Den dagen genomfördes militärkuppen i Chile, då en junta med Augusto Pinochet i spetsen avsatte den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Kuppen, som genomfördes med USA:s stöd och goda minne, var inte helt oväntad – Allende, som förde en oberoende socialistisk politik, ansågs utgöra ett hot mot framförallt amerikanska intressen. Kuppen blev början på en lång och brutal militärdiktatur, som började avvecklas först för ett par år sedan.

I den här boken samlas ett antal artiklar och texter om militärkuppen i Chile. Den innehåller bland annat dikter av Pablo Neruda. Andra bidrag kommer från vissångaren Victor Jara (som sedemera avrättades av militären) och hans fru Joan som återberättar händelseförloppet under kuppen. Och eftersom det är ett Cuba-troget vänsterförlag som ger ut boken så innehåller den förstås även ett tal av Fidel Castro, som i skarpa ordalag fördömer USA-imperialismen (överraskad?).

Känner man inget till om Pinochets maktövertagande kan det här vara en god start; den är kort och lättillgänglig men ger ändå en schysst överblick över händelseförloppet. Men så mycket mer än så är det tyvärr inte, och Castros tal kunde man garanterat klarat sig utan.

Similar Posts:

• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Att göra upp med sitt förflutna
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen

När Pinochet, i oktober 1998, blev arresterad i London – där han befann sig för att genomgå en operation – på uppdrag av en spansk domare (misstänkt för mord på spanska medborgare), så visste jag en del om vad som hade försigått i Chile under Pinochets ledning – tortyren, förtrycket av oliktänkande, diktaturen. Men så mycket mer konkret kan jag inte säga att jag visste varken då, eller fram tills helt nyligen. O’Shaughnessys bok är därför ett välkommet inslag.

Här skildras framväxten av ”tortyrens politik” – allt ifrån Pinochets uppväxt och inledande karriär som grå och tämligen opolitisk byråkrat och militär, till statskuppen och diktaturen. O’Shaughnessy, som själv var på plats och rapporterade från Chile under statskuppen, beskriver levande och detaljerat hur och vem som stod bakom kuppen. För även om Pinochet var en av de ledande, så var han inte ensam.

Vi får också en inblick i skräckväldet som följde, när DINA (Directorate of National Intelligence) – under direkt ledning av Pinochet – styr landet med järnhand. Avrättningar och tortyr av oliktänkande hörde till vardagen – både inom och utanför landets gränser. Och kanske kan Pinochets hat till Olof Palme (som bl.a. såg till att generalen blev offentligt utskämd i ett debacle på Filippinerna och Fiji) ha spelat roll i Palmes allt för tidiga död?

O’Shaughnessy gräver också i den amerikanska regeringens skumraskaffärer i kampen mot (om?) narkotikan. Under 1980-talets dagar deklarerade Ronald Reagan stolt att man skulle ta till alla medel mot narkotikaproduktionen i Latinamerika. Men kanske var det här en täckmantel för att kunna bekämpa oliktänkande (i t.ex. Nicaragua eller Colombia), som skulle kunna utgöra ett hot mot USA:s intressen? Och dessutom ett spel som Chiles regering mer än gärna spelade med i på USA:s sida?

Pinochet blev nu inte utlämnad till Spanien. Storbritannien vågade inte stå upp för mänskliga rättigheter, eftersom det ju varit en nära allierad till de brittiska konservativa man hade arresterat. Så trots att Pinochet otvetydigt är skyldig till mord och tortyr på tusentals människor, så släpptes han – fri att åka tillbaka till sin (av honom själv) lagstiftade immunitet i Chile. Ett nederlag för den internationella rätten. Men det var i alla fall ett banbrytande steg att någon över huvud taget vågade kräva honom utlämnad för de brott han har begått. Vi får hoppas att nästa steg tas snart – både mot Pinochet, och mot hans gelikar världen över.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Att göra upp med sitt förflutna
• Den chilenska nazismen
• Mannen som torterade
• Hemmablind

Kissinger var, som National Security Advisor, under lång tid en av USA:s mäktigaste män. Därifrån har han också mycket blod på sina händer. Om någon skulle koras till världens främsta imperialist så skulle Kissinger åtminstone ha en god chans – ända in på upploppet.

I boken argumenterar Hitchens kring ett par fall som han anser är helt uppenbara att Kissinger är skyldiga till. Hit hör brott mot mänskligheten i Indokina (framförallt Vietnam). Exempelvis att civila personer medvetet mördades. Främst är kanske massakrer som den i My Lai (Song My) kända. Men mördandet av civila var systematiskt och pågick under lång tid, om än inte lika uppenbart som i My Lai.

Kissinger, menar Hitchens, har också gjort sig skyldig till en rad andra brott, som statskupp i ett demokratiskt land (Chile). Här ledde NSC:s destabiliserande aktiviteter till att den chilenska militären till slut genomförde en statskupp mot den demokratiskt valda president Salvador Allende.

Vidare i brottsregistret som Kissinger anklagas för finner vi bland annat;
· Understött och uppmuntrat massakrer på civila i Östtimor, då Indonesien (med USA:s och särskilt Kissingers goda minne och erkännande) intog och annekterade landet på 1970-talet.
· Statskupp och avrättningar i Bangladesh.
· Mordförsök på civil journalist i Washington.

Hitchens tar enbart upp de fall där det är klart att något brott mot mänskligheten har begåtts. Inte fall där stormaktspolitiken har offrat människor och folkgrupper, som exempelvis Kissingers agerande gentemot oppositionella kurder i Irak som offrades i stormaktspolitikens namn. Nej, Hitchens avgränsar sig till fall han tror sig kunna bevisa är brott. Och han hoppas att Kissinger ska råka ut för det som var nära att hända Chiles före detta diktator Augusto Pinochet – en internationell domstol som dömer honom för hans gärningar.

Boken är tyvärr något komplicerad för en som inte redan är väl insatt i amerikansk stormaktspolitik. Vi får exempelvis ingen ordentlig beskrivning av vem Henry Kissinger är, utan läsaren förutsätts redan känna till det. Vi får heller inga förklaringar till vad somliga institutioner, som exempelvis National Security Council, är och vilken position och makt de har inom det amerikanska samhället. Det gör att jag ibland har svårt att hänga med, trots att jag trodde mig veta en del om den delen av USA:s förvaltning.

Jag vet inte om Kissinger ligger sömnlös om nätterna på grund av den här boken. Jag måste dock erkänna att jag innerligt hoppas det, på samma sätt som jag hoppas att andra illdåd från eliter världen över någon gång ska komma till sin rätt.

Similar Posts:

• Pinochet – mördare
• Att göra upp med sitt förflutna
• 11:e september del 1
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?

Hur många gånger kan man döda en man? har två delar. Den första bygger på ett gediget researcharbete och fokuserar på händelseförloppet från dagarna innan kuppen till det att Coco sist ses vid liv och hans familj tvingas fly från landet. Den andra handlar om Raymonds "uppvaknande" och ökade medvetande om de brott mot de mänskliga rättigheterna som bl.a. Raymonds far fick utstå under Pinochets regim. Han beskriver ingående om sina känslor kring arbetet med boken, engagemanget som de Pinochet-kritiska chilenarnas språkrör och sorgen efter fadern.

Den stora behållningen av boken är den första delen. Trots att språket är något tendensiöst och att jag ser de uppenbara riskerna med att försöka lappa ihop information om flera personer till att handla om en person, kan jag inte låta bli att gripas Cocos och de andra presidentförsvararnas öde. Raymond Paredes-Ahlgrens lyckas väl med att beskriva hur hans far och de andra männen upplevde kuppen och den förförliga tortyr många av dem fick utstå.

Raymond anstränger sig för att inte jämföra Pinochets regim med Hitlers, men kan inte låta bli när det ena bestialiska mordet räknas upp efter det andra. Döda och halvdöda människor om vart annat på hög i korridorer och i massgravar, kroppar sönderkrossade, brända av bensin och eldkastare, kvinnor våldtagna med glödheta järnrör eller elektricitet, etc. Uppfinningsrikedomen i att få människor att dö så långsamt och plågsamt som möjligt tycks inte ha någon gräns.

Den andra delen blir tyvärr ett antiklimax. Det kan vara av intresse att följa både Raymonds egen uppgörelse med sina inre demoner och turerna kring Pinochet på 1990-talet, men att i minsta detalj beskriva bokens tillkomst gör det hela något sövande. Det är synd, för boken har verkligen ett angeläget budskap som många borde få höra.

Raymond Paredes-Ahlgren försöker gå en gyllene medelväg när han för sina barns skull vill inleda en dialog med Pinochetanhängarna. Han menar att det är av största vikt att den splittring och det ohämmade hat som finns bland det chilenska folket inte förs vidare till nästa generation. Det är som författaren själv säger: det handlar inte om vilken klass man tillhör eller vart på den politiska skalan man säger sig stå. Det handlar om det chilenska folkets försoning.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Pinochet – mördare
• Mannen som torterade
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen