En sak är i alla fall säker: det är bara några dagar tills den nyvalde presidenten Joe Biden ska ta över, men allting handlar fortfarande om Donald Trump och den stora amerikanska minoritet som fortfarande föredrar hans version av USA.

På ytan kan det verka som en konstig tidpunkt att lyfta fram Ta-Nehisi Coates bok Vi hade makten i åtta år. Den handlar väl ändå om de föregående amerikanska valen, de av Barack Obama 2008 och 2012, och det av Trump 2016? Jovisst, men den handlar framför allt om amerikansk historia och om hur valen av dessa båda sinsemellan vansinnigt olika presidenter blivit möjliga. Om de grundläggande historiska konflikter som fått Coates att ge sin bok underrubriken ”En amerikansk tragedi”. Där platsar sannerligen attacken mot Capitolium in.

”Vi hade makten i åtta år” kan låta som om det syftar på just Obama-administrationen, men det är ett citat som går betydligt längre tillbaka. Det inleder ett försvarstal för vad som åstadkommits i South Carolina under åren efter det amerikanska inbördeskriget. Den som talar är Thomas Miller, en av delstatens få afroamerikanska kongressledamöter, och året är 1895. ”Vid det här laget”, skriver Coates,

hade rekonstruktionen under flera år målats upp som en i grunden korrupt period av ”svart styre”. Man sa att South Carolina var på väg att ”afrikaniseras” och hotades av barbari och omoral. Genom att framhäva vad de svarta invånarna åstadkommit under förvaltningsperioden och samtidigt lyfta fram dem som människor med god moral, hoppades Miller kunna övertyga de – utan tvivel rättrådiga – South Carolina-borna att trygga afroamerikaners medborgerliga rättigheter. Han talade för döva öron. I 1895 års konstitution lades både läskunnighet och egendomskrav till som villkor för att få rösta. När detta inte räckte för att upprätthålla den vita maktordningen, sköts, torterades, misshandlades och vanställdes i stället svarta medborgare.

”Om det fanns något som South Carolina-borna fruktade mer än dålig svart förvaltning,” skrev historikern W.E.B. Du Bois, ”så var det välfungerande svart förvaltning”. Thomas Miller blev den sista afroamerikanska kongressledamoten från Södern ändå fram till 1972.

I samma ljus måste Trumps valseger 2016 förstås, menar Ta-Nehisi Coates. Han är motreaktionen mot USA:s första svarta president.

Jag tänker på det här när jag ser bilderna på demonstranter som tar sig in i kongressbyggnaden i veckan. Inte ser jag några icke-vita ansikten bland dem (även om Trump förstås även har sådana väljare). Men trots att Trump måste vara den mest öppet rasistiska (eller för den delen sexistiska) president som åtminstone jag kan minnas i min livstid, så lyser den så kallade rasfrågan nästan alltid med sin frånvaro när hans popularitet ska förstås och förklaras. Man talar om hans väljares utbildnings- och inkomstnivå, om missnöje med ”etablissemanget”, men mycket sällan om det faktum att så väldigt många av dem är vita.

Nu handlar inte Coates bok i första hand om Trump, eller ens om Obama, utan om hela det komplexa amerikanska samhälle som fört fram dem båda två till makten. Den handlar om amerikansk historia och de såriga relationerna mellan svarta och vita som i stor utsträckning präglat den, från slaveri, Jim Crow-lagar och lynchningar, till dagens ekonomiska klyftor, nymoralism och massfängslanden.

Vi hade makten i åtta år är sammansatt av åtta olika texter med olika teman, en för vart och ett av Obamas år i Vita huset. Boken ger ibland inblick i fenomen som kanske inte riktigt nått Sverige, ibland helt enkelt skarpa analyser av diskrimineringens historiska tyngd. Texterna vävs samman av Coates personliga kommentarer, och blir därför en ovanligt välfungerande samling. I dessa kommentarer blir boken också något av en självbiografi. Den går lika bra att läsa från pärm till pärm, som att bara hoppa in i någon text med särskild intressant tema, som den mest kända (och även separatutgivna) ”Till skadeståndets försvar”.

Fast jag skulle ju inte vilja missa ett ord han skriver. Den här boken är central för att begripa det konfliktfyllda landet i väster, och det går inte en dag av nyhetsrapportering därifrån utan att jag saknar och refererar till Coates skarpa blick och vidare historiska sammanhang.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Spännande men alldeles för spattigt
• Alla är underställda slaveriet
• Den amerikanska vänstern

Hur ska det bli i romanform, tro? Det kan ju bli stolpigt. Smarta politiska tankar klädda i alltför tunna kostymer. Plakatlitteratur.

Men nej. Nu tänker jag att jag faktiskt borde ha vetat bättre. En författare med sådan fingertoppskänsla för nyanser blir inte stolpig. En författare med sådan språkkärlek och människokärlek blir inte platt. Coates är oerhört påläst, men också djupt engagerad, både i de bredare historiska företeelser han skildrar och i människorna.

För mig börjar det ändå en smula trögt. Romanens första meningar är inte att leka med, och jag skulle önska att översättare (denna är ändå mycket bra) kunde vara något friare i sin meningsbyggnad. Vad som är en rimlig mening på engelska (för att inte tala om franska eller tyska, vad jag förstår) är inte nödvändigtvis det på svenska. Mitt i handlingen, mitt i romanens övernaturliga inslag – ja, för det finns ett sådant också – så har jag lite svårt att ta mig in.

Dagen efter att jag läst ut boken går jag tillbaka och läser om de här första sidorna, och då vet jag inte riktigt vad det var som kändes så tungt. Ja, det är ganska diffust, och väldigt intensivt. Fullkomligt matat med de teman som bär hela romanen. Möjligen lite mycket på en gång.

I denna inledningsscen är huvudpersonen Hiram på hemväg. Han kör sin vite herre, Maynard Walker, och glädjeflickan denne plockat upp efter en dag på kapplöpningsbanan. Det är 1800-tal i Virginia. Hiram och Maynard är halvbröder, den ene svart och den andre vit. Det betyder naturligtvis att medan den ene – en tjurskallig och bortskämd odugling – är förutbestämd att ärva inte bara lantegendomen de bor på, utan även den mänskliga boskap som sköter den, är den andre – en betydligt mer begåvad ung man – förutbestämd att ingå i dessa ägodelar.

Just som de färdas över en bro som Hiram vanligtvis försöker undvika, därför att så många av hans anhöriga sålts och försvunnit över den, inträffar något. En tät dimma och ett blått ljus lägger sig över sällskapet. Plötsligt befinner de sig i den iskalla floden, och just som allt hopp verkar ute räddas Hiram också ur den. Det har med det blå ljuset att göra, och med minnen han, som annars minns allt, förträngt, men det är en kraft som det kommer att ta honom ett långt arbete att förstå och hantera. En kraft på gränsen till frihet.

Det här övernaturliga inslaget tar tid för mig att riktigt acceptera, det ska erkännas. Det är en vacker och träffande bild, jag kan se det. Samtidigt är den historiska berättelsen, den om Hiram och människorna i hans liv, om hur slaveriet genomsyrar och påverkar allt och alla, så otroligt stark och väl skildrad i sig. Här finns så många intressanta karaktärer och spännande intriger – frihetskamp, kärlek, självständighet och beroende – att det känns fullständigt omöjligt att göra dem alla rättvisa i en enda liten recension.

Vattendansaren är en roman i ordets allra bästa mening, en så fullödig berättelse att den känns svår att sammanfatta. Långt efter att jag läst ut den fortsätter den att växa och växa i mitt huvud. Nästan så jag hör det knaka därinne.

Då känns de flesta invändningar fullkomligt marginella.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Slaveriet släpper inte taget
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor

Det är ju också delvis via film som också James Baldwin nått en ny generation. Dokumentären I Am Not Your Negro som kom häromåret berättar amerikansk historia genom gamla intervjuer med Baldwin och upplästa stycken ur det ofullbordade verket Remember This House. Baldwin var ju med genom medborgarrättsrörelsen, kände både Martin och Malcolm, men hade problem med bådas inställning och fokuset på medborgarrättsrörelsen som en svart angelägenhet. Varför ska det vara den förtrycktes roll att befria förtryckaren från den intellektuella boja han satt på både sig själv och andra?

What white people have to do, is try and find out in their own hearts why it was necessary to have a nigger in the first place, because I’m not a nigger, I’m a man, but if you think I’m a nigger, it means you need it.

Nyutgåvan av The Fire Next Time sägs vara en ”reviderad” översättning – gissningsvis är det ett stort antal N-ord som plockats bort eftersom kontexten ändrats på 50 år. Och visst finns i de här två essäerna om vad rasismen gör med både objekt och subjekt, och om Baldwins erfarenheter som svart man (och, strax under ytan, som homosexuell man) i både USA och Europa, en del saker som inte åldrats helt väl. Den radikala svarta rörelsen Nation of Islam, som Baldwin ger en hel del utrymme här för att kunna bemöta deras argument, har t ex krympt ihop till en sekt inom scientologin. Mycket av utanpåverket i samhället har utvecklats. USA har haft en svart president (och har nu, som Ta-Nehisi Coates påpekade, för första gången en uttalat Vit president). Och ändå är vi – inte bara i USA, men i någon generation till lever vi ju i en USA-hegemoni – fortfarande så långt ifrån att kunna definiera bort frågan, så långt ifrån att ta ifrån minoriteter kravet att hela tiden anpassa sig, att inte märkas, eller bara märkas på accepterade sätt, för att majoriteten inte ska bli nervösa. Det må sen gälla svarta ungdomar på ett gathörn i Brooklyn (naturligtvis ekar Baldwin i t ex Jacqueline Woodsons fantastiska Brun flicka drömmer) eller kvällsöppna jourbutikägare i Gävle.

Det finns ingen anledning för dig att försöka bli som vita människor, och det finns ingen grund alls för deras oförskämda antagande att de måste acceptera dig. Det verkligt otäcka, gamle vän, är att du måste acceptera dem. Och jag menar verkligen allvar. Du måste acceptera dem och acceptera dem med kärlek. Ty dessa oskuldsfulla människor har inget annat hopp.

Jo, han skriver med ett mått bitter humor, vänder fördomarna mot sig själva, för han skriver ju ändå för en blandad publik och det krävs a spoonful of sugar to make the medicine go down. Han berättar medryckande och detaljerat om sitt eget liv och andras bilder av det, men utan att släppa taget om läsaren och låta hen stå säkert utanför. Det han vägrar kompromissa med är själva poängen: När A förtrycker B är det A som först blir ett monster. Det är A:s problem att lösa, inte B:s. Det är inte ett undantag från regeln, det är regeln. Och titeln lovar detsamma som gospelsången: Nästa gång kommer inte syndafloden med vatten, utan med eld. Och då sitter vi i samma båt, vem vi än har utsett att ro, vem som än säger åt den andre att sjunga ”We Shall Overcome” för att hålla takten.

I ett samhälle som är helt och hållet fientligt, och som genom sin natur förefaller fast beslutet att sänka en (…) börjar det bli nästan omöjligt att skilja en verklig oförätt från en inbillad.

En reviderad översättning, men det är fortfarande ett väldigt amerikanskt verk. Allt här känns inte helt tillämpbart i Sverige 2019. Samtidigt, när det nu är acceptabelt att skriva i landets största tidningar att icke-blonda människors blotta närvaro naturligtvis skapar rasism, känns det otäckt vältajmat att återutge Baldwin, och jag har varken svårt att översätta hans erfarenheter till dagens förorter – eller hans indirekta uppmaningar till sina vita läsare till mig själv. Subtil är han inte, men svår att komma undan.

Similar Posts:

• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Min president var svart
• American Girl
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Alla är underställda slaveriet