I Oscar Nilsson Tornborgs tredje diktsamling ryms betraktelser av människor, landskap och minnen från en barndom. Han placerar sig i den poetskara som använder sig av en berättande stil, med realistiska och konkreta bilder.

Dödsgräset kittlade mellan
tårna när vi sprang

barfota. På den tiden
fanns inga citationstecken.

Ibland blir dikterna väl ingående, som när de prompt måste berätta att den pocketbok som ligger och blir blöt på altanen (i sig en lyckad bild) är Stephen Frys Lögnaren. Samtidigt kan Nilsson Tornborg i samma dikt arbeta fint med att haka upp sig på och upprepa ord, som får olika betydelser och skapar rytm.

TV:n flimrar
i barnets ögon.

/…/

Barnets ögon flimrar
i snön.

Flimret är inte en död
men det finns en död

som flimrar.
Mor och far sitter i soffan

och flimrar.

Nilsson Tornborg är bra på att skapa en genomgående vemodig stämning. Samtidigt är det få delar som verkligen grabbar tag i mig och stannar kvar. Mycket är fint och fungerar poetiskt, men som helhet blir samlingen tyvärr lite tam. Allt är mer nostalgiskt än drabbande. Jag önskar att diktjaget hade varit tydligare, haft mer att säga. ”Jag har en vind inom mig. / Den viner och är full av bråte.”, påstår jaget men vad allt det där bråtet består av och gör utforskas aldrig. Snarare är det dessa rader som formar min bild av den person som beskrivs:

Tidigt förstod jag
att jag var helt normal.

Att inget med mig
var avvikande.

/…/

Ansiktet på skolfotografiet,
i mitten där, förfärande

tydligt.

Jag hajar till över raderna och tycker att de i sin enkelhet tillhör samlingens mest talande och skrämmande. Alla dessa ”normala” ansikten på skolfotografiet som ju såklart döljer något mer. Jag hade önskat att resten av texten grävde mer i den normaliteten.

En del dikter känns också väl slappa i sitt utförande och syfte. Som den om ”tiggarna” som innebär ”ett misslyckande / och en skam som just jag / förtjänade att bära”. Ett ämne som ärligt talat känns inkastat enbart för att visa på en medvetenhet om problematiken. För så mycket mer gör inte dikten. Viljan verkar finnas där, men en diskussion om Västvärldens skuld kräver mer skärpa, och där räcker Nilsson Tornborgs poesi tyvärr inte fram.

Synd, för här finns ingångar till något intressant. I inledningsdikten vet jaget ”vad som måste göras / men beskär hellre rosenbuskarna – / för man vet aldrig, en dag / har stormen redan dragit förbi / och klädlinorna ligger kringströdda / bland grenar tegelpannor / underkläder.” Vet vad som måste göras, men sköter istället sitt. Tänker tillbaka på det som varit. Är nöjd med livet och hör därför inte de tilltagande vindarna.

Similar Posts:

• Vilse, men på rätt väg
• Det blir nog nåt …
• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• En rå drömvärld
• Att Hålla Sig Till Det Man Kan

Nåväl, för att vara snäll så ska ge er lite mer kött på benen. Händelsen; ett pojstreck som leder till att en människas liv går upp i rök. Ja, nästan i varje fall. Ned Maddstone, en ung man på väg mot sina bästa år, är son till en minister i det brittiska parlamentet. Han har en filckvän som slår det mesta vad gäller skönhet. Kamrater har han gott om på en av Englands finaste internatskolor, tror han i alla fall.

Av en ren olyckshändelse får Ned syn på en klasskamrats dagbok, han kan inta motstå frestelsen att läsa. Omedveten om att dagboken gömmer ett torkat fyrklöver som tyst singlar ner på golvet i klassrummet och avslöjar hans nyfikenhet, studerar han lugnt vidare efter läsningen.

Neds charm, intelligens och gästvänlighet, redan starkt misstänkt som rent hyckleri hos hans vänner, bekräftas av dagboksincidenten. Och under sommarlovet får han betala dyrt. Hans vänner stoppar ner några gramm cannabis i hans jackficka och ringer polisen. Vännerna hoppas att detta kommer att få den unge Ned att framstå som något mindre oskyldig och perfekt. Men pojkstrecket får oanade konsekvenser som drar in både IRA och underrättelsetjänsten i dramat.

Jag har inget problem att beta av den första hälften av boken. Det är verkligen underhållande läsning som är lika lättdrucken som en kall lager i bastun. Men sedan tar det tvärstopp, berättarglädjen tar slut. Fry bränner av allt krut som han äger utan att nå längre än halvvägs in i historien. Författaren kopplar på sin autopilot och låter boken skriva sig själv, vilket inte är så konstigt om man vet slutet på romanen.

Hur det hela slutar får ni läsa själva, men en skönlitterär ledtråd kan jag ge er: Alexander Dumas Greven av Monte-Cristo.

Similar Posts:

• Att Hålla Sig Till Det Man Kan
• När slutet förstör boken
• Det normala vemodet
• En angenäm bekantskap
• Kvantitet istället för kvalitet

Det är inte böcker som jag inte gillade från början som jag menar. Det här händer med böcker jag trivs bra med att läsa, och läser flera timmar per dag ur. Böcker som jag läser de där tre fjärdedelarna ur på ett par dagar. Böcker som jag anser vara intressanta och spännande. Ända tills den magiska gränsen är nådd.

Det hände med Unni Drougges Heroine, Tomas Böhms Vienna Jazz Trio och Stephen Frys Lögnaren. För att bara nämna den senaste skörden av oavslutade böcker.

Händelser vid Kirkston Abbey var på väg att bli en sådan bok, men nu tänkte jag ju recensera den och kände därför mig tvungen att läsa klart. Så här i efterhand känns det som jag lika gärna borde ha skitit i det.

Upplägget i boken liknar mycket ett filmmanus. Scenbyten och parallella historier flyter fram genom och runtikring pojkskolans korridorer på samma sätt som i en film. Redmond har även använt sig av ännu ett filmiskt knep: att låta, exempelvis, ett ljud som inleder en scen förstärka en händelse som avslutade den förra. Ambitiöst och intressant, javisst. Jag sa ju att jag faktiskt gillade boken. Liksom jag faktiskt gillade de andra ovannämnda böckerna.

Det är bara det att när upplösningen börjar anas – lösa ändar börjar knytas ihop, tempot ökar – då tappar jag intresset. Någonting har författaren uppenbarligen missat.

Händelser vid Kirkston Abbey liknar Frys Lögnaren på de sätt att historien utspelas på ett pojkinternat och att båda böckerna försöker bygga upp spänningen genom att lämna stora bitar osagda för att sedan låta läsaren veta mer och mer. Man skulle nästan kunna tro att Redmond läst Lögnaren och beslutat sig för att skriva en liknande bok, fast lite mer Stephen Kingish.

Felet i Händelser vid Kirkston Abbey är att mystiken är mycket lätt genomskådbar. I och för sig upptäckte jag ett sakfel i min förhandssammanfattning när jag läst klart boken. Men det var ingen vidare aha-upplevelse jag fick.

Dessutom var boken lite mer Days of our lives än Stephen King. Hokus pokuset och den nagelbitande ondskan kändes lite för mycket såpopera när min första nyfikenhet lagt sig. Den sista handlingen som begicks i boken fick mig att slänga igen pärmarna med ett nyp i magen av genering. Istället för att framstå som en intelligent men skrämd person tedde personen i fråga sig som en riktig mes. Den känslan kan gått få stå för hela boken. Synd. De första tre fjärdedelarna gillade jag ju verkligen…

Similar Posts:

• Det normala vemodet
• Förvirrande
• En lättdrucken öl utan eftersmak
• King får ett återfall
• King kan bättre

Skriva historia bygger på den gamla idén; tänk om Hitler aldrig kommit till makten, så mycket bättre allt hade blivit då. Handlingen centrerar kring historiastudenten Michael Young som precis skrivit en doktorsavhandling om Hitlers tidigaste år och tillika har en flickvän som uppfunnit ett preventivmedel för män, samt Leo Zuckermann som är en fysiker som uppfunnit en apparat som kan skicka små mängder materia genom tid och rum. Vad kan det bli av det då? Kan det vara så att man har för avsikt att förhindra att Hitler någonsin föds? Kan det vara så att det visar sig att världen faktiskt blivit ännu sämre om Hitler aldrig blivit född? Kan det vara så att Michael nu måste försöka se till så att Hitler faktiskt blir född? Jo, nog är det så alltid, handlingen är lika förutsägbar, innehåller lika många moralkakor och har ett lika fint amerikanskt slut som ett avsnitt av Beverly Hills 90210.

Även om idén inte direkt är ny så är den här typen av lekar med historien rätt kul, om du också tycker det skall du få ett par tips på vad du bör göra istället för att läsa den här smörjan. Du kan exempelvis se Den sista måltiden, en film om några vänner som diskuterar hur de hade gjort om de mött Hitler på en bar innan han kom till makten och de visste vad han skulle orsaka, skulle de döda honom i så fall? Man bestämmer sig därefter för att bjuda in diverse högerextrema personer på middag. I och för sig är filmen långtifrån ett mästerverk, men bra mycket mer underhållande än Skriva historia. Ett ännu bättre förslag är dock att läsa Mannen i det höga slottet av Philip K Dick. Denna handlar om en verklighet där Tyskland och Japan vunnit kriget. Personerna i boken läser också en bok om en verklighet där de allierade vunnit kriget. En liten kuriosadetalj i sammanhanget är att Fry faktiskt omnämner Dick i boken.

Det finns ett par småsaker som jag till en början gillar i boken, det ena är att författaren kommenterar det redan skrivna och det andra är att författaren skriver att han är osäker på en faktauppgift och några rader senare har han kollat upp den. Jag vet inte, det ger en litet mer levande känsla, som att författaren inte bara berättar sin historia för den anonyme läsaren, utan att han kommunicerar med läsaren, jag gillar det i alla fall, fast ibland blir det inte så bra. Men det ger litet känslan av att boken inte är så konstruerad, istället för att ändra något som inte blev så bra så kan man be om ursäkt för det senare.

Så till översättningen, den är inte bra, förmodligen är den till och med usel. Översättningen av svordomar är rent horribel; "dubbelbrallan" och "knullbralla" är exempel på svordomar vi bjuds och jag vet inte, de svordomarna har i alla fall jag missat. Oftast heter karaktären Leo Zuckermann i efternamn, men på åtminstone ett ställe heter han Zimmermann, det är många sådana missar i Skriva historia, men jag vet inte om det är Fry eller översättaren David Nessle som skall ta åt sig av "äran" för det, de är i alla fall litet för många för att man skall kunna ha överseende med det. Jag betvivlar inte att språket på engelska var dåligt, men jag är rätt säker på att det heller inte blivit bättre i översättningen.

Det egentligen enda som får upp betyget till en tvåa är det jag nämnde tidigare, om att kommentera det skrivna och behålla fragment av faktaosäkerhet, i det här sammanhanget fungerar det, faktum är att det är det enda som fungerar. Vissa kapitel har Fry skrivit som filmmanus, den idén kanske var bra i teorin, men i genomförandet blir det fullständigt uselt, så förmodligen bör han inte skriva filmmanus heller, förmodligen bör han nöja sig med att stå framför kameran, om ens det.

Similar Posts:

• En lättdrucken öl utan eftersmak
• Ojämn romandebut
• När slutet förstör boken
• Delvis oläslig romandebut
• En berättelse för vår tid