Nu över till recensionen:

Wittgenstein kom på följande. Det kallas privatspråksargumentet:

En vän ber dig att svara på frågan "Vad är 45+56?" Du svarar "101", och din vän frågar dig hur du kan veta det. Du svarar att du har gjort något som heter addition, och addition ger svaret "101" på frågan "45+56". "Tyvärr", säger då din vän. "Det du gjorde var inte 'addition', utan det var 'quaddition', och 'quaddition' ger svaret '15' på frågan 'Vad är 45+56'".

"Men jag har gjort som jag brukar när jag får en sådan fråga!", ubrister du. Din kompis ser inte övertygad ut. Du tar upp exempel på tidigare addition: Din kompis skrattar igenkännande åt exemplen. "Javisst, det där är quaddition", säger han. "45+56=15, det vet alla som har sysslat med quaddition". Du säger att alla du känner menar att detta är ett fall av addition. Till och med din lillasyster vet det. "Skiter väl jag i", säger din kompis. "Jag har minst tusen kompisar som håller med mig. Det där är 'quaddition'!"

Poängen i detta är att vi inte kan veta att vi sätter rätt ord på saker och ting, mentala tillstånd eller handlingar överhuvud taget. Det finns inga 'fakta' du kan peka på som visar din kompis att det du gjorde var "addition" och inte "quaddition". Inga ord är någonsin givna. Draget till sin spets är privatspråksargumentet en brytning med hela det moderna västerländska tänkandet.

Eller kort sagt: alla dina tankar, som uttrycks i ord, är fel.

De etiska implikationerna av detta är oöverskådliga och förvirrande. Wittgenstein tyckte själv att livet var tämligen besvärligt.

Han föddes in i en av världens rikaste familjer, men gav bort hela sin förmögenhet. I första världskriget var han menig och låg i skyttegravarna. Han var bög och har uppfunnit en detalj som var nödvändig för konstruktionen av den första jetmotorn. När han var i USA blev han tillfrågad om han ville möta presidenten, men nekade och undrade om det möjligtvis gick att få till stånd ett möte med Betty Grable. Enligt legenden har han hotat Karl Popper med en eldgaffel, och kunde vissla hela symfonier av Beethoven. Han älskade deckarmagasin och brukade strö ut teblad på golvet innan han sopade det. Någon ordning får det ju vara.

"Du som är så negativ", sa Bertrand Russell till honom, "du gillar väl inte Nationernas Förbund, utan skulle väl helst se ett Nationernas Förbund för död och förstörelse?". "Ja! Ja!" svarade Wittgenstein.

För övrigt är detta standardverket i Wittgensteinologin. Läs den, och fäll en tår för Wittgensteins självvalda lidande, skratta åt hans pedanterier och spy för all dumhet i världen.

Ray Monks prosa är fantastisk.

Ta nu hand om er där ute i sommarsolen.

Similar Posts:

• En klok man summerar sitt liv
• O captain! My captain!
• Hur var det nu med det dunkelt sagda?
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Den monomaniske filosofen