Han känner sig redan från början ensam och övergiven. Alla andra verkar ha någon, men inte han. Han pluggar på universitetet, har dåligt med pengar men kanske ännu mindre inspiration att skriva om sitt valda ämne. Aristoteles och katharsis – den stora reningen som uppstår efter en tragedi.
Diskussioner om det politiska läget i Grekland varvas med hemlängtan och minnen och en gnagande insikt om att kanske han kanske aldrig kommer kunna resa hem. Ett väldigt aktuellt ämne även i det Europa vi lever i idag

Livet i studentkorridoren är från ett perspektiv enkelt för Christos. Han har ett litet rum och delar kök med flera andra. Alla som har bott på det här sättet vet att det både kan vara en välsignelse så väl som en förbannelse. Allt beror på var man är själv, från dag till dag. Sällskapet är påtvingat och kan inte alltid väljas bort. Christos hanterar det med jämnmod. 

I andra aspekter är korridorslivet komplicerat för Christos. I samma korridor bor nämligen Raina med sin familj – man och dotter.. Raina är en kvinna som från första stunden fångade honom med sin utstrålning och aura av lycka. 

Han och Raina har en stark kemi mellan sig men intrycket är att hon kan aldrig bli hans. Kan Raina tillhöra någon överhuvudtaget eller är hon en person som alla har till låns en kortare tid i livet?
Det ständiga tvivlet hos Christos är ett återkommande tema, varför är han inte älskad? Varför kan han inte få ihop sina texter och hypotesen i uppsatsen?

Kallifatides har skrivit en fin och melankolisk bok om att söka efter den sanna lyckan. Han beskriver Christos känsla av den ändlösa ensamheten och den obehagliga känslan av att vara nästintill osynlig mycket fint. Lägg på ett filter av en omöjlig förälskelse och lyckan uppenbarar sig faktiskt men den är förkrossande skör.

Similar Posts:

• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Demokrati! Revolution!
• Varför äter vi inte alltid goda saker?
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Att söndersprängas till en helhet

Alltså, i grund och botten pekar den på ett väldigt viktigt problem: med allt mindre litteraturundervisning i skolorna – hur får man ungarna att läsa? Tydligen genom att sätta Strindberg och Heidenstam i händerna på dem, enligt folkpartiet. Den förutsägbara (och inte helt felaktiga) reaktionen är förstås att det, om man ska införa en svensk litteraturkanon, blir en sjuhelsikes massa döda vita män. Herr varulvsögonbryn Leijonborg såg ett klaver och satte båda fötterna rejält i det:

Men vi har ju våra duktiga invandrarförfattare också, Theodor Kallifatides tycker jag definitivt skulle platsa.

Att Kallifatides efter 40 år i Sverige och en sjuhelvetes massa böcker på svenska fortfarande räknas i första hand som ”invandrarförfattare” är ju… jaja. Det har sagts mycket om det redan. Givetvis var nu pressen på folkpartiet att visa att de inte alls är inskränkta. Man hör liksom hur snacket går på kansliet: ”Fort! Fort! Kom på en duktig invandrare till!” Och mycket riktigt, några dagar senare skriver Cecilia Wikström i DN:

Definitivt hör också Edith Södergran, född i St Petersburg och död i Karelen till de författare som kan komma att finnas med i den svenska litteraturkanonen.

Att Södergran efter att ha varit död i snart 85 år fortfarande räknas i första hand som… jag menar, hon var finlandssvenska; svenska var hennes modersmål. I generationer tillbaka. Och rätta mig gärna om jag har fel, men bodde hon ens någonsin i Sverige? Och om nu Södergran ska kvoteras in först nu, hur länge måste Tove Jansson och Willy Kyrklund vänta?

I grund och botten pekar väl alltihop på ett tänk som minst lika problematiskt som bristen på kvinnor och invandrare i listan: oavsett hudfärg eller könsorgan ska det vara gamla erkända författare. Södergran, OK, men Anyuru (och för den delen även alla duktiga… eh… vad nu motsatsen till ”invandrarförfattare” är… som faktiskt skriver om dagens samhälle) får vänta till någonstans runt 2075. Litteraturen ska inte leva, den ska huggas i sten och bevaras och det ska stå dörrvakter utanför finrummen.

Och frågan är om inte hela debatten har tappat bort grundtanken, att få folk att bli läsare. Nog är det viktigt att läsa klassiker, men varför börja där? Varför kan inte folk få börja med något de kan känna igen sig i och sedan röra sig vidare mot Almqvist, Martinson, Martinson och gänget? Varför inte skapa ett naturligt sätt att läsa snarare än att tvinga på ungarna ett Sverige som inte längre finns?

(Sen har vi ju också frågan om varför skolbarn i första hand ska läsa svenska klassiker och inte, säg, Dostojevskij eller Austen i översättning. Men det här skulle bara bli en kort kvällstanke, så vi skippar det tills vidare. Debatten lär hur som helst fortsätta ett tag till på kultursidorna. Men ett tips till fp om ni behöver fler invandrarförfattare: Jan Guillou är hälften fransk och hälften norsk!)

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Och kvinnorna?
• The Book of Love (is long and boring)
• Biografi om en bokälskare

Om man fokuserar på hela paret Tikkanens författarskap har de mycket ofta skrivit sina böcker i dialog med varandra, ofta ur ett självbiografiskt perspektiv. Märta Tikkanen blev en feministisk ikon i Norden på 1970-talet, i samband med att Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekssaga utkom. Den senare är en bok som mycket konkret beskriver samlivet med en alkoholist. Så länge skrivandet var en småtrevlig hobby hos Märta Tikkanen kunde det accepteras men när hon skrev om makens alkoholism blev det svårare. De två konstnärerna i det tikkanenska äktenskapet gled alltmer in i en värdediskussion som handlade om vem som egentligen var den stora konstnären i familjen? Det var någonting som framför allt blev ett problem för honom.

I äktenskapsbiografin redogör Märta Tikkanen också för rent praktiska problem i konstnärsfamiljen. Vem är det som lagar mat, diskar och städar och sköter allt annat praktiskt? Det faller förstås på Märta Tikkanens lott, men samtidigt är hon också författare och dessutom förvärvsarbetande som rektor för ett vuxenutbildningsinstitut. Mycket av arbetsfördelningen i hemmet handlar om tidsfördelning. Märta Tikkanen lider av tidsbrist medan maken har för mycket tid. Och han förtjänar som grafiker lika mycket på en eftermiddag som hon på en månad.

I boken Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap får Märta Tikkanen sista ordet. Det är en mycket ömsint men också naken beskrivning av hur hon upplever livet med den geniala författaren och bildkonstnären, som drivs av en stark narcissistisk problematik. Han pendlar mellan en rent övermänsklig uppfattning om sina egna möjligheter och svåra depressiva skov där flaskan är den stora tröstaren. Mot slutet av äktenskapet insjuknar han i leukemi och de depressiva perioderna blir längre. P.g.a. medicineringen blir han också paranoid vilket givetvis också inverkar på hans relation till hustrun.

När man läser boken Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap upplever man att det är starka krafter och känslor som kolliderar. Två konstnärer, som arbetar med samma medium, att skriva självbiografiskt baserad fiktion, delar också hem och säng. Till en början uppskattar båda varmt varandras konstnärskap men med åren blir tävlingen allt hätskare. Som läsare sugs man in i konflikten och som kvinnlig läsare är det förstås lätt att ta parti för Märta Tikkanen. Men boken behöver inte läsas som en svart-vit skildring. Tvärtom kan det vara roligt att läsa boken parallellt med Henrik Tikkanens självbiografiska romaner, den s.k. adresserien, med Brändövägen 8 som den absoluta pärlan. Såväl i hans romaner som i Märta Tikkanens bok, vimlar det av verkliga personer, innanför eller utanför kulturetablissemanget i Finland och i Sverige. Som finlandssvensk är det förstås lite kittlande att läsa en bok med avslöjande historier om verkliga personer som man nästan känner eller åtminstone har hört talas om. Men också för en läsare i Sverige kan det vara intressant att läsa om hur Henrik Tikkanens trognaste vän, Theodor Kallifatides, tillkallas för att få honom att sluta supa. Som läsare känner man sig som något av en voyeur, man skyfflas in i det tikkanenska hemmet och suger åt sig varje detalj med stor begärlighet.

Similar Posts:

• Han ska få se hur det känns
• Den äktenskapliga rävsaxen
• När självbiografin är som bäst
• Att skriva sig själv och andra
• Uppdaterad genikanon

Grundhistorien är rätt typisk. En kvinnlig kommissarie har varit bovar på spåren. De hotar henne och hon utnyttjas sexuellt. Hon har sedan tidigare kontakter inom den undre världen men hennes kontaktman dödas strax efter att kommissarien blivit drogad i sitt hem. Samtidigt som kontaktmannen dödas hittas en kvinna innebränd. Dessutom så befinner sig en stor schackspelare i Stockholm och Nobelpriset ska delas ut. Alla dessa händelser är kopplade till varann men frågan är hur.

Boken har absolut flera fördelar. Den går rasande snabbt att läsa. Den har en intrig som utan större problem rullar på och persongalleriet är ganska stort. Dessutom så har den fått mig att skratta flera gånger. Det finns flera helt absurda skeenden i denna bok och de förmedlas utan tillstymmelse till ironi.

Det ovanliga greppet i denna kriminalroman är att allt handlar om sex. Det är ju i sig fascinerande men det kan bli lite mycket av det goda. Kriminalinspektörerna är alla sexuellt frustrerade. Detta botas med sexuella fantasier om alla, från kollegorna till vittnen och förövare. Huvudpersonen blir ju som sagt sexuellt utnyttjad. Hennes tidigare kontaktman (som är rysk torped) var mycket attraherad av henne när han var i livet. Huvudpersonen har även en sexuell förbindelse men en av de misstänkta.

Kriminalgåtan i sig har alltså hela tiden en sexuell under- eller överton. En av de mer skrattretande episoderna utspelar sig när en av kommissariens kollegor har sex med ett vittne. Han lyckas nämligen med förförelseakt, älskog, betraktelse av trädgård genom sovrumsfönster och småmys innan bullarna som kvinnan ställt in i ugnen är klara. Inte illa pinkat på fem minuter som normala bullar behöver för att få trivsam färg i ugnen.

Det som dock gör det lättare att hålla sig för skratt är att alla svenska människor är laglydiga, om än försoffade och sexuellt otillfredsställda medan människor med invandrarbakgrund är kriminella och naturligtvis sexuellt otillfredsställda. Hade gärna sätt en variation, naturligtvis av det genomgående översexualiserade draget i boken men framförallt av det stereotypa persongalleriet.

Similar Posts:

• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Mord i ruggig höstskog
• Bättre än väntat, men inte bra
• Melankoliskt sökande efter lyckan 
• Jag är en invandrare

I En kvinna att älska minns Kallifatides det liv som varit och framförallt minns han stunderna med nära vännen Olga som gått bort i cancer. Det är Olgas öde som är den röda tråden i historien, det är Olga han hela tiden återkommer till, det är hon som är kittet.

Åtminstone borde det i alla fall vara så, men Kallifatides verkar ha ett för stort ego för att låta någon annan spela huvudrollen och Olga blir egentligen bara en perifer karaktär, en ursäkt att skriva den här tämligen ointressanta boken.

Kallifatides tycks ha tagit tillfället i akt att måla ett smickrande porträtt av sig själv, ett porträtt som inte blir trovärdigt. Inte för att man inte tror på berättelserna, utan för att han inte balanserar upp de smickrande porträtt han målar av sig själv med något. Han vågar helt enkelt inte bjuda på sig själv.

I en bok där man förväntat sig att Kallifatides skulle måla upp ett vackert porträtt av vänskap och försöka skildra hur döden påverkar oss slutar det istället med att han slår sig själv på bröstet på merparten av bokens 160 sidor.

Han tycks inte ha något substansiellt att säga. Då och då lyckas han få till en och annan vacker formulering, men när man söker efter essensen i dem så finns det inte mycket där. När han förklarar varför han blev författare och inte filosof så frågar man sig om han verkligen har så pass dålig självkännedom, om man nu överhuvudtaget kan välja att bli filosof så bör man nog ha litet mer att komma med.

Om En kvinna att älska inte har så mycket att komma med ur ett filosofiskt perspektiv så har den inte så mycket mer att komma med ur ett litterärt perspektiv heller. Den här typen av självbiografisk anekdotonani är knappast någonting nytt, det här har gjorts förr och det har gjorts fruktansvärt mycket bättre. Skall man skriva någonting självbiografiskt så måste man vara beredd att bjuda på sig själv mer än så här, man kan inte ägna en hel bok åt att belysa sina förtjänster.

Om Kallifatides skall lyckas skriva någonting som tilltalar den här läsaren måste han nog först rannsaka sig själv och lära känna sina egna begränsningar, för det här är inte bra, det är i och för sig inte heller dåligt, det är bara tråkigt.

Similar Posts:

• Jag är en invandrare
• Melankoliskt sökande efter lyckan 
• Den svenska synden?
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Ingen kanonidé

"Det var viktigt att inte bli en främling i mina landsmäns ögon, sedan blev det viktigt att inte vara en främling i svenskarnas ögon. Det slutade med att jag blev främling inför båda." "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om det undgår ossÂ… endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt." "Vi förstår inte det liv vi lever därför att vi försöker förstå ett annat liv än det vi lever."

Vad jag upplevde, från bokens början till dess slut, var den hisnande känslan av att läsa en författare vars röst speglar ens egna tankar och uttrycker känslor man själv haft men inte hittat ord för. Och även om främlingsskap i olika former är en universell mänsklig upplevelse, tror jag att mitt eget igenkännande till stor del beror på att även jag är en invandrare, om än åt andra hållet jämfört med Kallifatides.

En del svenska bekanta småskrattar när jag säger att jag är invandrare, som om det nästan vore lite löjligt att en svensk skulle kunna vara just det. Ur svenskt perspektiv är ju en invandrare någon som kommer till Sverige, inte en svensk som flyttar utomlands. Då är man snarare utlandssvensk, vilket verkar vara något helt annat än en invandrare. Men eftersom jag har bott i Kanada sedan 1991, har permanent uppehållstillstånd här, och dessutom tänker ansöka om kanadensiskt medborgarskap nu när Sverige erkänner dubbla sådana, är jag väl just en invandrare.

Jag kände igen mig själv i mycket av Kallifatides bok, till exempel i beskrivningen av mötet med det nya landet som en förälskelse, en förälskelse som visserligen förändras med åren men som inte helt försvinner så länge som man, med författarens ord, finner nya detaljer att förälska sig i. Också skildringen av hur det är att ha två språk kunde jag identifiera mig med: hur språken blir som två själar inom en, med varsin ton och färg, och att även förhållandet till det nya språket, som man visserligen kan lära sig behärska men som ändå alltid förblir ett till synes omätligt djup av oupptäckta nyanser och skiftningar, även det är en slags förälskelse.

Kallifatides berättelse om att komma hem till sitt gamla land bara för att inse att man inte längre hör hemma där heller fann jag särskilt gripande. När han i boken besöker sin gamla grekiska hembygd tillsammans med sin svenska fru säger han beklagande till en gammal skolkamrat, som själv utvandrat till USA, att de blivit turister i sitt eget land. Denne svarar: "Nej, vi är inte turister. Din hustru är turist. Du och jag är främlingar. Hon gläder sig, men du och jag sörjer." Den sorgen känner jag igen.

Även det yttersta främlingsskapet, som Kallifatides beskriver som "att bli främling inför sina egna ögon", är mig bekant: att man ibland kan känna sig som en utomstående i sitt eget liv, avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans.

När jag läste boken slogs jag inte bara av likheterna utan också av skillnaderna i våra invandrarupplevelser. Skillnader som säkert beror på många saker, men delvis har att göra med vilket land vi emigrerade till. Han till ett Sverige som fortfarande brottas med invandringen som "ett problem", vare sig man vill lösa det problemet genom att stänga gränserna eller med mer invandrarvänliga åtgärdsprogram. Jag till ett Kanada vars hela existens byggt och bygger på invandrare, och där invandring, trots att rasism och diskriminering förekommer, ses som naturlig och till och med önskvärd. Kallifatides frågar sig om samhället är berett att möta det nya. Svaret på den frågan verkar vara betydligt mer problematiskt i Sverige än i Kanada.

Men oavsett vilket land man utvandrar från och invandrar till, kvarstår det faktum att en invandrare för alltid måste leva med främlingsskapet som en ofrånkomlig del av sin identitet. Man blir inte någonsin kvitt det, man blir aldrig någonsin riktigt hel. Det finns visserligen en lustfylld frihet i detta fragmenterade utanförskap, i att omformulera sig själv, "att skapa sin egen saga" som Kallifatides skriver. Också det känner jag igen och det är en av orsakerna till att jag inte ångrar mitt eget utvandrande. Men känslan av att något alltid fattas, av att man ständigt lever emellan, försvinner aldrig. För trots att man som invandrare med tiden blir en främling i sitt gamla land, bär man alltid med sig tillräckligt av det för att man ska förbli en främling även i det nya landet.

Med Theodor Kallifatides som förebild erkänner jag mig därför som Kainsmärkt och skyldig: Jag är en invandrare, en svensk och en främling.

Similar Posts:

• Bättre än väntat, men inte bra
• Ingen kanonidé
• Melankoliskt sökande efter lyckan 
• Den svenska synden?
• Hur många konstnärer rymmer ett äktenskap?

I litterära sammanhang har Birro tidigare främst gjort sig känd som poet, bland annat med diktsamlingarna i den andra världen… (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). Den bok jag nu läst är Birros romandebut: Alla djävulska främlingar.

Romanen utspelar sig under ett dygn i ett Göteborg där vintern just börjat släppa sitt grepp. Berättaren och huvudpersonen är Joakim, som har en hel del gemensamt med Birro. Liksom Birro härstammar Joakim från Italien och precis som författaren jobbar Joakim med radio och ägnar sig åt poesi.

Den mesta av Joakims tid har kommit att kretsa kring Jasmine. Denna Jasmine är den senaste i raden av Joakims kärlekar, men sedan ungefär ett år tillbaka lever de åtskilda, och har inte sett varandra under denna tid. Denna dag då boken utspelas har Jasmine blivit overklig för Joakim alltför länge.

Romanen utspelar sig visserligen endast under ett dygn, men den tid det tagit att komma fram till denna dag har ju tagit hela Joakims hittillsvarande liv i anspråk. Därför är denna förflutna tid ständigt närvarande i Joakims liv, och på så vis en del av denna aktuella dag – en dag då det förflutna gör sig alltför påmint. Han bestämmer sig därför för att söka upp Jasmine, för att åter göra henne verklig i sitt liv.

Stilmässigt ger sig Birros bakgrund som poet till känna mycket tydligt. Språket håller i många bitar en ganska hög abstraktionsnivå, där han på mer traditionellt diktarmaner, försöker sammanfatta händelse- och tankeförlopp i några för kärnfulla poetiska rader. Ett bra exempel på hans poetiska berättarstil tycker jag mig finna i följande rader:

Allting vacklar och skiftar form, inte bara vanans makt och vardagen som sådan utan i högsta grad det förflutna.

Människor man älskat och som man plötsligt av någon anledning inte längre kan leva tillsammans med avsäger sig allt oväsentligt i en medvetande.

Färgskalan förskjuts.

Allt det blyertsgrå viker undan, förlorar sin innebörd.

Kvar blir de grälla färgerna och ytterligheterna.

Minnet tar avstamp i det mest skiftande, i det man aldrig trodde ägde någon beständighet.

Denna berättarform för mina tankar till en ung Theodor Kallifatides författande, men medan den senare i mitt tycke kan sammanfatta sanningar som man som läsare inte reflekterat över tidigare, på ett lysande vackert vis, når Birro inte riktigt ända fram.

Det framgår på flera ställen i texten hur högt Birro värderar ordens betydelse, och det är väl också i sina språkliga formuleringar, trots den nyss nämnda kritiken, som Birro har sin styrka. Denna styrka är dock samtidigt en av hans svagheter: det poetiska språket tenderar i längden att bli tungrott då det används i en roman.

Berättelsen utspelar ju sig som sagt under endast ett dygn, så det är knappast en snabb och händelserik historia, vilket jag i och för sig antar inte är syftet. Istället lyckas berättelsen gräva tämligen djupt i huvudpersonen Joakim inre funderingar. Som läsare kastas man ofta i olika riktingar angående Joakims relation till Jasmine, som även är det centrala temat för handlingen. Jag får aldrig någon riktig klarhet (och önskar heller inte ha) om varför Joakim egentligen saknar Jasmine så förtvivlat, och jag tror inte att Joakim vet det riktigt heller. Saknar han henne för att han uppriktigt älskar henne? Saknar han den fantasigestalt han skapat av minnen i efterhand? Saknar han vetskapen av vad Jasmine gör när han inte vet det – träffar hon djävulska främlingar?

Sammantaget är Marcus Birros romandebut ordinär. Den är förvisso välskriven och handlingen berör emellanåt, men det känns samtidigt trögt, och vissa avsnitt känns omotiverade. Dock torde Birro ännu vara en lovande författare, med tanke på hur väl han hanterar den språkliga delen av författandet. Det är också imponerande hur självutlämnande han kan vara i sitt skrivande, för det är han väl?

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Sökaren som tagit nya uttryck …