Pappan har jobb på en reklamfirma vars aktuella uppdrag hänger ihop med att Oslo ska fira 900-årsjubileum. Man kan känna tidsandan med den tydligt amerikanska visionen om att allt bara kan bli bättre. Eller? När staden inviger sitt rådhus kommenterar någon att byggnaden mest liknar en brunost. Inte bara Stockholm har byggnader med ironiska smeknamn, med tanke på ”Plockepinn” (granne med Stadshuset).

I romanen finns inget brott som ska lösas, inga inre monologer som skruvar sig allt längre in i någons privata kärna. Här är enbart vardagsliv, ett liv som innehåller förtret, glädjeämnen och besvikelser. Kvinnor göre sig icke besvär på arbetsmarknaden. Möjligen kan de engagera sig i välgörenhet, vilket kvinnorna också gör. Därför får vi som läsare en inblick i Röda Korsets lokalförening. Protokoll är inlagda mellan kapitlen och här beskrivs basarer, lotterier, utflykter med gamla och ensamma samt veckorna när judiska barn kommer till den nordiska sommaren.

Under läsningen glider perspektiven nästan omärkligt från den ena personen till den andra. När någon rör sig i kvarteren speglas även människorna som korsar deras väg. Några får en allt större betydelse, såsom grannfrun – änka sedan något år tillbaka. Slaktaren är pappa till Jespers klasskamrat. Barpianisten spelar i kulisserna på Bristol, där reklambyråns anställda tillbringar kvällar i manlig gemenskap. En styvson till ägaren av bokantikvariatet bryter sig sporadiskt in i handlingen.

Figurerna riskerar att bli aningen för platta i Saabye Christensens stackatoartade stil och jag kan ibland känna en längtan efter en mer vindlande språkhantering. Men ändå växer sig skildringen i bokens andra halva. Den påvra materiella standarden är starkt närvarande och när snöblasket tränger sig in i skorna känns även mina fötter kallvåta. I den glesa trafiken på gatorna kan olyckor ske. En annan reflektion jag gör handlar om äldrevården. Att den skulle varit bättre förr är en myt.

Författaren lyckas också förmedla hur matkulturen såg ut i slutet av 1940-talet. Den var präglad dels av den korta inhemska odlingssäsongen men också av att vi faktiskt inte hade så mycket import av de grönsaker som numera dignar i matvaruaffärernas diskar.

Främst fastnar jag för porträttet av Jesper. Han är en pojke som börjar skolan och han har en viss svårighet med att föra sig enligt omgivningens förväntningar. Han har ändå tur och blir inte enbart en ensling, eftersom några människor tar sig an honom.

Visst kan vi som är svenskspråkiga läsa böcker på norska. Börja gärna med Lars Saabye Christensen, vars lättillgängliga stil kommer att göra dig mer nyfiken på vårt västra grannlands närhistoria.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Maskrosor växer inte på träd
• Föräldrasvek och julmagi
• Intellektuellt drama i Norge

I slutet av 1800-talet spreds humanitära idéer som innebar att neutrala aktörer skulle ges fri lejd att hjälpa soldater som var i behov av vård. ”En soldat satt ur stridbart skick på grund av skada, sjukdom eller fångenskap är inte längre kombattant och ska skyddas.”, står att läsa i Wikipedias artikel om Genevekonventionerna. Parallellt med att nationer skrev under överenskommelserna i början av 1900-talet växte sig också Röda Korset starkare i alltfler länder.

I Sverige engagerade sig flera kungligheter och personer ur den högre societeten i Svenska Röda Korsets tidigaste verksamhetsår. När det första världskriget bröt ut gavs organisationen i Sverige uppgiften att vara skyddsmakt åt tyska och österrikisk-ungerska soldater som tillfångatogs i Ryssland. Den svenska neutraliteten hade en avgörande betydelse.

En del personer i Sverige såg inte positivt på välgörenhetsarbete:

Naturligtvis visste Anna att de kvinnor som stred med männen om makten – rösträttsförkämparna – ofta var kritiska mot barmhärtighetsarbetet. Inte minst Lydia Wahlström, prästdottern som reste land och rike runt för kvinnosaken, menade ju att det oegennyttiga arbetet för nästan inte ledde till någon frihet för kvinnorna. ”Utflyttade hushållsangelägenheter” hade någon liberal kvinna uttryckt sig om engagemanget för fattiga och sjuka. Och så fanns förstås den där Strindberg, som skrivit att välgörenhet var något som sysslolösa fruntimmer roade sig med.

En av de mest kända hjälparbetarna var Elsa Brändström, som själv skrivit om sina upplevelser av insatserna i Ryssland. Hennes far var militärattaché i dåtidens Sankt Petersburg, något som antagligen underlättade arbetet med att organisera transporter av kläder, vårdutrustning och mat. Även andra personer uppvisade samma handlingskraft, vilket författaren och tidigare rödakorsdelegaten Per Allan Olsson berättar om i sin bok Krigets fångar och änglar: Svenska hjälparbetare under första världskriget. Till författarens omfattande läsning hör bland annat böcker som avhandlat strider som utkämpats på rysk mark, tidningslägg och rapporter. Det konkreta arbetet kommer mycket nära när författaren citerar något ur korrespondensen som bevarats från delegaterna Anna Linder och Sven Hedblom.

Tusentals fångar transporterades långt österut till Sibirien i klädtrasor som inte skyddade mot vinterns minusgrader. Besök gjordes i jordbaracker med sjukdomsalstrande missförhållanden och vid tågstationer omlastades varor till provisoriska sjukinrättningar som hjälparbetarna upprättade.

Eftersom de ryska männen krigade på europeisk mark avstannade landets krigsmaterielproduktion. I strid mot de gällande konventionerna transporterades de tillfångatagna europeiska krigsfångarna tillbaka västerut från östra Sibirien för att användas som arbetskraft. De svenska delegaterna förbjöds att besöka järnvägsbygget vid Murmanbanan men vittnen berättade om omänskliga förhållanden där skadade och sjuka dog i arbetet.

Nätverkspersoner kom, försvann och ersattes av nya när tsartiden avlöstes av revolutionsåret 1917. Den nya regimen förhandlade fram fred med trippelalliansen men i 1918 års kaos behandlades krigsfångarna ännu mer omänskligt. Krigsherrar med egna agendor uppträdde våldsamt i trakterna av Vladivostok, där Sven Hedblom vistades. Han mötte misstänksamhet från amerikanska och japanska ekonomiska intressen när han försökte transportera inköpta varor i Kina till fånglägren. I Samara skottskadades Anna Linder i benet när tjecker stred mot bolsjeviker. Flera gånger bevittnade välgörenhetsarbetarna hur en vinnande part fortsatte att använda vapnen efter att en förlorande part avväpnats. Ofta skedde grymma avrättningar av personer som just då sågs som fienden.

Delegaterna arbetade med logistik och finansiering tjugofyra timmar om dygnet. De skrev brev och telegram till huvudkontor med begäran om mer varor och sjukvårdsartiklar. De förhandlade med parter som var ovilliga att acceptera skrivelser från högre ort. Om sjukvårdsartiklar och kläder inte kom fram med tågtransporterna gjordes upphandlingar i närområdet. Hjälparbetarna upprepade envetet att de hade rätt att hjälpa skadade och sjuka oavsett vilken nation fångarna tillhörde. Som tack fick delegaterna själva utstå sjukdom, läka från skador eller till och med hamna i arrest. Några avrättades när de misstänktes representera fienden.

Texten kännetecknas av saklighet och opartiskhet – som om författaren vill förmedla neutralitetens ideal ända ner på bokstavsnivå. Målgruppen för Per Allan Olssons bok bedömer jag är läsare som intresserar sig för de mer okända förloppen i det förflutna. Men egentligen borde historielektioner på alla utbildningsnivåer innehålla mer fakta om hur lidande avhjälpts när nationer förklarat varandra krig. Enligt mitt sätt att tänka är det aldrig fel med fokus på handlingar som syftar till att lindra medmänniskors nöd.

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”
• Rysslands baksida
• Från kall till profession
• Kampen om Ukrainas framtid