispengarna till fattiga barn på Trinidad, svarade han: ”Inte ett ögonblick! Det finns enormt rika regeringar som kan ta hand om den saken.”

I lämplig tid har nu Naipauls artonde bok på svenska kommit ut. Årets julklapp för ”kulturellt medvetna” med andra ord.

Ett halvt liv börjar i Indien, där Willie Chandran, son till en oberörbar kvinna och en man från en hinduisk prästfamilj, växer upp. Redan från början lever han ett liv i utanförskap, sliten mellan sina vaga ambitioner och kastlösheten han ärvt från sin moder. Tjugo år gammal får Willie ett stipendium för studier vid ett college i London. Där träffar han, som man ofta gör i London, en rad suspekta typer med olika bakgrunder. Willie känner att han, äntligen, är på väg ut ur den trånga värld han en gång levde i.

Genom att ljuga om sin bakgrund lyckas han också lämna den bakom sig. Han börjar göra karriär som radiokrönikör och författare, men han känner sig aldrig hemmastadd. I ett desperat ögonblick följer han med Ana, en kvinna han förälskat sig i, till hennes plantage i en portugisisk koloni i Afrika. Även där lever han rotlöst liv, tills han en dag ramlar nerför en trappa och får nog.

Ett halvt liv är kanske skriven av en mästare, men den är inget mästerverk. Det som framför allt gör boken läsvärd är det konkreta språket och det höga berättartempot. Boken har nästan inga döda punkter så det blir aldrig tråkigt att läsa den. Tvärtom är den bitvis riktigt rolig, som till exempel när Willie besöker en tandläkare i London.

Är då Naipaul en värdig vinnare av nobelpriset? Jag har, ärligt talat, inte en aning.

Similar Posts:

• Iakttagaren Naipaul
• Kolonialismens sista dans
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Latinamerika på svenska
• Den frivilliga läsakten