För vad är egentligen äckligt? Är det kroppsvätskorna i sig, eller beror det till exempel på i vilket sammanhang de dyker upp? Vi går ju trots allt inte konstant runt och äcklas av oss själva, trots att allt det där slemmet och slafset finns där i kroppen och fyller sina funktioner. Framför allt är det när det läcker ut, som snor när man är snuvig, som vi uppmärksammar och, mestadels, ogillar det.

Eller ta till exempel saliv. När vi kysser någon vi verkligen gillar tänker vi ju gudskelov inte på att vi därmed utbyter omkring 80 miljoner bakterier.

Kanske blev du redan här äcklad nog för att sluta läsa? Nå, i så fall är nog inte den här boken något för dig. Själv tycker jag att det är rätt fascinerande, och väljer att se det där kyssandet som romantiskt, på sitt eget sätt. Byta bakterier vill man ju trots allt inte göra med vem som helst.

Äckligt innehåller nio tydliga avsnitt om olika kroppsvätskor, så det är lätt att hoppa direkt till någon man är särskilt intresserad av. Jag gör inte det, lite för att jag ju ska recensera boken, men mest för att jag generellt är en linjär och lydig läsare. Jag föreställer mig att författaren har en poäng med den ordning hen tar upp saker i. I alla fall börjar det med saliv, följt av öronvax, talg, tårar, svett, snor och slem, bröstmjölk, slidsekret och sädesvätska.

Lite förvånande blir jag kanske allra mest tagen av öronvaxet. Här kommer Ellervik nämligen in på valars öronvax – jo, boken handlar mestadels om människokroppen, men då är ju inte sällan jämförelser med andra djur belysande – och det är fascinerande. Valar har nämligen ingen möjlighet att göra sig av med öronvax, utan samlar sin livsproduktion i vad som till slut bildar en kon av några decimeters längd. Konen får som årsringar, där man kan avläsa inte bara hur gammal valen blivit, utan också hur den har haft det, om den under olika perioder i sitt liv varit utsatt för till exempel miljögifter eller stress. Andra världskriget var en sådan stressperiod för valarna, liksom de senaste decenniernas klimatförändringar. Valar orienterar sig nämligen med hjälp av vattentemperaturen, och förändras den blir det väldigt förvirrande.

Klart värt att läsa även om det som inte vid första anblicken verkar vara det mest fascinerande, alltså. Stackars valarna.

Själv är jag annars humanist, och den här boken innehåller enorma mängder namn på olika ämnen som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att minnas eller riktigt begripa. Säkert får den som gör det ut ännu mer, men jag tycker absolut att boken fungerar bra även för den som bara är allmänt intresserad. Ellervik skriver i en lättsam stil, och redogör tydligt för vilka forskningsfrågor som är omstridda eller helt enkelt dåligt utforskade. Själva kroppen kan knappast vara ointressant för någon att lära sig mer om – kroppar har vi ju trots allt allesammans. Och de är fyllda av en massa fascinerande gegg.

Vän av ordning kan däremot invända att boken inte alls tar upp alla upptänkliga kroppsvätskor, och kanske inte ens alla som anses mest äckliga. Nu vet jag inte riktigt hur man mäter det, men bröstmjölk slå mig till exempel inte som särskilt äckligt, medan kiss och bajs lyser med sin frånvaro. De har redan fått så mycket uppmärksamhet, menar Ellervik i förordet, men jag vet inte det. Kanske i den där boomen av tarmfloraböcker som jag inte har läst? Men mensblod, eller blod i allmänhet för den delen? Och ”ta fram en spypåse” uppmanar författaren i förordets avslutning, men här finns faktiskt inga spyor, ingen galla.

Uppenbarligen finns det utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kär i kemi
• Drömmer vi om ett evigt liv?
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Frukta inte, Ulf Ellervik har tänkt igenom det här, och gjort massiv research. Resultatet är Förgiftad: Berättelser om fasor, formler och fiaskon. I boken går han igenom giftmord på giftmord, prydligt kategoriserade efter substans. En del fall är historiska, men de flesta utspelar sig från andra världskriget och framåt. Vissa fall är närmast aktuella, som de förgiftningar i en brittisk småstad, som bara häromåret ledde till att ryska diplomater tvingades åka hem från ett flertal europeiska länder, inklusive Sverige.

Förgiftad är överraskande spännande och lättläst för att vara en bok som i slutänden handlar om kemi och fysiologi. Ellerviks språk flyter lätt, och han väver skickligt samman grundläggande kemi med aktuell politik, och bitvis ren spekulation. Det hela kryddas av återkommande citat ur Machiavellis Fursten. Den som läst och tyckt om Ellerviks Ond kemi kommer med stor sannolikhet att uppskatta även denna bok om hur människors mörkaste sidor kommer fram när de använder kemi för att skada varandra i jakt på makt eller pengar.

När jag säger att Förgiftad är lätt och underhållande att läsa, så tål det kanske att påpekas att jag har en universitetsutbildning som innefattade biokemi, fysiologi och toxikologi – något som de flesta läsare förmodligen inte kommer att ha. Ellervik lägger en hel del energi på att förklara de begrepp och mekanismer som är involverade, men ibland undrar jag ändå om det inte blir lite väl tekniskt.

När ricinmolekylen når det endoplasmatiska nätverket delas den upp i två halvor genom att disulfidbryggan klyvs. Den giftiga halvan, A-delen, binder till ribosomerna och klyver med precision av en bas, en adenin i position 4324. När det händer slutar ribosomen att fungera. En enda ricinmolekyl kan förstöra 1500 ribosomer per minut. När ribosomerna slutar fungera upphör produktionen av proteiner och cellen dör.

Även om de flesta av termerna i stycket ovan har introducerats tidigare i texten, så blir det ändå ganska mycket fikonspråk. Å andra sidan går det utmärkt att skumma förbi de mer tekniska delarna för den mindre nördiga läsaren – den viktiga informationen som du behöver få med dig för fortsatt läsförståelse är egentligen bara den sista meningen.

En svår avvägning mellan pedagogik och läsbarhet ligger också i att vissa förklaringar upprepas ett flertal gånger, nästan ordagrant. I synnerhet gäller det förklaringen av hur informationsöverföring sker över synapsklyftan, och acetylkolins roll i denna. Eftersom en stor mängd gifter verkar på just signaleringen med acetylkolin är det förstås viktigt att läsaren har ett hum om hur denna fungerar, men upprepningarna blir ändå lite enformiga, och ger intryck av att det rör sig om texter som tidigare publicerats separat, och sedan fogats samman.

Ganska många djurförsök omnämns i boken. Det vore svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om toxikologi utan att prata om lethal dose 50-tester och annat elände, men för mig som är betydligt blödigare när det gäller djur än människor, så är det lite nedslående.

Med det sagt är Förgiftad både underhållande och intressant. Det kan nog hjälpa om du antingen är lite nördigt lagd med ett intresse för kemi och medicin, eller är beredd att skumma här och där för att komma fram till bitarna som mer handlar om kriminalhistoria, politik och psykologi. Och så bör du ha ett makabert intresse för mänsklighetens mörkare sida, men det har väl egentligen de flesta av oss?

Similar Posts:

• Gegget inuti
• Kär i kemi
• Spännande om kemins mörka sidor
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Roman om vetenskap och galenskap

Kaffehistorien är nog den som gjort djupast intryck på mig. Bilderna av spindelnät som spunnits efter att spindlar fått olika droger är obehagliga för den som, liksom jag, gärna dricker kaffe: med LSD i kroppen spinner spindlar ändå symmetriska och täta nät, har de fått marijuana syns fortfarande grundstrukturen i näten, även om den är långt ifrån perfekt. Men när spindlarna fått koffein blir näten alldeles skeva och odugliga till insektsfångst. Jag blir glad när författaren, lundaprofessorn Ulf Ellervik, konstaterar att resultaten kanske inte går att överföra direkt från en art till en annan, och att slutsatsen av studien nog först och främst bör vara att koffein ska förbjudas i spindlarnas värld.

Ulf Ellervik har glimten i ögat när han skriver, och det gör att även svår kemi känns lätt. När han drämmer till med ett par osedvanligt knepiga kemiska begrepp i texten inleder han med att de har ”de outtalbara namnen” ditt och datt – vilket signalerar till läsaren att man inte MÅSTE staka sig igenom dem om man inte tycker att det är intressant.

Hela boken andas en känsla av att kemi är kul och spännande – och att den är möjlig att förstå även för den som inte är fackman.

Ellervik tar fram otaliga exempel på de vedermödor olika forskare utsatt sig för, för att begripa sig på gifter, droger och illaluktande ämnen. En anekdot handlar om kemisten som lyckades samla in skunksekret för att analysera det – men fick hela universitetet emot sig, och fick avbryta försöken på grund av stanken. Idag vet man att sekretet innehåller några svavelföreningar, som också bildas när öl får stå framme i solljus – så att påstå att gammalt öl luktar skunk är alltså helt korrekt.

Ulf Ellerviks bok var prisbelönt redan innan den kom ut – i vintras fick manuset det nyinstiftade Pi-priset för populärvetenskaplig litteratur. I ett sånt läge blir förväntningar lätt extra högt ställda. Men Ulf Ellervik lyckas infria dem med råge. Han har berättarförmåga, och han lyckas visa hur kemin gör det möjligt att begripa sig på världen. Att han är bra på att använda liknelser gör inte saken sämre; att hundar har bättre luktförmåga än människor förvånar inte längre när man vet att människans luktsensorer finns i ett område som är stort som ett frimärke, medan hundens är stort som ett badlakan, hopvecklat i nosen.

De många bilderna gör också att boken är trevlig att bläddra i, och de små strukturformlerna i marginalen hjälper till att förstå varför olika ämnen med snarlikt utseende beter sig som de gör.

Bara två detaljer retar mig. Dels saknar jag ett register. Eftersom boken innehåller så många bra historier vill jag ju snabbt kunna leta rätt på dem när jag ska försöka återge dem, men inte riktigt minns hur det var.

Dels framställs nobelpristagaren Fritz Haber som ett exempel på den goda kemin. Visst, han lyckades framställa ammoniak ur luftens kväve, något som gjorde det möjligt att framställa konstgödsel – helt klart en positiv upptäckt för mänskligheten. Men att Fritz Haber var hjärnan bakom tyskarnas första storskaliga försök med stridsgas under första världskriget framgår inte i boken. Attacken skördade 15 000 offer, varav 5 000 dog. Haber utvecklade också det insektsmedel som Hitlertyskland – visserligen efter Habers död – använde för att mörda miljoner judar i koncentrationslägren.

Ellerviks slutkläm i boken är att kemin varken är ond eller god, utan helt enkelt spännande. Jag skulle vilja modifiera slutsatsen: Kemin är både ond och god. Det spännande är vad vi gör av den.

Similar Posts:

• Gegget inuti
• Allt är inte guld som glimmar …
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kemiska formler innan första världskriget
• Kär i kemi

På tisdag skriver Emelie om Sara Mannheimers Handlingen, en roman som handlar om romaner. Huvudpersonen bestämmer sig för att läsa världslitteraturen, men hon har svårt för att närma sig den.

På onsdag blir det Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade romandebut Ingenbarnsland om Miira, som växer upp i 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön. En ganska brutal men också energisk uppväxtskildring som tyvärr känns aktuellare än nånsin tycker Ella.

På fredag skriver Björn om Den gamla trädgården av den koreanske författaren Hwang Sok-yong. En stor 2000-talsroman om krig, fred och kärlek. Och chili.

På lördag gästar vetenskapsskribenten Sus Andersson. Hon har läst Ulf Ellerviks Ond Kemi och skriver alltså om gott och ont i kemins spännande värld.

På söndag skriver Ellie om Wannabe av Sara Jungersten. Det är ungt, engagerande och hudlöst för drömmande nästan vuxna.

Detta och mer därtill hos oss på Dagensbok i veckan. God litterär spis önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Sveriges Radios novellpris
• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?