Rush är också märkligt nog Kanadas bäst säljande band och deras största musikexport någonsin. Förmodligen är de världens största undergroundband vilket gör att deras fans är obrottsligt lojala och som så många andra klassiska rockband samlar flera generationer.

Vad har nu detta med Dagens bok att göra? Jo, förutom att Rush är kända för komplexa rytmer, virtuosa instrumentalnummer och lp-sidelånga sviter som 2112 är de ryktbara för Neil Pearts ambitiösa texter. (Något som nu för tiden till och med i vissa fall kan rendera ett nobelpris.) Pretentiösa till och med, säger vissa. ”/…/ and ecletic lyrical motifs drawing heavily on science fiction, fantasy and philosophy”, som det står på Wikipedia och det är en väl så bra beskrivning som någon.

Texterna handlar inte sällan om den ensamma frihetssökande människan som står mot kollektivet, väl uttryckt i bandets logga: en naken man som värjer sig mot en röd stjärna. De beskylls därför gärna av skeptiker för att vara utopiska libertarianister eller okritiska Ayn Rand-flörtare. Detta motsägs av att många texter onekligen tar upp jämställdhet och fördomsfrihet som ideal.

Peart har i sina texter alltid haft en litterär touch vilket tvingat den stackars sångaren Lee att sjunga rader som: ”Tides respond to lunar gravitation, Everything turns in synchronous relation”. Där finns ofta också en berättande kvalitet, en narrativ som lätt framkallar bilder av en berättelse eller en egen värld i lyssnarens huvud.

Rushs låttexter är med andra ord som gjorda för att låta ett drygt dussin författare skriva noveller baserade på dem. Det tyckte i alla fall det pigga kanadensiska förlaget ECW som nyligen gett ut: 2113: Stories inspired by the music of Rush.

Så hur har då resultatet blivit? Lite ojämnt måste jag säga. Först och främst kan man konstatera att författarna har haft lite olika approach för uppdraget. Vissa noveller, som Greg van Eekhouts On the Fringes of the Fractal (baserad på låten Subdivisions) utvecklar ganska texttroget den värld och den historia som antyds i låttexten.

I andra fall är kopplingen mer avlägsen och författaren nöjer sig mer med att inspireras av själva titeln (I´m going bald) och citerar olika textrader här och där.

En tredje möjlighet är att utveckla själva temat. Så har t ex sångtexten i låten The Trees som handlar om jämlikhet och förtryck (humoristiskt uttryck i sångtextens historia om lönnarnas uppror mot ekarna), av David Niall Wilson i sin novell A Prayer for ”0443″ förvandlats till en mer konventionell dystopi. Kevin J. Andersons 2113 är originellt nog en fortsättning på Rushs sångsvit 2112 vars upplägg den är trogen mot. Tyvärr är den inte särskilt bra men jag är lite osäker på om det möjligen är tänkt som en ironisk blinkning till science fantasy från den så kallade guldåldern, 40- och 50-talet.

Något som jag finner störande i några av novellerna är ett flitigt info-dumpande. Det är när författaren mer eller mindre smidigt vänder sig till läsaren för att förklara hur samhället i texten fungerar. En skicklig författare hittar de rätta detaljerna och scenerna som förklarar det utan att skriva läsaren på näsan. Det är kanske tjatigt att dra upp gamle William Gibson i det här sammanhanget men han var och är faktiskt en mästare på att undvika info-dumpen.

En novell som inte lider av detta och som faktiskt berörde mig djupt är den Bradbury-influerade The Burning Times v2.0 av Brian Hodge (baserad på Witch Hunt från Moving Pictures). Här bränns det böcker av upphetsade pöblar men det är tydligt att bokbrännarna inte är onda i sig. De har snarare dragits med i något de inte riktigt förstår eller har kontroll över.

How did things like this even get started? Or rekindled some preferred to say. It wasn´t even legal, the burnings and the roustings, the break-ins and confiscations, but laws that weren´t enforced might as well not have been laws at all. He´d never heard of a single arrest for it, let alone a prosecution.

Novellen visar upp ett samhälle där barbariet fått fritt spelrum och som osökt får en att tänka på ett land där skolor regelbundet sätts i brand och utryckningsfordon utsätts för stenkastning och till och med granatattacker. Att dra ut sociala eller tekniska trender och visa dess logiska konsekvenser är ju i grund och botten vad science fiction handlar om.

2113 är en intressant antologi men resultatet är som sagt var ganska ojämnt. Det finns fler alldeles utmärkta bidrag som t ex David Macks Our possible pasts som tar upp viktiga frågor om det förflutnas och tidens roll för dödssjuka människor eller David Farlands novell Players om en judisk filmproducent som blir utsatt för arabisk rasism i mellanöstern. Antolgiidén i sig är inte alls dum och Rushs texter lämpar sig ovanligt väl för ändamålet. Och visst skulle man kunna tänka sig liknande försök med andra sångtextförfattare i helt andra genrer med intressanta resultat. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på Steve Earle som har skrivit en novell av sin egen låt Taneytown (i novellsamlingen Doghouse Roses).

Jag vill också passa på att ge en eloge till förlaget ECW som tillhandahåller en e-boksversion på köpet. Perfekt för att kunna växla mellan smidig läsning i kollektivtrafiken och mysig pappersboksläsning i hemmet!

Similar Posts:

• Fast i ekokammaren
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Nå, det var en parantes.
• Bevingad vinnare
• Framtidskänslor

Ta Hank Williams till exempel, countryns gudfader. Det var alltid något kusligt över honom. Kanske inte i hans gladare singlar – ”Hey Good Looking”, ”Jambalaya”, ”Lovesick Blues” etc – men i låtar som ”Lost Highway”, ”I Heard That Lonesome Whistle Blow”, ”I’m So Lonesome I Could Cry”, och den sista låten han någonsin spelade in, ”I’ll Never Get Out Of This World Alive”. Det är som om det fanns två olika Hank Williams: den välskräddade familjeentertainern, och den plågade själen som rapporterade från samma mörka stigar som senare skulle dyka upp i Bob Dylans texter, David Lynchs filmer, Cormac McCarthys böcker. Kanske fanns det det, kanske är det bara något vi vill se eftersom vi vet hur hans historia slutade: död 29 år gammal, utmärglad som ett lik med bara bourbon och morfin kvar i kroppen, i baksätet på en bil mitt i en snöstorm, på nyårsafton några månader innan rockmusiken uppfanns. Det är en sån där historia som någon smart producent verkar ha hittat på.

Lonely’s a temporary condition, a cloud that blocks out the sun for a spell and then makes the sunshine seem even brighter after it travels along. Like when you’re far away from home and you miss the people you love and it seems like you’re never going to see them again. But you will, and you do, and then you’re not lonely anymore.
Lonesome’s a whole other thing. Incurable. Terminal. A hole in your heart you could drive a semi truck through. So big and so deep that no amount of money or whiskey or pussy or dope in the whole goddamn world can fill it up because you dug it yourself and you’re digging it still, one lie, one disappointment, one broken promise at a time.

Steve Earles debutroman utspelar sig tio år senare och handlar om Doc. En gång i världen var Doc läkare, hade ett namn och en legitimation och klienter – bland dem Hank Williams, som han gav en rejäl spruta morfin kort innan de satte sig i den där bilen. Nu är han bara Doc, ytterligare en patetisk heroinist bland alla andra knarkare, horor, papperslösa invandrare och småbrottslingar i San Antonios fattigaste kvarter, och tjänar ihop till sin dagliga fix på det enda sätt han kan: enkla medicinska tjänster till alla de som av olika skäl inte kan gå till en riktig läkare. Han syr ihop skjutna rånare, han skriver ut penicillin mot gonorré, och naturligtvis gör han aborter. Och varenda gång han fått ihop några dollar och sprutar in dem i armen dyker Hank Williams spöke upp, sitter på sängen mittemot och försöker driva honom ännu lite vansinnigare. För visst är han vansinnig, spöken finns ju inte, bara människor som sitter fast i situationer de inte kan ta sig ur.

Men det är 1963, det är Texas, och Lee Harvey Oswald ska precis till att skapa ytterligare en amerikansk martyrmyt. Precis lagom till det dyker Graciela upp i Docs liv; hon är 18, mexikanska, och oönskat gravid (det senare snabbt fixat av Doc). Hon vinkar till Jackie Kennedy, Jack Kennedy skjuts till döds, och… nånting händer. Och ingen kan förklara det, för mirakel finns ju inte mer än spöken. Så att det plötsligt räcker att Graciela ska röra vid någon för att de ska släppa all the things that they oughtn’t do och faktiskt ta sig ur sina omöjliga situationer… vad kallar man det? Och varför är Hank Williams spöke så förbannad över det?

Som låtskrivare har Steve Earle alltid varit som bäst när han skriver om de som faller utanför den amerikanska drömmen, och han har nog med egna erfarenheter av drogmissbruk för att det ska bli smärtsamt verkligt; språket är febrigt och kletigt, beroendet som en refräng man hatar men inte kan få ur huvudet, och hur många detaljer han än levererar håller han sig från att vare sig romantisera eller fördöma. Som en historia om samhällets olycksbarn, då och nu (inte för inte kommer boken 2011 medan invandrings- och religionsdebatterna går höga både i USA och här), är detta rejält starkt.

The way Doc saw things, it was a crapshoot. Where you were born, who your people were””that’s all that mattered. Law and morality had nothing to do with it, let alone anything like justice.

Men samtidigt, under den där orättvisa realismen, ligger den där halvdrömda världen befolkad av folkhjältar från Davey Crockett till Barack Obama, från gamla indianmyter till katolsk dogma, från korkade låttexter till Burroughs-romaner, allt det där som ligger och spökar under den enkla lögnen och hjälper folk att hoppas på något mer, och ibland drar ner dem och ibland ger dem styrka att resa sig. I’ll Never Get Out Of This World Alive vandrar i båda världarna samtidigt, och även om Steve Earle kanske har några enstaka småskavanker att lösa som romanförfattare är det här en av de mest effektiva romaner jag läst i år. Den hemsöker mig länge än.

Similar Posts:

• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• …
• Nä, kan vi det här nu?
• Something is rotten in the state of Ireland
• En barnvänlig Dylan?

1. De är tunga!
2. De har vassa hörn, i alla fall så länge de är inbundna och fina, och det är ju recensionsexemplar alltid. Till följd att dom river sönder plastkassar och papperskassar, för oss som inte kommer ihåg att ta med tygkassar.
3. De samlar damm. Speciellt de böckerna som ska ut till skribenterna på Dagensbok eftersom jag förvarar dem i mitt sovrumsfönster, och det är min katts favoritsovplats. Och min katt är vit och långhårig.

I vilket fall som helst har jag lyckats dela ut några böcker till några av skribenterna på Dagensbok. Anna Liv och Oscar har lagt vantarna på den danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens serie Avdelning Q. Björn skriver om Steve Earles debutroman I’ll Never Get Out Of This World Alive, en berättelse om amerikanska spöken och missbruk till tonerna av Hank Williams.

Den här veckan är det Anna C:s tur att presentera sin bokhylla, i den hittar ni bland annat titlar av Beate Grimsrud, Sara Stridsberg, Ann Jäderlund, Christine Falkenland och Per Hagman.

Och på lördag får vi finbesök av Hanna Frank som skriver en gästrecension av Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna från 1954. Hanna beskriver den som en tidlös och fängslande skildring av både människor och politik.

Trevlig läsning önskar vi på Dagensbok!

Similar Posts:

• Ondska i Skandinavien
• När hämnden blir till livsluft
• Det spökar
• Stieg Larsson light
• Det förflutna kommer alltid åter