Han hade inget barndomshem
att återvända till.
Fadern var inte längre bonde
och han själv var inte bondson.

Han hade blivit en del av staden.
Han var inte ens brevbärare längre.
Det var knappt Adrian visste vem han var.
En arbetslös arbetare, kanske?

Adrian kände sig i alla fall som en arbetare.

Så återberättar Johan Werkmäster historien om Adrian i Ivar Lo-Johanssons klassiker Kungsgatan.

Romanen, först utgiven 1935, är årets Stockholm läser-bok och kom tidigare i år ut på nytt – dels i vanlig pocket, dels i en kortare, lättläst version. Stockholm läser, som beskrivs som stadens största bokcirkel, startades 2002 av Helena Sigander och arrangeras idag av Författarcentrum och Stockholms stadsbibliotek. Här på dagensbok.com har vi läst och diskuterat flera av tidigare års böcker, som En dåres försvarstal och Nortullsligan.

De citerade raderna ur Kungsgatan ovan fångar helt kort den unga landsortsmänniskans längtan och flytt till Staden, den rot- och identitetslöshet den för med sig, liksom bondesamhällets upplösning och urbaniseringen. Adrian har inte längre något att återvända till i sin hemby Humla. Han är ensam i staden som varken tar emot eller stöter bort honom. Han är inte längre bondson, men har är inte heller en del av Stockholm och den skimrande trygghet som en yrkesidentitet och ett stadigt arbete kan innebära.

Kungsgatan som plats blir på många sätt en sinnebild för de många unga människor som befinner sig i samma glapp som Adrian. Idag skulle någon med högerspråk kanske kalla det ”utanförskapet”. Bara det att Martha och Adrian i Ivar Lo-Johanssons roman knappast är ensamma. De är inte heller några undantag som går på tvärs mot det konventionella urbana samhället, tvärtom när de, åtminstone mot bokens slut, en önskan om att få tillhöra det. Adrian och Martha är lika mycket del av ett oförsonligt system som dagens prekariat; som migrantarbetarna, som de timanställda, eller de som tvingas tigga.

Susanna Alakoski skriver i sitt förord till Kungsgatan:

Om Ivar Lo-Johansson levde idag skulle han nog skriva om
alla arbetare med låga löner som utför farliga arbeten.
Men framför allt tror jag att han skulle skriva
om Europas fattigaste, tiggarna.

Så är Kungsgatan en berättelse som i allra högsta grad berör även i samtiden. Förutom arbete och urbanisering, gestaltar den spänningsfält mellan ihållande kärlek och nyfikenhet, kollektiv och individualism, ursprung och utveckling. Därtill var den en av de första romanerna som berättade om prostitution och könssjukdomar på ett osentimentalt sätt.

Att omtolka Ivar Lo-Johanssons bitvis drömskt poetiska prosa till lättläst ter sig inte helt okomplicerat, men Johan Werkmäster lyckas. Texten har blivit rakare, meningarna har förkortats och blivit mer kärnfulla, men har kvar en hel del av originalets stämningar och känslighet. Kungsgatan är fortfarande en lika levande dröm som roman.

Similar Posts:

• Stadens lockelse och hot
• Problem med sanningen
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• Eisensteins pansarkryssare på grund i Hofors
• Poetiska bilder från katastrofens Italien

Ovanstående frågor skrev jag upp under min första läsning av En dåres försvarstal. Då studerade jag andra terminen av litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns högskola. Ni förstår kanske redan nu vilken infallsvinkel jag kommer att välja även den här gången.

August Strindberg är en av Sveriges mest omdiskuterade författare inom litteraturforskningen, om inte den mest omdiskuterade. Man har olika infallsvinklar: att läsa hans verk genom hans liv är till exempel populärt vilket ibland blir problematiskt. Att läsa Strindberg i en grupp feminister gör att man riskerar att diskutera hans väldokumenterade negativa kvinnosyn.

I den första delen av En dåres försvarstal börjar berättaren Axel umgås med sin vän baronen Gustav och hans fru friherrinnan Maria. Äktenskapet mellan Gustav och Maria är uttömt. Gustav flirtar med Marias kusin Mathilda så att hon stundtals förbjuds att besöka deras hem. Maria å sin sida flirtar med och förälskar sig så småningom i Axel som avgudar henne. De båda blir modigare och förklarar sin kärlek till varandra.

I denna inledande fas framställs Maria både som ett våp och en madonna. Axel blir galen och upplivad av åtrå. Strindberg skriver här med kraft och energi. Maria däremot blir sjuk av åtrå. Läkare har förbjudit henne från att som det så kyskt kallas i romanen ”omfamnas för djupt” eftersom hennes första barnsäng höll på att sluta illa. När man ser hur dåligt Maria mår, stackarn, ges hennes man rådet att ”hänge sig helt.” Hon blir då givetvis rädd att hon ska bli med barn med fel man.

Axel som är rädd att uppfattas som impotent och rädd att framstå som blyg våldtar Maria under ett av hennes besök i hans vindsvåning. Det har nog mer med den tidens syn på förhållandet mellan män och kvinnor än med Strindbergs syn på kvinnor att göra. Det låter chockerande men läser man noga känns det som en av berättelserna i #prataomdet.

Hon fortsätter att besöka mig. Och alltid slår hon sig ner på min soffa, förebärande en sjuklig trötthet. Emellertid, skamsen att jämt spela blyg, tokig av förödmjukelse, misstänkt kanske att vara impotent, våldtar jag henne en dag – om det nu kan kallas att våldta – och stiger så upp, stolt, lycklig, svällande av högmod, nöjd med mig själv, som om jag betalat en skuld till en kvinna.

Maria är först förstörd över vad som har hänt och talar om det för sin man. De två begär skilsmässa från varandra och hon kastar sig i Axels famn. De två lever som ett par utan att vara gifta eller sammanboende tills hon blir gravid och de genast gifter sig. Det är när äktenskapet är inlett som problemen tornar upp sig.

Maria trivs inte inom äktenskapets ramar. Hon vill vara fri. Axel hjälper henne att bygga upp en karriär som skådespelerska, för egen räkning börjar hans författarkarriär så smått dra igång. När Maria börjar tjäna mer än Axel tar hon sig allt större friheter. Hon träffar vänner, går på fester och middagar. Hon roar sig. Axel börjar själv misstänka henne för otrohet och försöker komma bort från henne.

Att Maria anklagas för otrohet har mer med Axel att göra än med henne. Hans förväntningar på kärleken och äktenskapet införlivades inte. Han känner sig själv misslyckad, lurad, som en dåre. De älskade varandra och hennes kärlek tog slut. Kvinnan har i mannens ögon förvandlats från den ouppnåeliga madonnan till den på botten krälande skökan.

Strindberg led själv av förföljelsemani och anklagade hustrun Siri von Essen, även hon skådespelare, för otrohet. Detta kulminerar ett par år efter det att En dåres försvarstal skrevs men pågick redan innan dess.

Oavsett om man gör en biografisk läsning av romanen eller inte kommer man inte ifrån att den blir sämre i slutet. Om den första delen spritter av kraft och energi finns där ingenting annat än besvikelse kvar i den andra delen. I den tredje och fjärde delen sprider sig misstankarna och bråken makarna emellan som en farsot. Det är ingen trevlig läsning.

Jag hade hellre läst Röda rummet som årets Stockholm-läser-bok. Även om fler förmodligen har läst den sen innan. Där är beskrivningarna av Stockholm många fler och storslagna. Där står staden verkligen i fokus. En dåres försvarstal är förvisso inte utan beskrivningar av staden men de kommer i skymundan av de många svartsjukedramerna i romanen.

(Utgåvan jag har läst är en del i serien Skrifter av August Strindberg, nämligen del 8, Han och Hon, En dåres försvarstal.)

Similar Posts:

• Stockholm läser 2012
• ”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”
• Society for cutting up narratives
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Stockholmsserenad

En dåres försvarstal har i år, 2012, valts till årets Stockholm läser-bok. Norstedts har passat på att ge ut en pocketupplaga av romanen. Denna utgåva är försedd med ett entusiastiskt och personligt hållet förord av Märta Tikkanen och ett lagom långt och mycket läsvärt efterord av Gunnel Engwall, som är ordförande i Ledningsgruppen för Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Efterordet utgör källan till en del av de fakta jag presenterar i denna text. Boken avslutas med ordförklaringar. Där kan man titta när man t ex inte förstår vad ordet gynolatri (= kvinnodyrkan) betyder.

August Strindberg skrev En dåres försvarstal från oktober 1887 till mars 1888, då han och Siri och deras barn bodde utomlands i Tyskland och i Danmark. Han anses ha fullbordat romanen i Danmark omkring den 20 mars 1888. Familjen bodde då i Villa Maud på Strandvejen i Taarbaek norr om Köpenhamn. Huset finns kvar än idag. På baksidan av Norstedts nyutgåva av romanen har tyvärr Tryckfelsnisse varit framme (dock har han, som tur är, inte alls varit framme inne i texten) och därför står där att Strindberg ska ha skrivit boken under en tioårsperiod: 1878-88. Ja, ja, man är numera alltför luttrad vad gäller korrekturfel i nya böcker.

Strindberg skrev En dåres försvarstal på franska. Orsakerna lär ha varit två: han fick distans till det känsliga ämnet genom att inte skriva på sitt modersmål, men han ville också slå igenom i Frankrike. Allra första gången boken utgavs var dock i en tysk översättning. Detta skedde 1893. Strindberg var då skild från Siri. Han vistades i Berlin och i janauri detta år han hade träffat den 20-åriga Maria Friederike Cornelia Uhl från Österrike, kallad Frida. Det var från början främst hon som uppvaktade honom, allt enligt bevarade brev. Detta föll väl ut, för redan samma år, den 2 maj, gifte sig den 44-åriga Strindberg med den 20-åriga Frida. Frida hade först lovat att inte läsa En dåres försvarstal, som ju utkommit på hennes modersmål, med titeln Die Beichte eines Thoren. Men hon kunde till slut inte motstå frestelsen.

Den tyska översättningen gjordes anonymt. Men boken åtalades för sedeslöshet i Tyskland, och romanen konfiskerades. I och med domstolsförhandlingarna avslöjades namnet på översättaren, vilken var en man med namnet Wilhelm Kämpf. Den som hädanefter skulle bli Strindbergs tyske översättare var dock Emil Schering, som i Berlin 1893 som 20-åring såg en uppsättning av Fordringsägare och därefter beslutade sig för att ägna sitt liv åt att översätta Strindberg.

Efters dygt två års domstolsförhandlingar frikändes Strindberg i oktober 1895. Samma år hade boken kommit ut i original i Frankrike, alltså på franska, men i en kraftigt reviderad version, allt för att passa den franska marknaden. Den allra första fullständiga svenska översättningen i bokform utkom inte förrän 1914, alltså först efter författarens bortgång. August Strindberg godkände alltså aldrig själv någon svensk översättning. Den första svenska fullständiga översättningen från 1914 gjordes av John Landquist (1881-1974) och hade den franska reviderade utgåvan från 1895 som förlaga.

Orsaken till att den reviderade utgåvan användes var att Strindbergs originalmanuskript var försvunnet. Det dröjde konstigt nog mycket länge innan originalmanuskriptet hittades. Jag citerar Gunnel Engwall i hennes efterord:

Det franska originalmanuskriptet till En dåres försvarstal återfanns i Oslo 1973 – en sensation och till stor glädje för strindbergsforskarna som äntligen fick möjlighet att läsa Strindbergs roman i original. Spåren från Paris till Anatomiska institutionens kassaskåp i Oslo, där manuskriptet hittades, leder över Edvard Munch till dennes kvarlåtenskap och läkare. Förmodligen köpte Munch, som umgicks med Strindberg i Paris våren 1896, manuskriptet där för att anonymt hjälpa Strindberg i en svår ekonomisk situation och tog sedan med sig det hem till Norge. Det framgår nämligen av breven att Strindberg sålde manuskriptet i maj 1896 och att det blev exponerat på en ”bok- och manuskriptutställning” i Paris.

Därmed gjordes alltså en nyöversättning på 1970-talet, den allra första på svenska som utgick från det verkliga originalet. Denna översättning, som utkom 1976, är den som ingår i nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Översättare var Hans Levander (1914-2012), och det är denna översättning som även återfinns i Norstedts pocket för Stockholm läser.

Strindberg går minutiöst till väga när han i jag-form på ett mycket detaljerat sätt, låter sitt alter ego Axel berätta sin version om kärleksrelationen och äktenskapet med Maria, som Siri kallas i romanen. Liksom Strindberg själv, är han bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm, men även skribent, författare. Maria tillhör en annan samhällsklass, hon är friherrinna, gift med en officer och har en dotter. 1875 blir Axel av en slump presenterad för Maria och av henne inbjuden till sitt hem. Axel blir vän med paret, som lever i ett komplicerat äktenskap. Snart uppstår känslor mellan Axel och frun i huset. Möjligheten att erövra en kvinna ur en högre samhällsklass än den i vilken han själv befinner sig, verkar bidra till att öka Axels förälskelse.

En dåres försvarstal är en oerhört själutlämnande roman, en litterärt gestaltad självbiografi. Man upplever berättarens hela spektrum av känslor, från lidande till lycka och tillbaka igen. Hans förhållande till och senare äktenskap med Maria präglas mycket av den svartsjuka och misstro han känner. Han tvivlar på att alla deras barn är hans egna, han tvivlar på hustruns trohet:

Finns det någon man på jorden som kan vara säker på att han är en kvinnas enda utkorade? När jag låter alla mina ungdomsvänner som idag är gifta passera revy, är det blott en enda som jag inte finner vara en smula bedragen! Och lyckliga som de är anar de ingenting […] Om en äkta man levde i hundra år, skulle han ändå aldrig få kännedom om sin hustrus leverne. Han skulle äga kunskap om världen, universum, utan att göra sig en föreställning om den kvinna vars liv är fastnitat vid hans eget.

Jag blir lite trött av att läsa om alla dessa gestaltade känslokast hit och dit, men också imponerad av någon som engagerar sig så, har så starka känslor – och dessutom kan berätta om dessa på ett så intensivt och explosivt sätt. Men under hela läsningen kan jag inte låta bli att undra om allt är taget direkt ur verkligheten rakt av, eller om berättelsen är kryddad av överdrifter och tillägg, allt för att göra texten mer litterär, läsvärd och intressant som roman. Hade han blivit paranoid av svartsjuka, och är denna text ett uttryck för det, eller var det så här deras liv hade varit, med Siri som ville göra honom svartsjuk på grund av både män och kvinnor?

Strindberg såg romanen som en hämnd på Siri. Ilskan över alla oförrätter ökade naturligtvis på hämndlystnaden, och hämnden skulle naturligvis bli mer kännbar om han överdrev. Men kunde han verkligen ha samvete att överdriva? Han behandlar henne, enligt romanen, ibland mycket brutalt, detta försöker han inte dölja. Och faktum är att om Siri var på det sätt som Strindberg beskriver henne, så framstår hon som en ganska barnslig, oansvarig och märklig person. Om däremot mycket i romanen är förvridet och överdrivet, så var Strindberg oförklarligt elak mot henne genom att låta publicera en sådan bok. Ja, vad ska man tro? I vilket fall som helst får man ju inte höra Siris version av det hela.

Texten är ju tänkt som ett försvarstal, för att visa att Strindberg själv verkligen inte hade det så lätt i detta komplicerade förhållande och äktenskap med Siri. Men han kan knappast ha skrivit en så lång och detaljerad text utan tanke på att ge ut den. Tydligen har han i flera brev påstått att texten enbart var avsedd för familjens arkiv och att den aldrig var avsedd att publiceras. Fast då undrar man vilka släkter och familjer, som har sådana texter förvarade i sina arkiv. Och varför lägga ner så mycket kraft på att skriva en hel roman, för att hämnas på hustrun och rentvå sig själv, om han nu inte tänkt förmedla texten till offentligheten? Om tanken hela tiden varit att publicera texten, var han kanske precis så sanningsenlig som han vågade vara, eller precis så överdriven. Han måste ha förstått att romanen kunde riskera åtal.

Funderingar över sanningshalten i berättelsen är de tankar som huvudsakligen stannar kvar hos mig efter att ha läst romanen. Att de får så mycket utrymme kan av förklarliga skäl inte undvikas.

Similar Posts:

• Som om Strindberg knaprat piller
• Madonnan blir hora
• Society for cutting up narratives
• Stockholm läser 2012
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son

Om det nu inte vore för den där lilla detaljen att Strindberg troligen inte menade det här som satir. Boken börjar med att anklagelsen är klar: Han är vansinnig, han är en kvinnohatare, han behandlade sin exfru och hennes exman illa, han är utskälld av hela kultursverige. Eftersom anfall är bästa försvar förklarar han krig, och gör det med det enda vapen han som man och författare har: rätten att styra vad berättelsen handlar om.

Sedan jag läst Émile de Girardins ”L’homme et la femme”, fattar jag kvinnofrågan i alla dess konsekvenser.
Att avsätta mannen, ersätta honom med kvinnan genom att återgå till matriarkatet.
Att störta skapelsens sanne herre, som skapat civilisationen, kulturens välgärningar, skaparen av stora tankar, konster, yrken, för att i stället upphöja de usla kvinnodjuren, som aldrig tagit del i civilisationsarbetet annat än i obetydliga undantagsfall, det innebar i mina ögon en utmaning mot mitt kön. Och vid blotta tanken att se dessa bronsåldersintelligenser, dessa människoapor, halvapor, denna hord skadedjur komma till makten reser sig hanen inom mig, och märkligt nog tillfrisknar jag från min sjukdom, besjälad av en hatfull vilja att göra motstånd mot en fiende som är underlägsen i begåvning men vida överlägsen genom sin totala avsaknad av moralisk känsla.

Det är en kuslig dubbelhet i En dåres försvarstal. Aug… f’låt, ”Axel” som berättaren heter försvarar sig, mot anklagelserna att han skulle ha behandlat Siri von… f’låt, ”Maria” illa, med självbiografins äkthet i ena handen och berättarens kontroll i den andra som en original-Humbert Humbert utan pedofilvinkeln.

Det är en kärlekens förnyelse. Jag äger en jungfru, en ung flicka!

…eh, jaja. Poängen är denna: Strindberg berättaren är i högform här, och vi är inlåsta i boken med en språkekvilibrist som skildrar en stormande kärlekshistoria om två väldigt olika människor som inte kan hålla sig ifrån varandra. Som berättare har han ensamrätt till historien; han kan påstå att hela berättelse handlar om henne, om hans kärlek till henne, samtidigt som den verkliga kvinnan därbakom försvinner spårlöst bakom ett nytt namn, sminkad tills hon blir den han säger att hon är. Vem kan säga emot Strindberg i en bok av Strindberg? Allt kan vändas från honom mot henne, allt kan användas som bevismaterial. Om hon underkastar sig honom bevisar hon kvinnans svaghet, om hon står på sig bevisar hon kvinnans illvilja. Om han slår henne är det hennes fel för att hon tvingar honom till det, och skammen han känner blir bevis på att hon förtjänade det. Om hon har kvinnliga vänner är hon lesbisk, om hon har manliga vänner är hon en hora. Om han kallar henne hora är det hon som tvingat honom använda detta skymford om kvinnan han ju faktiskt älskar. Det säkraste tecknet på kvinnans underlägsenhet och rättmätiga brist på rättigheter är att hon kräver lika rättigheter och påstår sig vara förtryckt … av HONOM? Av den lidande konstnären, tjänstekvinnans son som alla är ute efter? Det är ju HAN som är den förtryckte! Varför skulle han annars behöva skriva ett försvarstal? Hur vågar hon försöka ta det ifrån honom?

Och då, skamsen att framstå som blyg, utom mig av förödmjukelse, kanske till och med misstänkt för att vara impotent, våldtar jag henne, om nu våldtäkt existerar, och jag stiger upp stolt, lycklig, svällande av högmod, belåten med mig själv som om jag betalt en skuld till kvinnan.

Och där någonstans, mitt i detta hysteriska (slå upp) försvar av mannens rättigheter och beskrivningar av hur de hotas av quinnan, spricker det. Det blir för mycket, tankekonsterna han måste ta till för att försvara sig blir för… tja, dåraktiga, och vi skymtar romanförfattaren bakom berättaren; han som vänder försvarstalet till en anklagelseakt mot honom själv, som i sin katalogaria om kvinnans ondska bara blottlägger sina egna brister, sin egen dubbelmoral, sin egen maktfullkomliga skitstövlighet, och lämnar upp till oss om vi vill förlåta honom.

…Som sagt, om det nu var så Strindberg menade, vilket väl kan diskuteras. Om det är äkthet man vill ha, om man läser detta som en rak självbiografi och politisk inlaga där vartenda ord är allvarligt menat blir den ganska obehaglig. Men nu är ju boken inte skriven 2012, författaren är på alla sätt död, och bara romanfiguren Axel lever kvar där bakom skranket, som ett museiföremål från en förment mindre jämlik tid. Och när nyutgåvan recenseras i svenska tidningar fylls kommentarsfälten av uttalanden av typen ”Typiskt fruntimmer att påstå att det fortfarande skulle vara skillnad på män och kvinnor år 2012. Ni är jämlika nu, så sitt ner och håll käft.” Men det kanske bara är för att det råkar vara Strindbergsår just i år.

Similar Posts:

• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• ”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Som om Strindberg knaprat piller

Idag pusslar Anna Liv vidare med en ny deckare. Den här gången är det Sofie Sarenbrants Vila i frid som utspelar sig på den rofyllda spa-anläggningen Yasuragi på Hasseludden i Stockholm. En deckare med många mord som Anna Liv formligen slukar.

På onsdag skriver Richard om Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet, den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi om en by i Norrland. Richard hade förväntat sig mycket, men blev tyvärr ganska besviken. Han menar att av de tre delarna är detta den minst övertygande, speciellt som det är den avslutande delen i trilogin.

På torsdag skriver Eva, Björn och Camilla varsin recension/reflektion över årets Stockholm-läser-bok; August Strindbergs En dåres försvarstal med olika infallsvinklar.

På fredag skriver Oscar om Sara Lövestams Tillbaka till henne, en parallellhistoria där den ena delen kretsar kring nutida Hanna, en cynisk ung tjej med ett ganska innehållslöst liv och den andra kring Signe, en folkskolelärarinna som levde hundra år tidigare och var aktiv inom den kvinnliga rösträttskampen. Några föremål blir nyckeln som kopplar ihop dessa bådas liv.

Och till helgen blir det en orgie i yttrandefrihet när vi gör en special på temat ”Förbjudna böcker”. Det kommer nya recensioner, bland annat av Lina Ben Mhennis Tunisian girl, diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 av den syriske poeten Faraj Bayrakdar (numera bosatt i Sverige) och en samling texter av Dawit Isaak. Det blir även krönikor om Tintin, Pippi och osedesamma författare och såklart en titt i vårt djupa arkiv.

Lina avslutar veckan med att skriva om Julians Assanges Memorarer är prostitution, som gör hennes både fascinerad och förbannad.

Trevlig vecka

önskar

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• Det naturligaste i världen?

Igår avslöjades årets bok och juryn valde, föga förvånande ett verk av August Strindberg, En dåres försvarstal. Den kommer nu att diskuteras flitigt och vi på Dagensbok.com kommer också att uppmärksamma den och andra verk av Strindberg under året.

Mer om projektet och programpunkterna under året kan ni läsa på bloggen Stockholm läser.

En dåres försvarstal står i min bokhylla och det kommer bli en omläsning i år.

Vad tycker ni om valet? Kommer ni att läsa boken och delta i något av alla evenemang och programpunktar eller skapar ni egna cirklar kring boken? Tycker ni att något annat verk hade passat bättre?

Similar Posts:

• Madonnan blir hora
• ”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”
• Society for cutting up narratives
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Stockholm, Stockholm, stad i världen

Senare under veckan recensionsdebuterar våra två nya redaktörer Camilla och Ingrid. Först ut är Camilla som skriver om Anna Schulzes Att ringa Clara. En roman om en komplicerad men varm och livslång vänskap. Ingrid har läst Amos Oz uppmärksamma novellsamling Lantliga scener och gillar den så mycket att hon börjar med att dela ut en tia, bättre kan det inte bli!

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Stockholmsserenad

Kvinnor 2011 har visserligen rösträtt, men fortfarande får kvinnor lägre lön för lika arbete, tar större ansvar för hemmet och familjen och är underrepresenterade på de högre posterna. Att vara kvinna och göra karriär innebär ofta att göra avkall på att skaffa familj och barn. Det är en kamp att bli tillfrågad först efter att ett antal män har tackat nej till samma förfrågan.

Men det värsta är inte de omänskliga arbetstiderna, den låga lönen, de slitna rummen. Det värsta är alla de sexuella trakasserier som kvinnorna utsätts för på sina arbetsplatser, av sina chefer. Det är att finna sig och härda ut, eller att säga ifrån och förlora jobbet. Samtidigt lockelsen i att göra det förbjudna, det som är fel, att ge sig hän.

Jag förstår allt det här och jag läser och förfasas, läser och blir arg, läser och vill förändra. Läser och blir trött. För precis som tjejerna i Norrtullsligan känner hopplöshet och trötthet över sin situation känner jag många gånger hopplöshet och trötthet över min situation, över vår situation. Det är inte en bok utan hopp, men jag blir trött när jag läser.

Det är så med kampen, att den gör en trött. Och att det är så mycket lättare att abdikera, slå sig till ro och följa normer. Det är alltid lättare att leva upp till förväntningar än att bryta mot dem. Att ge upp kampen och känna lyckan i att slippa kriga är väl gestaltat och lockelsen sprider sig även till mig.

Motståndet när jag läser Norrtullsligan finns där trots nyöversättning, den luftiga sättningen, de få sidorna. Annika Lantz förord är en förutsättning och en ingång för mitt läsande, men det räcker inte. Jag är inte van att läsa klassiker, men tror på att en bra bok är en bra bok. Och jag tror på att en jobbig och viktig bok är en bra bok.

Just därför förstår jag varför det är så viktigt att just den här boken har blivit en Stockholm läser-bok, för att det är en bok som vi måste uppmärksamma, prata om och läsa.

Similar Posts:

• Stockholm läser Norrtullsligan
• Stockholmsserenad
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Känslor man önskar att man inte kände
• Avskedsfest för Norrtullsligan

Det som slår mig först när jag läser är hur rolig Norrtullsligan är. En hundra år gammal bok, från 1908 – på något sätt tänker jag mig inte att äldre litteratur kan vara rolig. Men det är kvick dialog, självironiskt, ibland elakt, ofta väldigt träffsäkert. Och dialogerna är inte sällan av ren crazy-karaktär, ungefär som något Rocky och hans kompisar skulle kunna säga.

Norrtullsligan tillkom som följetong i Dagens Nyheter, och det märks på kvickheten i vändningarna och den glada tonen. Boken är kort, och visst hade man gärna läst mer om de fyra huvudpersonerna och om hur samhället såg ut, men boken är helt enkelt inte skriven för att vara en djuplodande politisk analys eller historieundervisning.

Dock är det politiska långt ifrån otydligt, och dessutom mångfacetterat. Mest intressant tycker jag att det är hur också kvinnorna själva reproducerar det system som de lider under, hur också de innerst inne längtar efter äktenskapet och kärleken, det vill säga efter att följa normerna och slippa bli ifrågasatta. Mekanismer som denna finns också i dagens samhälle: det är svårt att vara fortsatt lojal med sina tidigare olycksbröder när man själv kommit upp sig, oavsett om det gäller i fråga om klass, anseende eller rikedom. Är man istället kvar på botten är det avundsjuka man lider av, det kan vara svårt att unna någon annan det man själv inte uppnått.

Frågan om lojalitet inom gruppen är det som får det att bränna till i Norrtullsligan, och den berör också den andra stora politiska frågan i boken: den om kvinnornas löner och förhållanden på arbetsplatsen. De tjänar långt mindre än männen och det går knappt att försörja sig på lönen, vilket inte heller är meningen eftersom de ju ska bli försöjda av män. En stor del av problemet är att de inte har något förhandlingsutrymme: kräver du högre lön blir du avskedad och det finns tusen andra som gärna tar din plats. Det är inte svårt att se en parallell till dagens gästarbetare i till exempel Thailand, eller illegala invandrare här i Sverige.

Lättast blir då att inte säga något om missförhållandena, att hellre hålla sig väl med arbetsgivaren än med sina medarbetare, att hålla ryggen fri och avhända sig ansvar för det som händer. Man ursäktar sig själv, man tar inte de konflikter man kanske borde ta; men man kan heller inte se att det skulle ha hjälpt någon om man hade gjort det. Det går inte att fördöma förhållningssättet, bara att önska att man själv är stark nog att välja annorlunda om man hamnar i en liknande situation. Som allra starkast blir Elin Wägners bok i de partier när dessa frågor ställs på sin spets inom huvudpersonen Elisabeth och i hennes relation till vännerna: otroligt stark och väldigt angelägen.

Similar Posts:

• Det är något vi måste prata om …
• Stockholmsserenad
• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Stockholm, Stockholm, stad i världen

Björn och Eva har redan skrivit om Norrtullsligan tidigare under våren och dagen till ära fyller vi på med tre nya röster!

Vill du också gå på fest för Norrtullsligan så mejla helena.eitrem@forfattarcentrum.se

Hoppas vi ses!

Similar Posts:

• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Norrtullsligan – the movie!