Barnen på kollo ville alltid höra historier, läskiga historier. Viljan att bli skrämd var stor, men att vara rädda var absolut inget de önskade. Som ledare försökte jag alltid att berätta något lagom läskigt, något som även de små skulle klara av.

På biblioteket lånade jag massor av böcker och jag läste och läste inför varje sommar för att vara förberedd med spökisar och med spännande historier. Det var svårt, för jag hittade inga bra böcker. En del historier var för konstiga, andra för läskiga och andra bara töntiga. Jag undrade var alla spännande historier hade tagit vägen för jag visste att de fanns. För visst kommer väl även du ihåg följande mening: "blodet droppar, blodet droppar…"

Varje gång jag får en bok med läskiga historier är jag förväntansfull. Så även den här gången. Än mer full av förväntan blev jag när jag läste författarens namn; Ulf Palmenfelt. Han är en av de absolut bästa historieberättare jag vet. Så enormt kunnig. Bra föreläsare är han också. Läste en fempoängs kurs i muntligt berättande för honom och var efter den kursen övertygad om att jag skulle läsa etnologi också.

Det blev ingen mer etnologi för min del, inte på högskolan i alla fall, men nu sitter jag här med Palmenfelts bok och får i mig en stor dos av just etnologi. Barnetnologi.

Berättelserna i den här boken är nämligen berättade av barn och tonåringar för Palmenfelt som sedan har sammanställt historierna. Jag känner igen många av historierna och fast jag aldrig läser "blodet droppar, blodet droppar…" så finns det mycket som är bekant. Grunderna från mina gamla barndomsspökisar finns kvar, nu i en något modifierad form. Men det finns nya också, vilket känns betryggande. Det måste ju vara bra att barn fortfarande har fantasi och kan skapa nya skräckhistorier och i dem lägga in moderna element såsom en mobiltelefon. Historien jag tänker på är mannen med sin fina mobil. Han dör och frun bestämmer att han ska få med sig den fina telefonen i graven. Dagen efter ser hon på displayen på sin egen telefon att han har ringt. Han var bara skendöd, men när de öppnar graven ligger han med örat mot mobilen och är död, av syrebrist.

När jag började läsa boken tyckte jag att historierna kändes abrupta, avbrutna och lite konstiga. Sen kände jag den där känslan från när jag var liten. Historierna slutar som de gör för det var så det var, inte för att man vill berätta en bättre historia. Känslan jag kände var den där nervpirrande tanken, om det faktiskt ändå trots allt var på riktigt, man kan ju liksom aldrig riktigt veta. Det som gjorde historierna extra trovärdiga var just det att de inte var tillrättalagda.

Helena Willis illustrationer lyfter texten i den här boken. Bilderna är kantiga och figurerna lite skruttiga, på gränsen mellan levande och döda och med kinder som blodhundar. Kan det bli mer hiskligt? Jag tror inte det. Jag gillar illustrationerna just för att de är hiskliga och för att de passar så enormt bra ihop med texten.

Sätt den här boken i händerna på mina kollobarn och jag tror att deras tjat om att jag ska berätta spökisar skulle sluta. För med den här boken kan de berätta för varandra. De skulle kunna föra den muntliga traditionen vidare. För om sanningen ska fram så ska dessa historier inte läsas, de ska berättas. Detta vet förmodligen Palmenfelt, men han gör ett försök att nå ut i barnens värld, dataspelsvärlden. Om han lyckas, om han får barnen att berätta spökhistorier för varandra, då skulle jag bli överlycklig. Denna boken har en vidare mening än att bara vara en schysst barnbok.

Jag vill också passa på att tacka författaren för de varningens ord han ger i förordet. För om jag inte läst förordet hade jag garanterat börjat undra när mina ögon poppade ur mina ögonhålor. Nu visste jag att det bara var skräck och vansinne, vilket avhjälptes snabbt genom att sluta läsa ett tag och sedan försiktigt försöka trycka tillbaka ögonen med en näsduk.

Similar Posts:

• Symetriidioternas julafton
• Gastkramande öliv
• Blodiga gamla näsdukar och stulna dambindor
• Förskräckligt förfärligt men förtjusande rysligt och kul
• Högstadievänner på terapisoffan

Tråkigt och trist! Tänk så enkelt man kan göra det mer spännande, genom att ändra en liten detalj i den spegelvända bilden får man lite liv, det händer något. Något som gör att läsaren blir intresserad av bilderna och följer med i text och bild och letar efter vad som händer i bilderna. Det är väl inte bara jag som tyckte det var roligt att leta efter Nicke Nyfiken eller att läsa Pettsson-böckerna och studera bilderna extra länge för att se vad de små figurerna egentligen har för sig. Man vill ha en ny bild när man vänder sida, inte samma. Om man tycker om en bild kan man ju alltid gå tillbaka. Man behöver inte matas med den fem gånger i ett och samma kapitel.

Att färgerna dessutom påminner om TV3:s nyheter, grällt, skrälligt och skrikigt, gör inte saken bättre. Jag får allergi bara jag öppnar boken. Precis som när jag slår på TV3. Boken skriker ”titta i mig och läs. Jag är spännande, jag har ett fräckt yttre. Jag är tuff.” Ja, nästan lika fånigt som doku-kändisarna. För precis som doku-kändisarnas ytliga, fåniga kändisskap så är denna bokens glättiga turkos-lila fasad bara en fasad. Den gömmer inga godbitar, inget spännande och inget roligt. Bara en yta. Som inte ens den egentligen är så lockande.

Inga smaskiga historier och berättelser som ger en kalla kårar, som får håret att resa sig eller som gör att man tittar under sängen innan man somnar. Det är gulliga spökisar, t.ex. om en sjökapten på Glada Skorven. Vilken tuff pirat har ett skepp med ett sådant fånigt namn? Dessutom är det läskigaste i den historien en fiolspelande sjörövare … och hur illa det än kan låta från en fiol och en nybörjare så är det väl inte i klass med spöken, rysare och ond och bråd död.

Så om du funderar på att köpa en spökbok till Halloween så köp inte denna, den är inte det minsta läskig. För det är ju det som brukar vara själva poängen med spökisar, de ska vara läskiga. Det svåra brukar vara att göra en avvägning när man ska läsa för barn. Det är ju knappast så att man ska skrämma livet ur de små och ge dem men för livet, men de brukar vilja bli lite rädda, det är ju det som är häftigt och som gör det spännande.

Om jag skulle ge ett tips inför Halloween så tycker jag att man ska gå till biblioteket och leta efter böcker av antingen Dan Höjer eller av Ulf Palmenfelt. Där hittar ni riktigt bra grejer som dessutom lämpar sig för barn!

Similar Posts:

• Mysrys – fast mest rys
• Vardagsskildring med humor och värme
• Söt men inte riktigt rätt
• Magiskt myller
• Barnsligt Roligt