Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

No shit.

Varelser av glas är en roman, men en roman skriven av en poet och utklädd till filosofilektion. Formellt handlar den om fyra personer som möts, först på en konsert och sedan i en sjukhussal där de alla hamnat med komplicerade benbrott och får veta att deras skelett innehåller glasskärvor. Deras gemensamma (och kanske fysiska, kanske psykiska, kanske påhittade) tillstånd knyter dem till varandra, förändrar deras liv. Men under – och för all del över, bredvid, framför och bakom – den handlingen händer mycket mer.

Redan titeln är ju en dubbeltydighet; "værelser av glas" på danska, rum av glas. Både rollfigurerna och världen i sig är som gjorda av ett material som är hårt men bräckligt, genomlysbart men förvrängande, och framför allt så genomskinligt att man aldrig egentligen kan fästa blicken på det. Varje gång Eriksson försöker berätta om en sak ser han rakt igenom den och ser allt som ligger under. Tid, rum, verklighet, fantasi, perspektiv, människor, nu och då flyter hela tiden ihop.

Visste ni förresten att inte ens döden hindrar en stockholmare från att dricka caffe latte?

Någonstans där inne finns en berättelse om en uppväxt, en kärleksaffär, om samhället och historien… ett tema som påminner lite om det i Siri Hustvedts lysande Vad jag älskade, sjukdomen som alltid finns i samhället, som Hustvedts figurer kallar hysteri eller anorexia och Erikssons kallar glasillusion; den där eviga melankolin, ångesten eller vad man nu vill kalla det, som tar sig uttryck i olika neuroser och inbillningar beroende på vad som är socialt accepterat vid tillfället. Vissa svälter sig, andra tror sig bokstavligt talat kunna se rakt igenom sig själva. Det är mycket snack om översättningar och kartor, som för att understryka att det han säger inte är verkligt utan bara en uttolkning – ni vet, om verkligheten och kartan inte stämmer överens så gäller kartan. Kanske är det en tanke i det; att för att betrakta samtiden måste man nästan slå sönder den och se den reflekteras i bitar av sig själv.

Det är en originell bok, och jag vill verkligen gilla den, men bland alla metaforer och djupsinniga resonemang blir det knepigt att hitta något att ta tag i. Huvudpersonerna och handlingen blir så genomskinlig att de flyter ihop till en enda berättare – låt oss kalla honom Ulf – som ibland levererar helt perfekta små bilder av tidens anda, och ibland bara låter käften gå. Det är en sån där bok som bit för bit är en fröjd att läsa, men i efterhand är det lite svårt att sammanfatta vad man har läst. Det blir liksom mest enstaka skärvor som återstår. Men de glittrar åtminstone.

Similar Posts:

• Totalt lost i svinkylan
• Nycklar till okända rum
• Om vikten att få fly in i fiktionen
• I Bergslagens djupa bokskogar
• En svanesång

Men det är för böckerna vi kommit till Hällefors. Och dagen börjar lovande. Det första jag springer på bland banankartonger och Ivar-hyllor är Klas Östergrens Ankare i nyskick för 20 spänn. Den införskaffade jag i våras på antikvariat i Stockholm för en hundring mer. Nåja, tänker jag, och tar istället Konterfej av samme författare till samma låga pris. Även om novellen i fråga sedermera ingår i Tre porträtt, ger köpet en gnutta tillfredställelse åt en samlarsjäl. David lägger vantarna på Det nappar i Svartån av Hans Lidman, den svenska flugfiskelitteraturens grand old man.

Stärkta av detta styr vi vidare mot Bokfestens andra huvudattraktion, bokloppisen i Södra hyttan, Hjulsjö. Bergslagsskogarnas täta stammar tycks inte avskräcka entusiasterna att piska liv i denna avkrok, och med slogans som ”Bergslagens största Bokloppis” och ”20 ton böcker. Fyndläge!” på näthinnan har vi högt uppskruvade förväntningar.

Tyvärr blir det en besvikelse. Här blandas BBB-böcker med allsköns gammal skåpmat, det mesta osorterat. Fackavdelningen har fått dela lokal med en utställning där böcker och bruksmiljö flyter samman i installationer. Det är inte helt ointressant, men tyvärr störs bokletandet av suggestiv belysning och new-agemusik som ingår i utställningen. Det behöver inte vara mystiskt att fynda böcker, tänker jag och kommer ut i solen ganska snabbt.

Vi åker tillbaka mot Hällefors (efter en tunnbrödsmacka på Ostkaféet i Bredsjö) och landar på Formens hus, där man har ”outletförsäljning” av kokböcker i den stora ny- och tillbyggnaden. Det är ett spännande projekt där man kommer förevisa industridesign vad det lider. Redan idag finns två visningslägenheter som tar dig tillbaka till 50-talet. Men nu kränger man pallvis med kokböcker till osthyveltunna rabatter. Byggprojektet imponerar mer än ouletförsäljningen, för att uttrycka sig försiktigt.

Tvärs över gatan ligger ABF:s kontor. Här har man också bokloppis, men i betydligt mindre skala. Dock visar det sig att mycket är av intresse. Jag fyndar en diktsamling av Ulf Eriksson från 1983. Med recensionsurklipp från DN och Nerikes Allehanda. Hos ABF kostar det tio kronor för inbundet, fem för häftat. Alla titlar.

På hemväg mot Örebro passeras Måltidens hus i Grythyttan. Nyfikna som vi är på den gastronomiska bibliotekt stannar vi till, men det meddelas oss att det bara är tillgängligt under guidning. Och den är inte nu. Besvikna lämnar vi Bokfesten med helhetsintrycket av ett lovvärt initiativ, men kanske inte så samordnat och publiktillvänt. Å andra sidan kan en bilfärd genom Bergslagen om sommaren bjuda så många intryck.

Och jag önskar vi hade haft tid att stanna och se ”Nattugglorna med Magnus Uggla show” och ”Grevens karaoke show”.

Några länkar:
Formens hus i Hällefors
Bergslagens största bokloppis
Bokstaden Grythyttan-Hällefors

Similar Posts:

• Gott nytt år gastronomer!
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Åter till staden
• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up

"Filosofisk målare" beskrivs konstnären som i en av novellerna i "Beröring under oväder", ett epitet som även kan hakas fast på Ulf Erikssons namn. Lätta skrapningar på fasaden, små små glipor i verkligheten (ett icke statiskt begrepp i Erikssons värld) och alternativen öppnar sig.

Onekligen som att befinna sig inuti författarens huvud. Ibland ett läsande vidhäftad en klaustrofobisk känsla, men som oftast omvandlad på några få ord till det svindlande fallet. Och det är inga fysiska händelser som bär fram till saltomortalerna, utan en inre utveckling, ett uppvaknande.

Från vad kan man undra? Det beskrivs väldigt bra i novellen "Ur en invecklad leksak" vari en sextonårig pojke på semester i Danmark tvingas konfronteras med sin faders död. Men istället för att beskriva hur det egentligen går till (vilket aldrig framgår), försvinner fadern kafkartatat i tältets tygmassor när han försöker ta ned detsamma. Det enda som hörs innifrån byltet är familjeförsörjarens harklingar. Sedan borta. Gone.

Det kunde ju stannat vid denna absurditet, men en novell är som bekant inte en novell utan att bössan ska avfyras. Salvan är impressionistisk, målare som han är den gode Eriksson. Sonens perspektiv byter plats. Dröm blir verklighet och tvärtom. Snyggt.

Språket är exakt kontrollerat, både i stort och smått. En invändning är att detta försvårar läsandet, men jag tycker snarare tvärtom, det är en förutsättning. Situationerna bryts ut ur varandra som en kinesisk ask och för att inte skapa alltför mycket oreda måste texten vara skärpt. Det sista gäller även för läsaren.

Att läsa Beröring under oväder om alla dessa människor som går omkring i sina egna hårda världar, är inte till stor tröst för den som börjat undra om det är så förtvivlat och omöjligt att få ett liv att gå plus minus noll. Eller att hålla det på rätt våningsplan, så att säga.

Novellerna har nog rak motsatt effekt, de ger en bekräftande bild och jag vet inte om det är vädret i denna avkrok av världen, speciellt idag när det var minus 17 grader; det känns så djävla nordiskt och fastkört. Och som betraktare säger man sig: Det går omkring en massa människor och mår taskigt.

Men ibland berör vi varandra. Böcker som den här kanske kan hjälpa till, de blir inte bara våra igenimmade spegelbilder, med fingrarna gör de streck i glaset.

Similar Posts:

• Halvfullt
• Stark novelldebut 
• Uppbrott och våndor
• Noveller om tillvarons bländverk
• Mer jävlaranamma, tack

Denna diktsamling lämnar mig ofta oberörd, det är bara när Ulf Eriksson tangerar ämnena barndom eller fadern, som den ger sig ut i den hårda, kalla, svarta, rymden. Det är där det gör ont, hos mig läsaren och det är där det antagligen gör ont i honom. Skriv där det gör ont, det andra kan du lämna därhän, är det av skrivråden jag har fått och gett.

Ulf Eriksson gör inte alltid det, känns det som i Rymdens vila, han är hantverkaren eller så är det bara andra dikter, som är inblandade i detta svåra tema som är bokens: Hans faders död. Han har kanske plockat med skåpmat ur lådorna (konstigt skåpmaten borde ju finnas i skåpen) för att dryga ut detta allvarliga ämne. Detta resulterar i många intetsägande transportsträckor och det kanske hade varit bra i och för sig om de delarna som gör ont när man läser hade varit något starkare, något mindre fega.

Statyformandet av dikterna i avdelning: romersk etta, ger mig inte mycket, den avkoncentrerar bara läsningen. Han känns förströdd och omständlig denna våran poet, men det är samtidigt inte några modernistiska rebusar, som kanske ger något om man ger sig FAEN på att lösa gåtan, nej det är mer just omständligt.

Det är tycker jag, när han blir konkret som det är bra. Som i dikten som börjar konkret: "Det sägs att de som älskade livet sällan såg det så" Eller dikten Stockholm med sin öppningsrad "Bort tungsinne när våren når in" eller den konkreta plats i bestämningsdikten som börjar "Tunnaste morgon". Den återkommande snigeln i dikterna intresserar mig, mer sådant; bilder som intresserarÂ… Barndomen och den döda fadern intresserar mig, jag skulle önska en koncentration kring detta eller mer Ulf Eriksson som leker med ord som "elastofanten eller nyshörningen eller morgonrockan".

Hade diktsamlingen varit så bestämd och konkret som diktsamlingens motto:

Våra liv är floderna som mynnar
i det hav döden är:
dit går herradömen att förbrukas,
dit går de breda floderna och
dit de andra, de medelmåttiga
och de minsta; väl framme
är alla lika, de som
lever av sina händers arbete
och de rika.

Jorge Manrique

Skulle diktsamlingen hålla det som mottot lovar mig, så skulle inte jag sitta här och klaga.

Men det borde jag inte göra ändå, svanesång över en faders död kan inte en tandlös recensent säga något om. Så jag slutar här och säger, läs själv, för allt vad livet håller.

Similar Posts:

• Totalt lost i svinkylan
• För den som är svår nog
• I Bergslagens djupa bokskogar
• Russinen är fruktiga
• Eldfåglar utan överraskningar