Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.

Similar Posts:

• Fascinerande konstnärsöde
• Ren och skär kunskapsglädje
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vackra bilder till trist text

Rent praktiskt är förstås Urmodern den första bok som ges ut under namnet Åsa Schagerström. Hennes tidigare, Åsa Grennvall, är betydligt mer väletablerat.

På ett mindre bokstavligt plan handlar Urmodern om att iscensätta sig själv just som ny, som den första i ett släktled avskuret från det förflutna. Den handlar om friheten och lugnet i det historielösa, men samtidigt om förlusten av rötter och förankring. Kanske inte så mycket om förlusten av det där förflutna som man faktiskt vill avskärma sig ifrån, som om saknaden av det som aldrig har funnits. Det som borde funnits där.

Den som följt Åsa Grennvalls serieberättande har ett sammanhang till den här mer abstrakta berättelsen, en historia av uppväxt i en dysfunktionell familj och dysfunktionella relationer. Urmodern är inte en sådan konkret berättelse. Kanske ska man inte kalla den en berättelse alls? Jag vacklar lite. Orden och bilderna finns ju ändå i ett flöde som går att läsa som en utveckling, eller helt enkelt som variationer på ett tema.

Urmodern kan stå på egna ben, men också läsas som en tydlig fortsättning på ett författarskap, eller kanske mer korrekt konstnärskap. Grennvall/Schagerström har flera gånger tidigare broderat omslagen till sina serieromaner, och med Urmodern tar hon steget fullt ut och gör en helt igenom broderad bok. Jag tycker att den är fullkomligt ljuvlig.

”Hörs orden bättre om de broderas?” är en fråga som ställs såväl inne i boken som i baksidestexten. Svaret måste bli ja. Långsamhet, omständigheten i att brodera ger orden en annan tyngd, på något sätt även ett lite lugnare lästempo. Ofta är några ord infogade, liksom ändrade eller rättade, på en egen liten lapp. På något uppslag är tyger och sömmar helt sönderklippa och sammanfogade på nytt. Fogar och överlappningar får finnas med. Arbetet är synliggjort.

På så sätt hänger form och innehåll samman fullständigt sömlöst (fast just inte sömlöst). Det går att skapa nytt liv, att bestämma sig för att föda sig själv ny. Men det är ett tungt jävla arbete.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
• Jag, mig själv och alla ni andra

Journalisten Gunilla Ander försöker i den här boken spåra bomullens ”solkiga historia”. Hon reser till diktaturens Uzbekistan, där barn används som obetalda tvångsarbetare för att skörda bomullen åt diktatorn. Vi får reportage från de fattiga bomullsböndernas situation i Övre Volta, liksom från subventionerade bomullsproducenter i södra USA. Författaren spränger också in historiska skildringar från tidigmodern tid, från den brittiska industriella revolutionen och från 1800-talets amerikanska Söder, där slaveriet krönte ”King Cotton”. Ett stort stycke av boken ägnas också åt samtida förhandlingar om handelspolitik inom ramen för Världshandelsorganisationen, WTO.

Det är således en ambitiös bok. Samtidigt lider den av fenomenet att den greppar efter för mycket. Konsekvensen blir att den hastar igenom så många saker att inget känns helt avslutat. Det här bättras inte på av att Ander verkar förutsätta att läsaren inte har några som helst förkunskaper. Det må vara en god föresats, men grundläggande introduktioner till allt från vad ”landgrabbing” är till Världsbankens uppkomst förtar än mer av fokus i den här boken. Det hade varit bättre använt sidutrymme att höja ribban en smula, och låta läsaren söka basal information någon annanstans om man så behöver, för att istället fokusera mer på bokens tema.

Boken innehåller flera viktiga kapitel. Reportagen från Uzbekistan och Övre Volta är utan tvekan de mest intressanta delarna – men alltför många frågor känns tyvärr obesvarade när författaren snart byter ämne igen. Kapitlen om WTO:s handelspolitik är informativa, men inte lika levande eftersom de är mindre av reportage och mer referat av ett händelseförlopp.

En bestående känsla är att det är lite oklart vilka som utgör den här bokens målgrupp. Kanske är det den engagerade konsumenten, som söker lite kött på benen i den här frågan. Ander avslutar boken med ett hoppfullt budskap: du kan påverka branschen som konsument. Flera företag, som Tesco och H&M, har börjat ta frågan om bomullsodlingens villkor på allvar, och tillämpa så kallade CSR-program (”corporate social responsibility”), menar hon. Här hade det varit intressant om författaren hade skrivit mer om erfarenheterna av de CSR-program som funnits i många år på produktionssidan inom textilbranschen. I vilken mån har de verkligen fått positiva konsekvenser, och i vilken mån har det varit ett spel för gallerierna, ”greenwash” för att lura intet ont anande konsumenter?

Genom att köpa kläder som tillverkats med schysst bomull – rättvisemärkt sådan, där extern kontroll gör att man som konsument kan vara säker på att det högre priset verkligen kommer rätt personer till del – så kan man bidra till en positiv utveckling för några av världens fattigaste bönder. Det är iallafall ett budskap som förhoppningsvis kan hörsammas av många läsare.

Similar Posts:

• Global utsugning dissekerad
• Hur gör man?
• Tillbakablick
• Levande om socialismens död
• En revolution i det tysta

De Geers bilder, tillsammans med Johanna Halds mer melankoliska, naturnära modefoto, med skisser, tygprover, flyers och affischkonst sätter sin prägel på Salka Hallström Bornolds otroligt fina bok om Mah-Jong, tidsenligt döpt efter ett Mao-citat: Det är rätt att göra uppror. Till och med innehållsförteckningen, med stora, röda, handritade bokstäver över ett helt uppslag, är så fin att man blir rent lycklig av den.

Och precis som Åsa Mobergs Mah Jong-roman Snart är det 1968! fångar Hallström Bornolds bok en hel tidsanda och den föreställningsvärld som vi förknippar med decenniet kring 1970.

Att Mah-Jong klädde 68-rörelsen är visserligen en överdrift, menar Hallström Bornold. Stora delar av både vänstern och musikrörelsen var alldeles för macho för att visa sig i Mah-Jong. Framför allt klädde man kvinnorörelsen och den nya, jämställda mannen. ”Herrmodet har lika svårt att frigöra sig från sin manschauvinism som könsrollen i sig, vilket naturligtvis hänger ihop”, konstaterar Hallström Bornold och slår fast: ”Som fenomen i modets och jämlikhetens historia är velourmannen fullständigt unik, och förtjänar ovillkorlig upprättelse.”

- Debatten om velourmannen kom på 80-talet, och som en fullständig överraskning för mig. Det stämde väl in på min analys om en backlash på svenska, säger Grupp 8-grundaren Gunilla Thorgren.
- Det var fruktansvärt reaktionärt, ett sätt att skrämma männen som man tidigare skrämt kvinnor – att vi inte var riktiga kvinnor om vi inte stannade hemma med våra barn. Nu försökte man skrämma de män som försökte vidga sig utanför det auktoritära och dominanta. Budskapet var detsamma: du är ingen riktig kvinna, du är ingen riktig man – in i fållan med dig.

Det är rätt att göra uppror tar ett brett, roligt och lättillgängligt grepp om 1960- och 70-talen och kretsen kring Mah-Jong. Den tecknar i korta drag de tre unga formgivarnas historia – Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson – liksom deras föregångare bland kvinnliga formgivare. Den diskuterar könsroller, produktionsförhållanden och politik och framför allt levandegör den ett visionärt förhållningssätt till mode och företagande som kanske inte alltid höll hela vägen, men ändå fascinerande långt.

Kritik saknas visserligen inte. Mah-Jong blev aldrig de baskläder för vanligt folk som man drömde om att vara. Teko-industrin, den svenska tillverkningen av tyger och kläder, försvann hopplöst iväg till låglöneländer, trots det lilla företagets engagemang. Men de stora drömmarna imponerar, inspirerar fortfarande.

Viljan att skapa hållbara, vackra kläder, tillverkade under drägliga arbetsförhållanden och med minsta möjliga miljöpåverkan. Att ta strid för arbetarna och medvetandegöra kunderna om produktionen och om världens tillstånd. I butiken visades pedagogiska utställningar och bildspel, postorderkatalogen hade klart folkbildande ambitioner och hösten 1972 bytte man ut alla sina reklambilder i Stockholms tunnelbana mot Vietnam-affischer.

”Svart färgas numera med svavelfärger mot tidigare direktfärger, vilket ger en jämnare svart nyans”, kan man läsa i ett protokoll från 1973. ”Men svavelfärger förstör naturen. Med direktfärger får man större varianter”:

Men det är ju helt vansinnigt att inte acceptera att tröjan har en annan nyans än byxan, när man vet att det beror på att bomullen är ett naturmaterial som tar åt sig färg olika, och att ett ’perfekt’ färgbad innebär att Mah-Jong bidrar till naturförstöringen. Vi måste istället förklara detta för våra kunder.

Är det inte en tilltro till människan som man kan bli alldeles tårögd av?

Similar Posts:

• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?

Förmodligen inte tillräckligt åtminstone. För det är förmodligen lättare att inte veta om det. Sanningen är ju dock så brutalt uppenbar; det enda sätt som ekvationen går ihop på är genom att de som tillverkat plagget du just har köpt får ingenting betalt. Ja, så gott som ingenting åtminstone. Någon eller några kronor per plagg.

Det är också verkligheten så som den ser ut idag. De stora klädkedjorna har förlagt all sin produktion till låglöneländer som Kina, Kambodja och Bangladesh. Ett människoliv kan man här köpa för någon krona i timmen. Främst är det unga kvinnor som anställs i de stora klädfabrikerna, eftersom de ofta är lydigareÂ… Men det räcker inte med att lönerna är låga. Arbetsmiljön suger. Dagarna långa. Övergreppen många.

Allt det här dokumenteras i Sverker Lindströms bok Gränslösa kläder. Boken baseras både på egna resor och på rapporter och utredningar från en rad organisationer som arbetat med att försöka förbättra klädarbetarnas situation. Och det finns ett tydligt mönster – de stora klädföretagen gör ingenting för att förbättra situationen utom under press från allmänheten och från fackföreningar. Vinstintresset är betydligt starkare än någonsin tron på ett människovärde. Nu bör man förstås komma ihåg att märkeskedjorna långt ifrån är de enda som tillverkar under de här förhållandena, tvärtom. De är väl kanske främst ett enklare och tydligare mål att kritisera, än ett anonymt företag som inte ens finns etablerat i vårt land, ett faktum som Lindström tyvärr inte diskuterar i sin bok.

Lindström diskuterar också frågan om begagnade kläder, och handeln med dem. Många tror kanske att de kläder vi slänger till återanvändning i olika boxar runt om i landet faktiskt går till fattiga och behövande på olika håll – i Sverige och i andra länder. I praktiken är det dock en stor, global industri med begagnade kläder, som flera av de svenska insamlingsorganisationerna är involverade i. Här kan man göra sig en rejäl hacka på bättre begagnade varor. Men det drabbar också textilindustrin i de länder dit de begagnade kläderna exporteras.

Lindström har helt klart gjort ett gediget arbete med att söka bakgrundsmaterial till sin bok. Här finns rapporter och studier från en lång rad olika källor. Men det är kanske också en av bokens svagheter – den baserar sig så mycket på dessa rapporter, och så lite på egna resor och iakttagelser, att det blir aningen träigt. Inte ens de gånger då Lindström själv är ute och reser(vilket upptar en mycket liten del av bokens längd) låter han klädarbetarna själv komma till tals. Det blir en lång eländesbeskrivning från land efter land, fabrik efter fabrik. Människorna försvinner bakom alla fakta.

Similar Posts:

• Bomullens skitiga historia
• Bättre och bättre dag för dag
• Idissling pågår
• Arbete mot kapital
• Inte mitt felÂ…