Elvira på några och tjugo gör en bilresa från sin studiestad Åbo till hemstaden Vasa där hon ska vara med om sin systerdotters barnvälsignelse. Medan Elvira kör under många timmar genom ett vintrigt västra Finland tänker hon tillbaka på i princip hela sin barndom. Vi får följa hennes och den några år äldre systern Olivias uppväxt på 1980-90-talet i Vasa.

Mellan föräldrarna finns starka spänningar som känsliga Elvira registrerar. Fadern upplevs som varm men han har många hemligheter och är ofta frånvarande. Mamman är spänd, trött med humörsvängningar. Hon för kommandot vad gäller känslor och stämning men har en underordnad ställning vad gäller ekonomi och större beslut. Det dagliga hushållsarbetet faller också på hennes lott.

Mellan systrarna Olivia och Elvira finns en (o)uttalad konkurrens. Olivia har ett naturligt försprång i och med ålder men hon är även mammans favorit (”kärleksfrukten” – ”så väntad” – med ett ”ovanligt namn”). Elvira känner sig kanske mest trygg i mormoderns sällskap. Hos mormor övernattar hon, läser läxor, lyssnar på kristna sånger på kassetter eller på mormor som läser ur Barnens bibel. Kex och saft, svala manglade lakan och krukväxter. Men mormor är gammal och sjuk. Fadern får problem med ekonomin i sin firma. Föräldrarna separerar och fadern flyttar ut. När Elvira skriver studenten är familjen i en stor kris.

Elvira ansöker om studieplats vid Åbo akademi. Det skriftliga provet går bra men under intervjun som följer slår något inom henne slint – i stället för att berätta om sig själv beskriver hon på ett Kafkaliknande vis familjens hus ingående från källare till vind. Hon är fullt medveten om att hon bränner sina broar för antagning. Samtidigt inser hon under sin ”husmonolog” att hon måste bort från sin ursprungsfamilj. Bort från huset.

Att tappa självkontrollen såsom Elvira gör i antagningsintervjun påminner lite om Tove Monopolis upplevelser och reaktioner vid intagningsproven till Teaterhögskolan i en annan finlandssvensk roman: Wannabe av Sara Jungersten från år 2012.

Elvira får en studieplats i Åbo – på ett annat program men ändock. Mycket är nytt och ensamt. Hon träffar ”Janne som för” och hon följer. Systern Olivias ord ”om man sover över hos varandra innan man är gift hamnar man i helvetet” ringer i Elviras öron. Hon går både till metodistkyrkan och på lönnkrog. Vid varje avgörande stund tänker hon på systern och modern. Också här blir hon ”den andra”. Hon blir sviken.

Med tiden kommer hon in i en lugnare tillvaro. Från sin nu vuxna vardag reser hon tillbaka till barndomens stad för att återse sin syster och systerns familj och sin mamma. Även fadern är inbjuden …

Det här är en roman om flick- och kvinnoliv. Om systerskap på gott och ont. Om moderskap och med allt som följer av förhoppning, omsorg och oförmåga. Att hitta sig själv. Att vara mitt emellan alla måsten inifrån och utifrån. Att må dåligt men orka. Inget har ju hänt.

Språket är både en tillgång och en belastning. Ibland blir detaljrikedomen överväldigande. Något tradigt är det att läsa om en matserverings toalett med sopkärl och speglar eller studentmatsalens inredning och salladsbord. Förbipasserande personers kläder, frisyrer … och det dricks många glas vatten. Samtidigt är detta bokens stil. Olivia är det känsliga, iakttagande barnet som vant sig vid att registrera omgivningen. Antagligen ett sätt för att bemästra ångest. Men i texten finns också många tomrum – naturligt i och med de två parallella intrigerna men just där i tomrummen får läsaren själv lista ut vad som hände. Ja, vad hände? Inget?

I språket finns också en alldeles egen, underfundig, lite ironisk humor som kommer fram när Elvira resonerar med sig själv, peppar sig i sin ensamhet. Till exempel under mormors jordfästning: ”Olivia lutar sig mot Tobbe. Jag lutar mig mot mig själv. Som en fura.”

För mig personligen är det igenkännandets glädje att läsa om universitetsstaden Åbo med föreläsningar, Kårliv, studentbyn, valborgsfirande och Aura ås stränder och gränder. Det har skrivits några böcker tidigare om studieliv i Åbo, där universitet grundades redan år 1640 av Per Brahe. Några är Lars Sunds Vinterhamn, Stefan Nymans Anna är online och Kaj Korkea-ahos Onda boken.

Jag hoppas att Ann-Sofi Carlsson skriver vidare på Elviras liv in i 2000-talet.

Similar Posts:

• Mystik, drömmar och mellanålder
• En våldsam mor
• Edna och styrkan
• Noveller om oro och ångest
• Att pröva, växa och ändras

Sedan blir hon gravid. Minnen från förr dyker upp. Liksom en otrohetsaffär. Och helt plötsligt måste Mira fly fältet. Hem till föräldrarna, till den österbottniska håla där hon växt upp. Där hon känner alla, där alla som inte är totalt misslyckade skaffat barn tidigt och går på doftljussäljningsparties hemma hos varandra. Till en värld som är mycket mindre än den Mira vant sig vid.

Lika delar liv och luft skulle kunna placeras i facket feministisk frigörelselitteratur, typ. Om den inte känts så ofeministisk. Om det inte känts som att den var den där hej-nu-är-jag-stark-och-jag-vet-vad-jag-behöver. Om den inte var liksom mer problematisk eller problematiserande.

Jo, jag gillar feministiska frigörelseberättelser. Det är kanske en favorit. Men jag kan också tänka att det (1), kan bli för mesigt (typ att tjejen/kvinnan som ska genomgå den där emancipationsprocessen, får en liten bit, men att det ändå stannar inom ramarna för en patriarkal ordning) eller (2), att det blir för enkelt (typ blir för Pippi Långstrump-individualistiskt, att det bara blir en berättelse om de starka som aldrig tvivlar, och att de andra utesluts ur handlingen och får skylla sig själva). Lika delar liv och luft är inte riktigt så. Först blir jag irriterad på romanen. På Mira som saknar personlighet, är så himla kuvad, så anorektisk, så grå och ointressant.

Men efter ett tag inser jag att det som Sara Jungersten gör är just att ge Mira en röst och en möjlighet. Den känsla av att vara fångad och instängd överallt, i alla kvinnoroller hon hamnat i (under uppväxten på landsorten såväl som i det superlyxiga vuxenlivet). Hon är mer komplicerad än vad texten först ger sken av. Mira kämpar för att komma bort, hela tiden, för att få ett liv som räknas – men de enda synliga alternativen är de som ger henne ännu mindre värde, tvingar in henne i en ännu snävare roll där allt mer måste anpassas för att duga.

Det är en berättelse som kombinerar klassaspekter med feminism. Skammen över sin lägre klassbakgrund inför maken och svärföräldrarna. Skammen över lågklasskroppen – den som syns på fotona som Mira aldrig visar, som hon bantat bort, för att få tillgång till en annan värld.

När Mira kommer tillbaka till uppväxtorten är det inte (bara) en familjegrej som hon måste reda ut, det är en struktur. Eller flera. Eller, nej, det handlar inte om att reda ut, inte heller riktigt om att försonas – för jag kan aldrig riktigt peka på var försoningen äger rum (även om det finns en hel del drag av försoning i texten, fast mer underliggande).

Det jag fascineras av är hur Jungersten lyckas göra det mesta subtilt och aldrig helt tydligt (för även när jag ibland får en känsla av att det är väldigt tydligt så inser jag efter ett tag att vad som egentligen står på sidorna är det helt motsatta – eller?). Det blir aldrig riktigt dömande. Och det komplicerade och problematiska får vara komplicerat och problematiskt. Och ett plus för att romanen utspelar sig i ett svensktalande Finland, vilket jag upplever som ganska uppfriskande. Faktiskt.

Visst blir det ibland förutsägbart. Visst vet jag redan från början hur det kommer sluta, typ. Men det gör inte så mycket, för allt växer, romanen växer. Och även om berättarstrukturen inte alltid är klockren så fortsätter växandet även efter läsningen, när frågorna som väcks i texten bara blir fler och fler och mer komplexa.

Jag vet inte om Lika delar liv och luft är tänkt att läsas såhär, eller kanske istället som en ”opolitisk” psykologisk skildring. Men jag tänker att den funkar bättre i min läsning. Då är det bra.

Similar Posts:

• Inget har hänt – en lillasysters berättelse
• Sommar av konsekvenser
• Kvinnor och klädesplagg
• Möten över avstånd
• Kvinnans lott

Just den här sjuka och något tröttsamma världen utgör grundproblematiken i Jungerstens debut Wannabe. Här snackas det skit, ryggar klias och ingen är, någonsin, riktigt sig själv. I centrum står Tove, några och tjugo. Hon vill bli skådespelerska. Hon vill det så mycket att hon nästan går sönder. Teatern är hennes enda och sanna hem: får hon inte stå på scen kan hon lika gärna dö. Hon förbereder sig minutiöst, är perfektionist ut i fingerspetsarna och kan aldrig nöja sig med något som ens antyder det mediokra. Medan hon bidar sin tid inför sitt hopfantiserade genombrott jobbar hon som statist på Wasa Teater och låter den ynkliga lönen släcka törsten på stammishaket Ernst.

Ganska snart förstår vi att Tove inte älskar. Det finns ingen kärlek vare sig i hennes förhållande till teatern eller till andra människor. Det som finns är istället en besatthet. En fullständig fixering vid att bli sedd, uppmärksammad och erkänd.

Detta är en roman om ensamhet och utsatthet. Och om längtan efter att vara Någon, bli Någon. Så mycket att detta ”wanna be” blir en wannabe. Det är ungt, det är hudlöst och det är naket: Sara Jungersten gestaltar Tove som ett enda stort sår som, likt en vansinnig inkarnation av Raskolnikov, febrigt drar runt på Wasas gator. När hon inte barrikaderar sig inne i sin lägenhet i väntan på att livet ska börja. Men trots att Tove är lika snygg som begåvad (det vill säga mycket) vill det sig inte riktigt. Hon spricker i proven till teaterhögskolorna, blir aldrig teatersällskapets prima donna eller spelets primus motor. Dock är hon utrustad med en kämpaglöd och ett självförtroende som skulle få Nietzsches Übermensch att få akuta mindervärdeskomplex. Det är inte bara det att Tove stör sig på blonda småtjejer, tjocka människor eller dem som köper vinterkläderna på H&M. Hon är också övertygad om att Rachmaninovs musik är till för människor som hon: människor som kan urskilja och förstå det som är vackert. Kort sagt, de som har förmågan att känna, leva och tänka.

Jag köper allt det här. En gång, för länge sen, var jag nog lite som Tove. Teaterdrömmar, världen var svart och vit. Visste man inte vem Dostojevskij var så var det tack och ajöss och drack killen rom och Cola var det det inte värt besväret att ens börja snacka. Så visst är Wannabe trovärdig. Den som någon gång har varit insyltad i teatervärlden lär känna igen sig. Och visst är det viktigt att berätta den här historien. Det är inte här mina ”Men…” börjar. De är snarare som en sorts aning. För något är det som inte riktigt fungerar. Vad? Wannabe är inte tillräckligt engagerande. Jag har inga problem med det faktum att jag faktiskt inte gillar Tove (det är rätt skönt att känna motvilja mot personer i böcker). Det jag har problem med är att jag faktiskt inte bryr mig och likgiltighet är en av mina största fasor.

En dramatikervän till mig sa en gång att för att visa på orättvisor, uttjatade klichéer och så vidare måste man använda sig av motsatsen. Jag förstod då inte riktigt vad hon menade, men efter att ha läst Wannabe tror jag att jag börjar greppa vad det hela handlar om. Historien om Tove och hennes teaterdrömmar är alltför fylld av klichéer, alltför förutsägbar och alltför sönderskriven för att jag ska ge stående ovationer. Dessutom är språket för redovisande. Det är much more tell and far less show för att det ska lyfta från boksidorna.

Ett annat problem är bokens målgrupp. Vilka riktar den sig till? Fjortonåriga tjejer med teaterdrömmar kommer med allra största sannolikhet att falla pladask, men annars har jag svårt att se vem boken skulle kunna tilltala. Ämnet berör och är viktigt, men som litteratur betraktat är det något man läser och sedan glömmer. Om Lisa Langseths film Till det som är vackert (förlåt Alicia Vikander, du var ändå genialisk!) var alltför övertydlig, på gränsen till didaktisk, blir Wannabe mer av en lista som prickas av: snygg tjej (check!), ätstörningar (check!), destruktiv affär med förste älskaren/snygge skådiskillen (check!), för mycket alkohol och knark (check!). Det tar udden av historien, tyvärr. För Toves historia förtjänar att berättas. Hade Jungersten använt sig andra narrativa verktyg hade jag applåderat helhjärtat.

Similar Posts:

• Inget har hänt – en lillasysters berättelse
• Essäer om livets mening
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• För trång ram för mästerverk
• Fatwadårå?

På tisdag skriver Emelie om Sara Mannheimers Handlingen, en roman som handlar om romaner. Huvudpersonen bestämmer sig för att läsa världslitteraturen, men hon har svårt för att närma sig den.

På onsdag blir det Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade romandebut Ingenbarnsland om Miira, som växer upp i 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön. En ganska brutal men också energisk uppväxtskildring som tyvärr känns aktuellare än nånsin tycker Ella.

På fredag skriver Björn om Den gamla trädgården av den koreanske författaren Hwang Sok-yong. En stor 2000-talsroman om krig, fred och kärlek. Och chili.

På lördag gästar vetenskapsskribenten Sus Andersson. Hon har läst Ulf Ellerviks Ond Kemi och skriver alltså om gott och ont i kemins spännande värld.

På söndag skriver Ellie om Wannabe av Sara Jungersten. Det är ungt, engagerande och hudlöst för drömmande nästan vuxna.

Detta och mer därtill hos oss på Dagensbok i veckan. God litterär spis önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Sveriges Radios novellpris
• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?