Plats 1 – Tågperrongen (Töreboda)
Perrongen är så tom som bara en tågperrong på en landsort kan bli mitt i sommaren. En halvtimme till avgång, kvav värme, lila himmel och svag sång från syrsor. Jag har med mig Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga, ny pocket, helt obläddrad. Börjar läsa baksidan och är djupt försjunken när en vind plötsligt drar in över perrongen. Jag hör en buss stanna nedanför mig på busstationen, någonting tutar någonstans ifrån. Så kommer tre personer upp på perrongen. En ung man med gitarr, hans mamma och lillasyster. ”Hur långt är det till Stockholm?” frågar lillasystern, och förtrollningen är bruten. Hur ska man kunna läsa när det finns ett samtal bredvid att lyssna på?

Plats 2 – Tåget (Göteborg – Stockholm)
Tågresor på sommaren brukar vara ett utmärkt tillfälle att läsa på. Kupén är tyst och resan präglas endast av ett ständigt susande. Öppna fönster, varm vind och lukten av järnvägsspår. Här hörs lagom mycket ljud och lagom många intryck stimulerar sinnena. Allt vore perfekt om det inte var för att vi efter en stund stannar och blir stående på en perrong mitt i ingenstans. Så småningom visar det sig att något är fel med loket; ingen vet vad. Ingen vet heller hur lång tid det kommer att ta att åtgärda felet, varför oron genast sätter in hos samtliga passagerare. Människor gör sedan vad människor oftast gör i såna här situationer: de börjar ringa i sina mobiler. Sedan reser de sig och går runt, går ut på perrongen, köper kaffe och öl och – sist av allt – börjar prata med varandra. Och här har jag tappat koncentrationen på läsningen för längesedan. Verkligheten kallar.

Plats 3 – Badstranden (Långholmen, Stockholm)
Första dagen på värmeböljan när alla är lediga. Lördag i början av sommaren, semestrarna har inte kommit igång ännu – klart det är fullproppat. Vi banar oss fram, trampar på handdukar, fötter och McDonaldspåsar tills vi hittar en ledig gräsplätt. Med betoning på plätt. Platsen är i en sluttning och där brer jag ut min lilla handduk, slår upp Vindens skugga och gör ett första läsförsök. Efter fem minuter sätter jag mig upp. Efter tio har jag ont i nacken. Efter tolv försöker jag lägga mig på tvären och sedan ger jag upp. Det här är inte den optimala läsplatsen. Bekvämlighet framför allt.

Plats 4 – Kön till bankomaten (Stockholms centralstation)
Det är kö och den är lååång. I långa köer står tiden som bekant stilla, så varför inte utnyttja tillfället och läsa en snutt? Sagt och gjort plockar jag fram min pocket, men hinner knappt öppna den förrän en kille stöter till mig med ryggsäcken när han rusar förbi. Jag försöker koncentrera mig igen, men märker att kvinnan bakom mig i kön stirrar konstigt. Det har bildats en glipa mellan mig och den som står framför och jag måste skutta fram några steg för att markera min plats i kön. Jag inser att på vissa platser skapar böcker större irritation än andra. Det här är en sån plats. Carlos Ruiz Zafón får åka ner i väskan igen.

Slutsatser:
Förutsättningarna för det goda läsandet ute i allmänheten är inte bara beroende av platsen, utan också yttre omständigheter kring denna, som till exempel ljud, lukter, bekvämlighet och inte minst andra människor. En annan sak som spelar extremt stor roll är tidpunkten. Bara slumpen avgör vad som händer på just den plats du befinner dig på en viss dag. Sist – men inte minst – det som förmodligen är mest avgörande: vem du är. Alla har vi våra ljud, lukter och känslolägen som vi använder oss av och associerar till, som får oss att komma i rätt stämning för att läsa i det offentliga. Pröva själv.

Similar Posts:

• Läsningen och platsen
• Plats för läsning
• Där tiden inte finns
• Med Kerouac i väskan
• Lita inte på guideboken

Kvällen innan har någon frågat mig om just den, tiden, mer bestämt om framtiden. Det är en fråga som jag brukar kasta mig över, jag älskar framtiden. Det är en plats för planer och drömmar och att förverkliga dem, den tid då allt man drömt om ska bli sanning. Den här gången fyller den mig bara med ovisshet och osäkerhet och jag slår bort den, skämtar bort den, styr in samtalet på något annat. Eller styr inte alls. Låter det nog mest bero och försöker intala mig att man inte behöver.

Jag kliver av bussen efter att ha åkt mil efter mil på slingrande landsvägar, över broar, längs ängar och åkrar. In i en verklighet där tiden inte finns. Gården är från artonhundratalet, den har stått där alltid. Inne i rummen knarrar golven, och tavlorna och fotoalbumen och böckerna vittnar om andra tider. Om baktider, om sånt som varit. Inte om sånt som ska hända. Det är generation efter generation tillbaka i tiden och spåren efter dem. Skeppen på väggarna och ansiktena i fotoalbumen, det är levnadsöden och en känsla av att vara så liten, så obetydlig, bara ett led i detta som är så mycket större.

Det är att klättra upp på vinden och lyfta ett strykjärn som är så tungt att jag tror att jag ska tappa det, att se vaggan som det där barnet dog i. Vi öppnar varenda dörr i ladugården. Varenda del är ett äventyr, varenda vrå en skattkammare.

Försöker föreställa mig hur det såg ut där för hundra år sen. Hur det bakades bröd inför färderna över havet, hur korna mjölkades, hur människorna levde hela sina liv här. Det gör de fortfarande.

Och jag hittar något mitt ibland allt det, där tiden inte existerar. Det är den där känslan som jag annars bara hittar i böcker.

Similar Posts:

• Att läsa i offentliga rum
• Läsningen och platsen
• Plats för läsning
• Lysande om svärta och oläkta sår
• Skansens motsats

Insikten jag får av detta är inte att man inte borde läsa när man reser omkring bland världens vackraste platser, utan jag tänker på hur läsningen påverkas av omgivningen.

Det finns något rastlöst och avbrutet i att läsa samtidigt som man gör någonting annat, även om detta andra inte kräver full uppmärksamhet. Samtidigt kräver den typen av splittrad läsning mer fokus och närvaro. Det finns inte möjlighet att leva sig in i berättelsen så mycket att man glömmer bort att man är en människa som sitter och läser en bok. Semesterläsning kan oftast fungera på omvänt sätt, det finns obegränsat med tid att ge sig hän och dyka in i den där boken, timmarna kan gå och det finns inget som avbryter, ingen verklighet som gör sig påmind. Det finns all tid i världen att glömma att man är en människa som sitter och läser en bok. De böckerna ger ofta fantastiska läsupplevelser i stunden men det är samtidigt de som försvinner bort ur ens medvetande utan att lämna spår. Läste jag verkligen den där boken?

Även om min avbrutna läsning inte ger mig den där upplevelsen av att vara i en annan värld, att sammanhanget många gånger får ta stryk och någon sida riskerar att bli oläst är det ändå de läsningarna som blir kvar. För hur ska jag kunna öppna Vilhelm Mobergs Sista brevet till Sverige utan att tänka på Grekiska Samos, Zadie Smiths Vita tänder utan att tänka på Thailand, Arundhati Roys De små tingens gud utan att tänka på Laos, Mirja Unges Det var ur munnarna orden kom utan att tänka på Rumänien?

En läsupplevelse är aldrig objektiv, men jag har alltid tänkt att de påverkas av mig, men inser att det inte är jag som påverkar mina läsupplevelser utan att det är den fysiska platsen. Därför finns det böcker som jag för alltid kommer att älska för att de påminner mig om världens längsta fjordar, de brantaste bergen och en sol som aldrig går ner.

Similar Posts:

• Att läsa i offentliga rum
• Plats för läsning
• Där tiden inte finns
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?
• Stabilt utan överraskningar

Jag inbillar mig också att allt är lättare när det är sommar, då klättrar jag gärna upp i fönstret, en kudde att sitta på och en att luta sig mot, boken i knät och det fungerar ganska bra. Är det fint väder kan man till och med bli lite brun på ena armen och man har perfekt spanplats ut över gatan eller gården, beroende på vilket fönster jag väljer. Eller så tar jag med mig boken till stranden. Men precis som vatten är sand en liten terrorist i lässammanhang eftersom miljoner sandkorn gärna slinker in mellan sidorna och får dem att lossna och trilla ut. Och boksidor gör sig bäst i sitt sammanhang och inte som flygblad.

Men så här års är det ändå inget alternativ. Och kaféerna är för stimmiga, biblioteket har för hårda stolar, biograffoajéerna luktar för mycket popcorn.

Det slutar alltid med att jag hamnar på en buss, en tunnelbana eller ett tåg, slår upp min bok och försvinner in i den så att jag inte märker alla som kliver av och kliver på och trängs och har bråttom. Och den där stationen som jag skulle kliva av vid har jag åkt förbi för längesedan. För jag läser aldrig så bra som jag gör när jag är på väg någonstans. Främst för att det finns massor av tid som inte räknas eftersom det enda syftet med att jag sitter där är förflyttningen och den sker oftast utan att jag kan påverka den. Något händer med mig när jag är på väg som gör att läsningen får en ny dimension. Jag sitter där på min plats och är en del av en verklighet och ett sammanhang samtidigt som jag befinner mig mitt i något annat. Så har man inte den perfekta läsfåtöljen kan man alltid låtsas att man är på väg någonstans, gå ut och fånga första bästa transportmedel och sätta sig tillrätta och läsa.

Similar Posts:

• Läsningen och platsen
• Att läsa i offentliga rum
• Där tiden inte finns
• börjar
• Att läsa